När slutade ni träffa släkten/familjen

Många verkar tappat kontakt med familjen så släkten kanske inte är så konstigt
När det var många barn i släkten var det ju bara kul men nu när vi har växt upp så...

Känns som jag inte har nåt att tillföra
Det kommer ju ändå sluta nån gång, lika bra att sluta som vänner

Dessutom har nu folk med make och maka, och där har man inget öht

"Om en fis kräver allt för mkt tryck är de bara skit"
Det var kul att träffas lite under året förut men bara högtider känns så jävla forcerat

Känner igen mig till 100%. Började medvetet glida ifrån släkten när jag var 20 eller så... Tyckte det var för mycket krav, som att man "skulle" gå i samma fotstpår, dvs skaffa en fin gullig familj man ska visa upp och vara stolt över och hela det vanliga svenssonlivet. Men jag har aldrig lockats av det riktigt. Dessutom hade jag känt sedan jag blev 16-17 att högtiderna började kännas just forcerade.

Familjen har jag dock god kontakt med, även om vi träffas "face-to-face" mer sällan än förr av naturliga skäl. (bor inte i samma ort och känner inget behov av att ses varje vecka).

Skönt att "slå sig fri".

Jag har fortfarande bra kontakt med min närmsta familj (mina föräldrar och syskon med barn + mina gamla farföräldrar som jag känner att jag vill hålla kontakten med). Resten av släkten hade jag ganska bra kontakt med när jag växte upp, men sen jag flyttade hemifrån som tjugoåring (idag är jag 35) har det blivit mindre och mindre av att vi ses. Många av mina släktingar (mina föräldrars syskon + mina kusiner) har jag inte träffat på flera år. Det har bara blivit så att man har glidit ifrån varandra.

Som så många andra slutade jag träffa släkten när mor- och farföräldrarna försvann. För många sammanfaller det med tonåren. Därefter har jag stött på släktingar vid enstaka tillfällen men det var bara föräldrar och syskon jag fortsatte att se regelbundet. Först i mindre grad men när barnen kom blev det mera igen. Nu är barnen stora, farsan borta och släktingarna ett minne från barndomen.

Tror nog minnena av dessa härliga stora släktmiddagar etc. är bäst som just minnen. Är nog vanligt som du säger att när "grundgestalerna" går bort så försvinner den där gemenskapskänslan. Jag firade alltid jul ute på landet i en liten liten ort på en bondgård med 40 pers i huset. Men minnen är bäst som minnen alltsom oftast ja.

De äldre gick bort, folk slutade komma och den stora pampiga släktmiddagen på landet blev 8 pers som äter Lidl-sill på papptallrikar i en etta.

Komplicerad bakgrund, det är nåt som skavt i släkten hela livet utan att jag vetat vad det är, skilsmässa i tidig ålder därför uppväxt med två sidor av familjen så att säga.
Skenet har hållits uppe och det har varit rätt mycket familjemiddagar och så, men när jag flyttade hemifrån började jag tröttna. När syskon började få barn och jag även förväntades vara på deras kalas fick jag nog av allting och har struntat i allting.
Orkar inte fira jul, jag är ju bara en farbror som inte ens vill vara där. Syskonen har ju sina familjer nu liksom.

Dessutom har min far alltid varit frånvarande, efter skilsmässan växte jag upp hos mor.
Mor som hela uppväxten ljugit och strulat ekonomiskt vilket ledde till att jag bröt i ett halvår för några år sedan sen hon lovat bättring efter att jag haft ett 'kvartsamtal' med henne. Nu har det kommit fram att hon ändå fortsatt i samma stil så nu är hon i frysboxen igen. Jag svarar inte på samtal eller sms. Hennes handlingar har aldrig drabbat henne utan familjen men nu ska hon få ta kosekvenserna.

Tydligast blev allting när dom gamla dog, då försvann släktens patriark och den nya ledaren lös med sin frånvaro och släkten bröts isär, det fanns ingen mäklare som försökte tinga ihop nåt och gamla fejder kunde blossa upp igen.

Jag har inga problem med det här, jag lever mitt liv och har det bra. Vill själv inte ha barn och familj utan trivs själv.

Släkten är så utspridd, från norra norrland till södra grekland.
Många jag bara träffat som liten, finns släktträffar men åker aldrig.
Har bara kontakt med mor,far och syskon.

Huvudanledningen är med största sannolikhet att barn flyttar hemifrån. Förr när man bodde hemma och ens föräldrars syskon (med barn) hälsade på så blev man oftast många fler. Jag tror fortfarande att de flesta föräldrar (som vi är barn till) träffar sina syskon, men då utan barn och därmed uteblir känslan av att man alltid träffar sin släkt. Testa att flytta hem igen.

Jag har kontakt med min närmsta familj; föräldrar och syskon.

"Släkter och vänner är som stövlar, desto tightare de sitter desto ondare gör det."
Men vadå, har du inte familjevärderingar?
Maffian har familjevärderingar; Hitler hade familjevärderingar; Kristna-galna-Amerikaner har familjevärderingar; dessa forskare som har förorenat hela jävla världen har familjevärderingar. Familjevärderingar är fascistiskt bullshit.

Va? Vad är det för fel på er?

Vad menar ni att man skulle "glida" ifrån släkten? Er släkt är ert blod, er bakgrund, ert arv.

Så många som skriker sig hesa angående fosterlandet Sverige, kanske ni ska börja mer er egen bakgård först?

Man har en skyldighet gentemot sin släkt, speciellt som yngre generation.

Självklart finns det undantag då även släkt råkar vara rövhål. Det är fullt förståeligt att man tar avstånd då. Men "glida ifrån"? Är det någon högstadiekompis ni snackar om eller?

Alltså, varför ska jag umgås med folk som jag inte har något gemensamt med, bara för att de råkar vara släkt? I mitt exakta närområde har jag dessutom ingen släkt förutom föräldrar och syskon och någon enstaka kusin. Resten av min relativt stora kusinskara är utspridd väl över landsgränserna. De lever sina egna separata liv med olika intressen och värderingar. Många har jag inte träffat på 10+ år. Det finns liksom inget intresse från någons sida att hålla på med släktträffar.

Jag känner ingen skyldighet att hålla kontakten med folk jag inte känner längre.