Postrånarna Nätt och Löf

Det framkom senare att Johannes "Långaryden" Johansson, som hade hållit till i "tjuvnästet" där även unge Löf höll till, (Del 5) var aldrig delaktig i rånet. Enligt polisen hade "Långaryden" ett vattentätt alibi.

Då återstår "Bente" och en man som framträder lite senare i berättelsen...

Del 7:
Postiljonen Stille med 14-årige skjutsgossen Josefsson närmar sig torpet Svedjan vid Kråkhult. Det är inte långt kvar till Gammalstorps postgård i Älmestad i Ås härad, där en ut av postväskorna slå avlämnas för vidare transport till Borås.

Trots att det är mörkt hinner hästarna upptäcka den stängda grinden och tvärstannar. Skjutsgossen Josefsson är på väg att kliva ur vagnen för att öppna grinden när två män utrustade med grova störar rusar upp vid sidan av vagnen. Samtidigt kommer ”Bente” från andra sidan vägen.

Han svingar brutalt sin stör mot Stilles huvud som dock hann ropa: ”- Vad vill du min gubbe?”

Sedan blev det tyst och den 53-årige Sven Stille förlorar medvetandet och ligger skadad i vagnen. Han var helt ur stånd att försvara det medhavda godset. De tre rånarna försvunnen in i skogens mörker med de båda postväskorna. Rånet var över på ett par minuter och ingen hade yppat ett ord…

Den 14-åriga skjutsgossen var även illa slagen även han. Han hade fått ett stort sår i pannan och ena armen sönderslagen. Ändå lyckas han öppna grinden och köra hästekipaget till Gammalstorps postgård.

Stenen som Nätt och Löf gömde sig bakom. Vägen syns mellan björkarna till vänster i bild:

http://s1001.photobucket.com/user/Pajosv/media/Natt%20Lof/Stenen%204_zps9wskkukt.jpg.html

Grindstolparna vid vägen finns kvar än idag. Nästan längst bort i bild, bakom granen på höger sida av vägen, skymtar stenen de gömde sig bakom:

http://s1001.photobucket.com/user/Pajosv/media/Natt%20Lof/Grinden_zpstyd3vczn.jpg.html

Larmet går till alla gårdar i området och männen samlades för att spåra brottslingarna. Vid grinden fann man de två mycket blodiga och kvistiga störarna som hade använts vid rånet. Mer hittade man inte denna mörka vinternatt.

Det uppbådade manskapet fortsatte med sökandet dagen därpå den 17 december. I skogen jämte vägen fann man de båda postväskorna, sönderskurna och tomma. Där låg också en tredje stör, lika blodig och kvistig som de andra två…

Manskapet söker upp några personer i bygden som kan tänkas att begå ett dåd som detta. Ingen misstänkt påträffas dock.

Nätt, Löf och ”Bente” drog sig undan samma natt till en lada i skogen. I ljuset av ett stearinljus började de att granska innehållet i postsäckarna. De fick snart avsluta granskningen då stearinljuset brann ut.

De hade en överenskommelse om att ”Bente” skulle gå hem till sin bostad i Väby, inte långt ifrån Gammalstorp, för att återkomma när det hade ljusnat. Då skulle de fortsätta med att dela upp rånbytet.

Under natten blev Nätt och Löf oroliga över om det var så säkert att vistas i ladan, den låg ju ganska nära Gammalstorp. Nätt och Löf började att gå hemåt i riktning mot Borås genom skogarna ända till soldattorpet i Rydboholm och gården i Kinnarumma.

Postiljonen Sven Stille, som var riktigt illa skadad, bland annat hade pannbenet spräckts, fick ligga kvar i Gammalstorp över julen 1851. Han var så svag att han inte kunde lämna några upplysningar om rånet. Mellan jul och nyår blev Stille förd till sitt hem i Jönköping. Den 11 januari 1852 avlider Sven Stille som en följd av skadorna.

Den rövade posten utgjorde tillsammans ett värde om 24 964 riksdaler banko vilket motsvarar 2 727 452 kronor i 2015 års penningvärde. (Banco, eller banko, syftar på sedlar utgivna av ”Riksens Ständers Bank”, föregångare till nuvarande Riksbanken, till skillnad från sedlar utgivna av Riksgäldskontoret).

Den 18 december skriver Borås Tidning att den 14-åriga skjutsgossen Josefsson hade fått att hål i pannan av slagen så att hjärnan runnit ut. Det var givetvis en överdrift och dagen därpå införs en rättelse.

Detta överfall var dock inte det första längs denna postlinje. Den 7 november 1845 är det den 28-åriga postiljonen Anders Johansson som ska färdas med posten till Gammalstorp för vidare transport till Borås. En annan bästa ska till Göteborg.

Tre män överfaller denna posttransport någonstans mellan Gammalstorp och Timmele. Två gevärsskott hörs, gåstärna rusar skräckslagna iväg och rånarna försöker springa ikapp men blir efter.

Både postiljonen Johansson och skjutsgossen Alexandersson klarar sig oskadda och rånarna går miste om sitt byte.

Den 27 november samma år skriver Borås Tidning om överfallet. Rånarna förblev dock okända…

Samma postiljon, Anders Johansson, blir utsatt för en ny attack den 16 oktober 1852, knappt ett år efter Nätts och Löfs rån. Denna gång sker det i Timmele, Ulricehamn. Johanssons skjutgosse denna gång är Sven Svensson.

Johansson och Svensson hör två skott avlossas i mörkret. En ut av kulorna träffar postiljonen i bröstet som troligen avlider omedelbart. Skjutsbonden svens Svensson lyckas vända ekipaget och tar sig helt oskadd tillbaka till postgården Knallen i Timmele. Den avlidna postiljonen trillar av vagnen under den vilda färden, men postväskorna ligger kvar.

Tillhörde han Långarydssläkten?

Okej.

"Långaryden" hade vattentätt alibi men det hade varken "Bente" eller den andre mannen som kommer att dyka upp framöver i berättelsen.

Här har vi ett fall av gammal svensk kriminalhistoria när den är som mest intressant.

Han som träder fram om ett tag är också "ett osäkert kort."

Men vi får se vad han spelar för roll...

Ingen aning, faktiskt... Långarydssläkten har väl sitt ursprung i Småland. Men visst det är inte omöjligt att han tillhör den släkten.

Men det kan vara så att han kom från en gård som hette Långaryd.

Del 8:
Den 22 december öppnar handelsbokhållare Magnusson dörren till sin butik på Västra Hamngatan i Göteborg och strax därpå kliver två män in i butiken och de båda sägs ha givit ett obehagligt intryck. Man anade att de var bönder eller Knallar från sjuhäradsbygden av klädseln att döma.

Männen ville köpa ett par finare plånböcker och den ene av dem tar fram en större bunt sedlar av högre valörer. När Magnusson reagerar på detta stoppar mannen genast tillbaka sedlarna i fick igen och ber den yngre mannen att betala för plånböckerna. Den yngre tar upp en liknande sedelbunt och tappar en gråblå sedel på golvet. Färgen tyder på en 50 eller 500 riksdaler banko. Han plockar genast upp sedeln.

Andra kunder i butiken hade läst om det hemska postmordet i Ulricehamn och handelsbokhållare Magnusson blir misstänksam, dessa båda män rör sig med alldeles för många och stora sedlar.

Lackfabrikören Öberg råkar komma in i butiken och Magnusson uppmanar honom att följa efter de båda männen som precis lämnat butiken. Öberg förföljer de båda männen när de besöker olika butiker. Till slut går Öberg till Polisen för att polisanmäla det hela.

Samtidigt har de båda männen nu intagit frukost i en källare vid torget. De lyssnade på samtalen som fördes vid borden runt dem. De förstod snart att det pratades om det brutala postrånet. Nu började de att bli lite nervösa.

Någon vid borden berättade att det måste ha varit ett zigenarfölje som blivit ertappat. En annan hävdade att de aldrig får tag på dem, ty med så många pengar kan vem som helst köpa sig säkerhet eller komma undan.

- Dä´ blir pengarna som röjer dem, sa en
- Jo vars… Men polisen är rätt bra slö. utbrast en annan.
- Det blir en förlust som kommer att synas på våra skattsedlar menade en tredje.

De båda männen, de förmodade Knallarna, smet ut och försvann i folkvimlet. Snart hörde de polisens klackskenor mot gatstenen och vände sig om. Poliskonstapel Qvist får syn på sin patrullerande kollega Svensson och anmodar honom att följa efter de båda männen.

Jakten fortsatte in på Korsgatan och sedan vidare till Kyrkogatan. Vid Domkyrkotorget hade de tappat bort männen… Men änkan Anna Charlotta Olsson kunde på polisens tillfrågan upplysa om att hon hade sett två män springa uppför en trappan till Assessor Brags hus.

Konstapel Qvist springer upp för trappan och finner en man stå vid en vattentunna. Mannen presterade sig som Johannes Löf.

- Vad gör han här, frågade Qvist?
- Jag söker efter en skräddare, svarade Löf.
- Bakom tunnan, undrade Qvist?
- Nä… Han ska bo här i huset.
- Vad vill han honom då?
- Ja, han ska sy ett par byxor åt mig.
- Vad har du tyget, då?
- Det har kamraten min…
- Och var är kamraten, då?
- Han letar däruppe svarar mannen och pekar mot en trappa.

Qvist tillkallar sin kollega Svensson som får ta hand om Löf medan Qvist springer uppför trappan. Han får snart syn på en man vid en låst dörr till vinden. Mannen försöker dölja sig i dunklet men snart kliver ingen mindre än Johannes Nätt fram.

De båda visiteras och förs till arresten. Qvist återvänder till trappan där de påträffat Nätt och Löf. En större summa pengar hittas i anslutning till vattentunnan. Qvist räknade sedlarna och la upp dem på tunnans lock. 18 337 riksdaler banko i olika valörer låg nu på locket.

Vid de första förhören erkänner Nätt och Löf delaktighet i postrånet och de förs över till länshäktet vid Nils Ericsonplatsen för vidare transport till länsfängelset i Vänersborg.

Insatsen har gett ett mycket gott resultat. Förhoppningsvis har man gripit de rätta förövarna.

Men… Är postrånet därmed uppklarat?

Del 9:
Datumet är den 7 maj 1852 och platsen är Väby Tingshus i Ås härad, Ulricehamns kommun. Åklagare är länsman Ehrenqvist och på de anklagades bänk sitter Johannes Löf. Johannes Nätt närvarar inte vid denna första rättegångsdag.

Folket runt om i byarna hade med skräck och fasa läst om Nätts och Löfs illdåd och nu var deras namn kända över hela konungariket Sverige. Visor om illdådet hade diktats och såldes som skillingtryck på marknaderna.

Vid vårtinget i Väby hade det samlat mer folk än någonsin och alla visste att nu skulle Nätt och Löf rannsakas inför tinget. Det var allmänt känt att de hade erkänt inblandning i postrånet.

Men… Hade de verkligen erkänt? Löf hade lämnat en fullständig bekännelse och domaren frågade nu om Löf vidhöll sin bekännelse. Löf satt där tyst medan ett hånleende spred sig på hans läppar. Han förklarade sig helt oskyldig. Vare sig han eller Nätt är skyldiga till rånet.

Det gick ett sus bland åhörarna. Pengarna han hade på sig vid gripandet hade han lånat av Nätt, uppgav han.

- Men bekännelsen i Göteborg då, frågade domaren?
- De har de avtvungit oss med hugg och slag, svarade Löf.

Mer händer inte denna första rättegångsdag, men målet fortsätter den 27 maj och nu finns både Nätt och Löf i tingssalen. Nätt var sig inte lik, han såg fullständigt nedbruten ut.

På domarens fråga nekar Nätt till att haft något att göra med postrånet. Han tar också tillbaka flera andra äldre erkännanden.

Pengarna som Nätt och Löf hade på sig vid gripandet i Göteborg hittade han av en tillfällighet i skogen inte långt ifrån Timmele. Han hade lag sig ner för att dricka vatten då han får syn på ett knyte instoppat i en stenmur. Nätt anar att det måste komma från rånet i Gammalstorp som han bara hade hört talas om. Han hade stoppat på sig pengarna och begett sig mot Viskafors och Kinnarumma. I Rydboholm råkar han träffa Johannes Löf. De gör sällskap och han lånar Löf en del av bytet.

Rättegångar drar ut på tiden och Nätt och Löf transporteras fram och tillbaka mellan kronohäktet i Alingsås och häktet vid Väby Tingshus. För varje gång de stod inför häradsrätten snärjdes de allt mer fast i en kedja av bevis, men de fortsatte hårdnackat att neka.

Det var känt att en tredje person var med och utförde postrånet, men vem denna tredje person var syntes förbli höljt i dunkel.

Den 17 juni 1852, exakt ett halvår efter postrånet, inleder länsman förhandlingarna med att åtala en tredje person, 32-årige Benjamin ”Bente” Svensson från Väby. Byskvallret har sedan länge pekat ut ”Bente” som den tredje postrånaren. Folk hade hört honom skryta med att inneha ”rånpengar”.

En kväll ska ”Bente” och Johannes Andersson från Hällstad Skattegården, suttit på krogen. ”Bente” ska då ha kastat en 14 riksdaler riksgäld till Johannes Andersson med frågan om han vill ha den."Krögerskan vill inte ta den, ty det är postpengar."

Enligt ”Bente” var det bara gyckel från hans sida. Rätten var dock måttligt roade…

”Bentes” rykte var knappast det bästa, men han hade aldrig åtalats för något brott. Han hade rört sig med stora sedlar, men hade också kunnat bevisa att han fått dessa genom ärlig handel. Både han och hans bror var kända som duktiga snickare.

Tack vare onda tungors tal blev många inblandade och beskyllda för innehaft pengar från rånet och brottet låg som en mara över trakten. Alla runt omkring i byarna var misstänksamma och alla var på sin vakt.

Även Nätts föräldrar, Anna och Johannes Nätt, är instämda till tinget denna junidag 1852. De är misstänkta för häleri genom att ha tagit emot pengar från rånet. Folk hade sett att gamle Nätt hade gott om kontanter. Nu visade det sig att Sven Erikson, den riksbekante grundaren av bomullsväveriet i Rydboholm, faktiskt har gett den gamle Nätt pengar. Ett kvitto på detta finns i Landsarkivet i Göteborg.

Även Maria, änka efter Hans Löf och mor till Johannes Löf, finns med i rätten. Göteborgspolisen vittnar om ett besök de gjort hemma hos henne.

Del 10:
Nu har det hunnit bli höst. Den 21 oktober 1852 ska hösttinget påbörjas. Nätt och Löf ska äntligen få sina domar avkunnade. Om dess lydelse drog ju ingen i tvivelsmål. Med den säkra utsikten att få höra dödsdomar avkunnas hade det samlas mycket folk ifrån bygden. Gubbar och gummor var lika andäktiga som på kyrkbänken och satt där nu med knäppta händer och vaggande huvuden och väntade spänt.

Domaren gick igenom väldiga pappersluntor och än en gång drog det hela ut på tiden. Inte ens nu kunde man avtvinga de båda anhållnas bekännelse. Men, till slut, kom emellertid det alla hade väntat på. Johannes Nätt och Johannes Löf döms att ”i en bot, hvar för sig, mista lifvet genom halshuggning.”

När domen var avkunnad drog genom tingsmenigheten en lättandes suck. De dödsdömda Nätt och Löf fördes iväg till häktet av kronorättaren Larsson. I häktet fick de båda postrånarna tillbringa kvällen med två andra som varit inblandade i rånet, Håkansson och Jacobsson, ett par tjuvar som båda var dömda till fyrtio par spö samt Löfs mor, som tidigare dömts till två års fängelse för innehav av tjuvgods.

Befallningsmannen Ehrenqvist var inte minst belåten över att äntligen vara kvitt det besvärliga målet mot Nätt och Löf. Nu satt han i sitt arbetsrum i tingshuset och skrev förpassningarna till kronohäktet dit de skulle föras redan nästa morgon. Ehrenqvist var innerligt glad över att aldrig mer behöva doppa sin fjäder i bläck och skriva de båda namnen Nätt och Löf. Belåtet sög han på sin sjöskumspipa och mådde gott efter välförrättat värv.

Då plötsligt hör han snabba steg utanför sitt rum. In störtar kronorättaren Larsson med en förstörd uppsyn!

- Fångarna har rymt! Nätt och Löf är försvunna, nästan skriker han.

Larsson faller ihop över en stol och brister ut i gråt. Ehrenqvist kastar papper och penna och rusar upp till häktet med kronorättaren Larsson tätt efter. På häktet råder stor uppståndelse och lika stor förvirring. Det övriga bevakningsmanskapet stod med häpna miner framför dörren. Ehrenqvist kunde snabbt konstatera Nätt och Löf samt Håkansson och Jacobsson var försvunna. Under en ut av britsarna fanns ett utsågat hål, lagom stort för en man att krypa igenom.

På golvet låg sönderbrutna hand- och fotbojor samt en bit av en sågklinga. På yttersidan av väggen var bräderna borttagna och man såg hur stockarna utifrån hade borrats ut. Man kunde följa rymlingarnas spår över en plöjd åker och genast satte förföljandet igång.

Tingsmenigheten hade ännu ej skingrats och många frivilliga anslöt sig till till jakten på de dömda. Man fann ett par sönderslagna handklovar på en stenmur, men sedan förlorade man spåret helt och hållet.

I bygderna blev uppståndelsen större än någonsin och skräcken grep tag i var och en. Nu var ingen säker till ägodelar, liv eller lem. Från bygderna rapporterades det om tjuveri. Än i Ås, än i Mark eller Kind dök rymlingarna upp, men de försvann lika hastigt igen. Männen i socknarna runt omkring bådades upp till skallgång men allt tycktes förgäves. Det ryktades om att tjuvarna hade sitt huvudkvarter i trakten av Rydboholm där Löf hade sitt hem, soldattorpet Rönneslätt.

Måndagen den 25 oktober är de båda tjuvarna Håkansson och Jacobsson ännu tillsammans med Nätt och Löf. De fyra vandrar mot Kinnarumma socken. En bit utanför Rydboholm träffar kvartetten på två kvinnor. Den ena är 28-åriga Maria Greta Svensdotter och sägs vara Löfs fästmö. Den andra är Löfs 18-åriga syster Anna Sofia Löf. Kvinnorna har mat och brännvin med sig. Sällskapet fortsätter vandringen och framme i Rydboholm skiljs de åt. Maria Greta och Anna Sofia går hem till sitt.

Nätt och Löf uppmanar Håkansson att ge sig iväg på egen hand. Någon dag senare får Jacobsson en liknande tillsägelse. Nätt och Löf säger inget om vart de själva är på väg. Spåren efter dem upphör för en tid. Håkansson och Jacobsson grips dock inom kort. De berättar för polisen att de hade skilts från de övriga i närheten av platsen för gripandet. Tjuvarna hade sett Nätt och Löf träffa två kvinnor vid ett litet torp i Rydboholm. Vilka kvinnorna var visste de inte. Spaningarna fokuserades nu kring dessa trakter. Johannes Löfs syster Anna Sofia Löf, och pigan Maria Greta Svensdotter från Rydboholm, var fästekvinnor till postrånarna och därför ägnades de nu all uppmärksamhet från polisen.

De nya delarna fortfarande lika intressanta och välskrivna.

Du har nu skrivit 10 avsnitt om Nätt och Löf. Hur många avsnitt är det totalt som du kommer att lägga ut här i tråden?

Tack!
Mindre än hälften är kvar.

Glömde att länka till ett foto. Väby Tingshus i mitten och häktet till höger. Idag är detta en privatbostad.

http://s1001.photobucket.com/user/Pajosv/media/Natt%20Lof/Vaumlby%20Tingshus%20amp%20Haumlkte%202_zpsgmzsyes h.jpg.html