Objektivt - finns det?

Alltså det är jävligt advancerat.

Något som kan vara subjektivt för en person kan vara objektivt för någon annan.
Ett barn kan anse någon sten de äger format på ett speciellt sätt är värdefull, medans någon som vill ha stenar på sin parkering egentligen enbart vill ha stenar och skiter i vilka stenar.

Låt säga någon säger jag vill ha detta jobbet gjort och jag bryr mig inte hur det går till, då är det ganska objektivt eftersom man lägger ingen värdering man skiter i saker ska vara ekologiskt och massa sånt, man skiter i kostnader man skiter egentligen i allt runt omkring.

Ur en annan vinkel kan detta framstå som personen som vill ha ett jobb gjort framstå som subjektiv men då är det taget ut helt annat perspektiv.
Och då är inte mannens åsikt subjektiv utan mannen själv.
Så precis som man menar att allt skulle vara subjektivt så skulle allt också vara objektivt, därför att det blir som man går in i dimensioner konstant efter vad som drar i varje tanke.
Allt som är subjektivt har väl en bas av uppfattningar som är objektiva, så då skulle man skylla allt på en gud som gjort det så eller nått och sen vad har då grundat gud och vad har gett gud sina känslor tankar osv, det blir en spiral som löper vart annat.

Sista förtydligande i denna spiral det slutar med slumpen att någon inte bestämt utan de bara blivit så, och slumpmässigt är inte subjektivt.

Fel, ta bort

Om något objektivt inte fanns så skulle subjektivitet inte kunna finnas.

Nej. Subjektivitet kan fortfarande finnas, men det är då också det enda som finns.

Hur kan vi påstå att något objektivt finns, då det per definition inte går att upptäcka? Även som abstraktion (en tanke) måste tanken tolkas av någon eller något.

Jotack.
Jag håller inte med. Med objektivt uppfattar jag det som fritt från tolkningar. Ingenting kan vara helt fritt från tolkningar.
Kan du utveckla detta? Vad är det för bas?
... förrän någon ska observera vad som har hänt och att det ens hänt någonting då det nödvändigtvis måste tolkas.

Vad är saker när vi inte observerar dem? Obestämbara. Slutsats: De enda tillfällena vi kan säga något om saker är när vi observerar dem - vilket oundvikligen sker i en subjektiv kontext. Jag antar att man även observerar sina egna tankar.

Att du måste tolka något negerar inte dess existens.

När jag tittar på min kaffekokare så är bilden i mitt sinne en subjektiv bild av någonting objektivt. Det kan inte vara en subjektiv bild av någonting subjektivt.

Om du ser något annat än jag så förändras inte själva kaffekokaren för det.

Allting kan inte vara relativt. Det måste också finnas något absolut, ett "golv", en enda noll- eller referenspunkt. Endast m. h. a. referenspunkten kan relativa "saker" existera.

Att man inte med vanliga sinnen kan uppleva detta absoluta betyder inte att det inte finns. Att det ens går att uppleva subjektivt är dess bevis.

Jag förstår precis vad du menar. Frågan är om det är relativt något och hur det "objektiva" manifesterar sig i världen.

Om referensen är en abstraktion i dig själv och inte ett faktiskt objekt - vad händer då? Jag vill hävda att inga objekt kan finnas i verkligheten för en person, eftersom det enda den kan uppleva är sin tolkning av objektet. Jag påstår även att "objektet" som sådant inte finns på riktigt, utan är en abstraktion. Abstraktionen av objektet finns inom dig och finns det inom dig är det oundvikligen subjektivt. Det finns alltså inget objektivt.

Antaget jag har rätt är det helt oväsentligt att prata om relationen mellan objektivt och subjektivt, eftersom en sådan inte finns. Det finns bara en typ; låt oss kalla den jektiv. Det jektiva är det tolkade. Det är det enda som finns. Punkt.

Visst kanske man jämför upplevelsen av kaffekokaren med en inre abstraktion, bild, tanke eller idé om kaffekokare. En idé som också är subjektiv. Är det så du menar?

Om jag förstår dig rätt så menar du att eftersom det vi ser aldrig är en sann bild så finns det ingen sann bild?

Men det måste finnas en sanning för att en falsk representation av denna sanning ska kunna existera.

Det som är sant är sant och osanningar är förvrängningar av sanningen. Att våra sinnen bara kan leverera förvrängningar av sanningen betyder inte att en oförvrängd verklighet inte existerar.

Anledningen till att jag kommenterar i tråden är för att relativisisering av allt har blivit en slags ideologi som nu vuxit sig mycket stor. Till skillnad mot vad många tror så finns det en objektiv sanning. Det finns rätt och fel. Det finns moral och omoral. Många vill inte tro det för då skulle det innebära att de kan ha fel och att de måste ändra på sig.

Varför börjar tvivla på allt som är så uppenbart?

Man kan säga att ens medvetande är en illusion, att hela universum och allt logiskt, subjektivt och objektivt är illusioner.

Men det blir bara löjligt.

Starke Adolf: Är det objektivt sant att det objektiva inte finns? Eller är det bara din subjektiva åsikt att det objektiva inte finns?

Om det är din åsikt, varför skulle jag bry mig om ditt trams-påstående?

Ja, precis.

Det har jag aldrig påstått. Det beror även på vad du menar med en sann bild. Sann bild av vad? Sann bild för vem?

Det är jag nog beredd att hålla med om.

Kan du utveckla exakt vad du menar med oförvrängd verklighet och var den existerar?

Det kan inte vara så att tanken på objektiva sanningar varit en slags ideologi på samma sätt tidigare då? Jag slåss rätt mycket mot just detta själv. Jag har nog varit (och är ibland) för objektiva sanningar och är nu ute och leker med tanken i gränslandet mot postmodernism.

Det finns moral och omoral men det finns väl ändå ingen objektiv moral och omoral?

Varför inte?

Jag tycker att det är givande att behöva förklara hur jag tänker, se hur andra tänker och få perspektiv på kunskap. Genom att fundera och ifrågasätta saker som vi tar för självklara så lär vi oss också att formulera exakt vad vi menar och kan hitta eventuella fel. Varför tror du att filosofin utvecklats och att nya grenar växt fram? Om vi aldrig ifrågasatte någonting skulle vi lika gärna bara bestämma att saker och ting är på ett visst sätt och sen skita i allt. Du får leva ditt liv hur du vill, men jag väljer att inte leva mitt liv som en ignorant imbecill.

Dessutom är din fråga (givet mina förutsättningar) omöjlig att svara på eftersom något objektivt inte skulle finnas. Det är min subjektiva åsikt att det objektiva inte finns. På samma sätt som det är din subjektiva åsikt att denna tråd är tramsig.

Bemöt mina argument med bättre argument istället för att skriva en massa oväsentligt skit.

Så med andra ord förnekar du att det finns en objektiv verklighet (en yttervärld)? Vet faktiskt inte vad jag tycker om anti-realism. Förnekandet av sinnes-oberoende 'objekt' kan förefalla mycket konstigt, men om man tänker efter lite så inser man ganska snart att det inte är alldeles självklart vad ett sinnes-oberoende 'objekt' är för något. En anhopning partiklar? Jaha, hur hjälper det oss att avgöra vad ett vad ett sinnes-oberoende 'objekt' är för något? Är skruvarna som håller ihop bordet ett sinnes-oberoende 'objekt' eller flyter skruvarna in i bordet så att bordet tillsammans med skruvarna utgör ett sinnes-oberoende 'objekt'? Om ett 'objekt' enbart är en anhopning partiklar så verkar det nästan som att skruvarna tillsammans med bordet är vad som utgör det sinnes-oberoende objektet. TV:n som står på TV-bänken är det två sinnes-oberoende objekt eller ett sinnes-oberoende objekt?

Om vår perception skapar skruvarna och bordet genom att uppfatta att de har olika egenskaper så är frågan om vi ser världen utan tolkning (d.v.s. naiv realism). The Necker cube sätter käppar i hjulet för den naiva realismen. Vi verkar tolka vår omvärld... Om vi levde i en högre dimension, hur skulle vi då uppfatta "objekten"? Om vi kunde uppfatta fler egenskaper hos partiklarna som utgör "objekten" skulle vi då anse att två objekt egentligen är ett objekt?