Citat:
Ursprungligen postat av
iter
Kanske. Det är framförallt en suverän pastisch, åttiotalets barnvärld som i Stephen King-böckerna. Allt var ju mycket mycket bättre då, inte minst i USA.
Men serien är nischad på oss som var barn och tonåringar i början till mitten av 80-talet och har läst böckerna och älskade Star Wars, rollspel, superhjälteserietidningar, allt det där. Om man inte får den intensiva nostalgitrippen är storyn ordinär. Den trippen gör att många ärligt ger den 10 på Imdb.
För alla normala människor är det kanske skönt att serien är kliniskt fri (iallafall i de första sex avsnitten) från den
social commentary som normalt är obligatorisk i amerikansk populärkultur: teman som ras, homosexualitet,* kvinnors moraliska och kompetensmässiga överlägsenhet saknas helt. (Det lär väl komma i S2, om det går som det brukar.)
*Ungarnas lärare är kanske bög, men det är inte antytt på något annat sätt än att han är lite vek, har det fint i huset sitt och har mustasch. Så som snälla bögar framställdes på 70- och 80-talet!
Jag vidhåller att fatta grejen med serien måste man vara född 1966-1973, man måste läst alla Stephen King böcker i realtid från Carrie till Knackarna, sett alla de filmer som refereras, (Något alla missat är när den svarte killen drog iväg ensam för att kolla efter kraftkällan så klädde han sig som Rambo) Just Rambo blev ett statement i Sverige, alla som mönstrade i Kristianstad åren 1984-1990 fick se First Blood medan man väntade på sin tur.
En av de största inspiatörerna är just Carpenter, det finns ingen annan regissör som gjort det han gjort. Åren 1978 till 1988 har ingen annan regissör gjort så många ikoniska filmer som honom.
78 Alla Helgons
1980 Dimman
1981 Flykten Från New York
1982 The Thing
1983 Christine
1984 Starman
1986 Big Trouble In Little China
1987 Mörkrets Furste
1988 They Live
Sug på den filmlistan ett litet slag, och det finns mängder med refersenser till dessa filmer i både stämning, foto, musik, skådespelarstil, handling, kläder.
Efter detta har han aldrig nått upp till de nivåerna igen.
Det jag själv känner igen som finns skildrat här i serien är vardagslivet, jag slungades tillbaka till Movieboxarna, till biokvällarna, till Risk kvällarna då man blev hemskjutsad av äldre syskon, sätta sig i bilen med ett blandband i bilstereon och åka iväg hem i höstmörkret.
Dessutom gick jag i en skola byygd på 1800-talet med Stephen King känsla i huset, korridorerna var som The Overlook. Att vara där ensam vissa sena eftermiddagar när mörkret lagt sig i december var inte kul, vår klass slutade sist på torsdagar, kl 16.15 på eftermiddagarna resten av skolan redan vid 14 tiden, och vi var utspridda i skolan i och med olika gruppindelningar så ofta fick jag gå ensam till skåpen när de två andra i gruppen var sjuka och det var dom ofta.
De som är födda efter 1980 kommer aldrig fatta grejen med serien, det är referenserna som är poängen med serien, inte handlingen, den är underordnad.
Alla ungarna var jobbiga, historien med Nancy hade de lätt kunnat kapa för den är lika intressant som tidningen Okej! och överhuvudtaget var skådisarna rätt kassa.
Grabben är ju galet skön!
