Scott Adams skriver om varför han inte är rädd för Trump, vilket så många amerikaner är:
http://blog.dilbert.com/post/149983115751/why-trump-doesnt-scare-me
Bloggposten är läsvärd i sin helhet, men jag ska här ta fasta just på det här stycket:
Citat:
Making a Huge First Offer
Trump has been consistent for decades in his practice of making an aggressive first offer and negotiating down to something reasonable. He talks about it in his book, The Art of the Deal. So when Trump announced he would deport 11 million people, I saw that as an aggressive opening offer, consistent with his history, and nothing worthy of fear. Most of the world saw it as a final offer.
It wasn’t.
För de flesta amerikaner är det scary att deportera 11 miljoner illegal aliens. För mig är det inte bara normalt, utan det enda som
inte är scary. Så för mig var det lätt att ta honom på ordet. Och jag tänkte mig att de väl måste kunna finnas åtminstone
en amerikan som kan tänka klart, och som samtidigt är framgångsrik inom politiken. Men jag blev blåst. Trump delar inte min syn på frågan, utan ligger känslomässigt i sin attityd som amerikaner gör mest. Som Scott Adams skrivit:
"being hardasses to illegal immigrants violates our national character". Och Trump är en
amerikansk nationalist/populist, så han kommer att föra ungefär samma invandringspolitik som alltid, dels för att tillfredsställa sin egna sentiments, dels för att tillfredsställa det amerikanska folket, eftersom han vill bli älskad av dem.
Hans aggressive opening offers är inte hans politik, det följer bara mönstret för det förhandlingsspel som han beskrivit i sin bok The Art of the Deal. Man börjar med making a huge first offer, och sen förhandlar men ner det till någonting resonabelt. Och det som är resonabelt i USA är det som följer den amerikanska nationalkaraktären, dvs någonting som ligger nära det vi är vana vid att se sen förut ifrån det landet.
Om vi skiftar till geopolitiken, så säger han en hel rad saker som jag tycker är helt normalt (och det enda som
inte är scary), men som i amerikanska öron (som ju är förvridna av deras perversa nationalkaraktär) låter väldigt skrämmande:
- avveckla NATO
- bli vän med Putin
- total war with ISIS
- take the oil
- att vara neutral mellan Israel och Palestina
Ja, den sista har han ju backat på för länge sedan. Far too scary för amerikaner att inte villkorslöst stödja Israel, och sätta dess intressen över sina egna. Samtidigt innebar denna vändning också en stor reva i hans linje att USA borde sluta pumpa pengar in i främmande länder utan att tjäna på det själva.
Men de andra punkterna? Vad ska vi tro? Eftersom de alla följer mönstret att vara scary för amerikaner, så får vi vara beredda på att var och en av dem bara var frågan om aggressive first offers, och att det som blir kvar av dem när Trump är klar med sitt förhandlingsspel, och landat i att vara "resonabel", bara blir en skärva. Detta upplägg, detta mönster, stämmer också in på det Scott Adams säger om pacing and leading (hypnos/mentalist-metodiken som Trump använder sig av).
Känslomässigt känner många amerikaner idag starkt av de negativa effekterna av det amerikanska sättet att föra politik och leda världen. Trump besvarar deras känslor, men bara känslomässigt. Men när det kommer till kritan så vågar inte amerikaner som kollektiv agera särskilt annorlunda än hur USA alltid har agerat inom invandringspolitiken och geopolitiken. Som det ser ut så kommer Trump att besvara också detta - i handling (genom att stryka dem medhårs).
Ta det där med ISIS och
take the oil. När Matt Lauer frågar hur man ska ta oljan (igår på NBC) så svarar Trump "we would leave a certain group behind". Men samtidigt säger Trump
no ground troops. Så för den som tillämpar enkel deduktion, så kan man alltså räkna ut att det inte kommer att bli någon "take the oil". Och f.ö. att
USA inte kommer att kunna besegra ISIS. Det lär inte bli något avvecklande av NATO heller. Däremot tror jag att han kommer att ha betydligt vänligare relationer med Putin. Så kanske det blir Ryssland som besegrar ISIS och tar oljan?
USA kommer näppeligen att bli i närheten av så isolationistiskt och protektionistiskt som man skulle kunna tro om man lyssnar på Trumps aggressive first offers. Det var inte världsanden vi såg i Trump utan den amerikanska folkanden i sin mer bombastiska form. Och den här gången inte som tragedi utan som komedi.
