Medvetandets hårda problem - existerar det?

Min poäng är att zombien inte kan veta att den saknar upplevelse. På samma sätt kan inte vi veta om vi saknar upplevelse. Vi tänker att vi upplever, tycker det är fantastiskt och vill inte höra någon påstå något annat som får fasaden att krackelera.

Om upplevelsen inte behövs för att vi skall tänka att vi upplever, så är det en mycket enklare förklaring att upplevelsen inte existerar än att speciella naturlagar skulle finnas till bara för att möjliggöra denna.

-Datorer är de klokaste idioter som finns.
Artificiell intelligens är sättet att få riktiga datorer att uppföra sig som de i filmerna.

Det är säkert möjligt att bygga människoliknande robotar som man kan prata med och till och med ha svårt att skilja från en riktig människa MEN kretskort, processorer, kablar, säkringar, ettor och nollor kommer aldrig att kunna fungera fullt ut som en riktig människa av kött, blod, svett och tårar.
I slutänden blir allting ändå bara en imitering.

Intressant framtidsämne som kommer att ge upphov till många helt nya använingsområden och filosofiska frågor är det dock.

Jag håller med han som sa "I stället för att imitera mänsklig intelligens kan vi utforska de enorma mängder av intelligenta beteenden som inte är mänskliga i egentlig mening och som kompletterar i stället för att imitera oss."

Du har en maskin som bearbetar 0x00FF0000 och sedan påstår att den upplever sig se rött. Det är inte samma sak som att någon "därinne" verkligen ser rött.



Ja, men självklart. Med elektroder som direkt stimulerar rätt centra (amygdala t.ex), så skulle sensationen av qualet: "hammare i huvudet" uppstå. Men det är ju på dig. Vad får dig att tro att en maskin verkligen upplever qualet istället för att bara påstå detta (i likhet med "Pang!"-flaggepistolen)? Det är ju detta som är kärnan i det hårda problemet. Vi kan inte förklara qualia. Ändå är det qualia som minst utgör själva medvetandet. Således handlar medveten AI om att först konstruera en maskin som känner, inte en apparat (som datorn) som kan räkna ut saker. För förekomsten av intelligens behövs det inget medvetande (medvetande = förmågan att uppleva).

Tillåt mig tvivla på att det är möjligt. Det finns ju inget synbart skäl till varför ens vår fysiologi frambringar qualia. Varför skulle elektriska impulser som periodvis växlas om till kemiska substanser för att sedan växlas tillbaka till elektriska impulser igen, i ett fasligt virrvarr av nervtrådar, ge upphov till någon som helst upplevelse? Vad utgör känslomanicken i hjärnan och hur fungerar den? Vad är det som gör att vi känner saker?

Vårt materialistiska paradigm kan inte förklara detta.

Slutligen, upplevelser är verkliga. Det känns på riktigt. Våra förnimmelser är inte bara en slags "etiketter" på medvetandets signaler, de är själva innehållet i lådan. Summan av förnimmelserna utgör i sin tur allra minst vårt medvetande (om medvetandet dessutom inte är mer än så).



Uppenbarligen finns det ett enormt problem. Slänger vi som du säger dock bara in den i övrigt okända hjälphypotesen "själen", så oj, vad enkelt allt blev och massor faller på sin plats! Tål att tänka på som alternativ.



Jag skrev att det går lika bra med rent fejk som en riktig pistol ("etiketten" Pang! istället för en riktig knall). Varför det finns skäl att tvivla på om det framtida superavancerade neurala nätverket verkligen är medvetet eller om det bara fejkar medvetenhet även i sin helhet.



Tja, vem vet om även stacken kanske har ett slags rudimentärt medvetande och myrorna är dess celler? I alla fall har du känsla för att formulera synbart djupsinninga sentenser. Skillnaden är väl att vi skulle kunna scanna myrans nervcentrum och se tecken på ökad distress-aktivitet när den skadades, medan stacken skulle förbli helt stum. Den är ju trots allt bara en anhopning granbarr och lite jord.

Jag tror att Chalmers teori bara är ett sätt att blunda för ett svårt problem. Vad löser man genom att säga att vi bara "tror" att vi upplever något? (vi gör alltså inte det "egentligen")

En distinktion kan man i alla fall göra, om man är medveten så kan man tro, men kan man göra tvärtom, tro sig fram till ett medvetande? Vad är det som startar processen, att något är "tillräckligt komplext"? (AI-forskare brukar ju tala om självmedvetande som nånting beroende av komplexitet.) Hur skapar man kod som tror, till skillnad från kod som inte tror?

För att vara korrekt var det Chalmers som definierade problemet och Dennet som ifrågasatte detta.

Frågan handlar inte om hur man skriver ett intelligent datorprogram (det är det lätta problemet enligt Chalmers), utan man utgår ifrån att det går bara man vet hur. Har man då skapat en filosofisk zombie som passerar turing-testet, dvs. är oskiljaktlig från en människa, men ändå saknar upplevelse, eller upplever den lika mycket som vi andra?

Min egen tes är att problemet är felformulerat.

En schackdator tänker: "Antag att jag flyttar bonden två steg, så flyttar du din bonde två steg, så flyttar jag ut hästen, då kan du ta min häst med löparen vilket är dumt, så jag provar något annat."

En schackdator saknar dock upplevelse, så förmåga att tänka implicerar inte förmåga till upplevelse.

Schackdatorns tankar är inte heller fria. Det bästa draget vore kanske att dra bonden tre steg, vilket schackdatorn inte ens kommer att fundera över eftersom de underliggande algoritmerna aldrig kommer att formulera tänkta drag som bryter mot reglerna.

Chalmers tänker att han upplever och ser det som ett bevis på upplevelse. Och det anser jag är fel. Det bevisar bara att han kan tänka. Men det implicerar inte upplevelse. Och om hans tankar inte är mer fria än schackdatorns så behöver det inte finnas någon upplevelse, det räcker att hjärnan har en preferens för att han skall tänka så.

Ursäkta, läste lite slarvigt.

Jag vill först klargöra en sak, så att man inte tillskriver datorn medvetande/ickemedvetande och människan medvetande/ickemedvetande för att sen jämföra dator och människa rakt av utan att gjort klart vilket man menar:

Menar du att en dator, som har passerat Turingtestet, inte är medveten (och inte heller har nåt behov att tro det).

Och att en människa inte heller är medveten, men verkar ha behov att tro det (hur man nu kan tro något utan att ha ett medvetande)?

Att säga att det inte spelar någon roll huruvida datorn eller människan har ett medvetande, att de bara är jämförbara/likvärdiga, anser jag är att blanda bort korten.

En filosofisk zombie är en varelse som är lik människan i allt utom äkta upplevelseförmåga. En dator som passerat turingtestet kan anses vara en sådan varelse, givet att man bortser från den fysiska gestaltningen och bara ser till den mentala förmågan.

En liten minoritet med Dennet i spetsen (type-A materalists enligt Chalmers) anser att skillnaden mellan en perfekt filosofisk zombie och en människa bara kan bestå i att vi vet vem som är vem och ger dem olika etiketter. För att datorn som passerar turingtestet skall kunna prata med dig som en riktig människa, så måste den kunna föreställa sig hur du känner dig och därmed ha samma mentala förmåga som du har. Det går då inte att definiera vad skillnaden skulle vara. Och en skillnad som inte går att definiera finns inte.

En liten detalj först, kan verka obetydlig, men i alla fall. Jag tror att det vore bättre att man i stället för "mental förmåga", talade om intuition eller förståelse. Mental förmåga blir lite som om det handlade om tyngdlyftning (vilket en maskin naturligtvis kan göra lika bra eller bättre än en människa).

När det gäller turingtestet så har jag aldrig riktigt förstått vitsen med det. Det går väl i korthet ut på att om en maskin kan lura dig att den är medveten så är den det. Anta att en chatrobot efter ett år av chattande plötsligt avslöjas av dig som icke varande mänsklig, har då datorn varit medveten i ett år, fram till att den avslöjades? Eller är det lite som med Schrödingers katt, att det visar sig att den har varit död hela tiden? Är turingtestet bara en lek med definitioner?

Några tankar om möjligheten till artificiell intelligens: en dator utför instruktioner med logiska kretsar/grindar. Det är t ex möjligt för datorn att svara på följande logiska problem. A. Aristoteles är en människa. B. Människor är dödliga. Vilket ger C. Aristoteles är dödlig. Men att en dator drar en sån slutsats ger inte automatiskt att den har förstått problemet till fullo. Vad innebär det att vara människa? Vad innebär det att kunna dö?

Jag tror inte att logik räcker för att förstå intuitiva saker, det blir för stor risk för fel på vägen. Jag tar ett skruvat exempel, en gammal barnramsa (ursprungligen tysk tror jag):

Livet är en strid
Striden är en kamp
Kampen är en häst
Hästen är en dragare
Dragaren är ett stadsbud
Stadsbudet är en knöl
Knölen är en potatis
- Alltså är livet en potatis!

Jag vet, skruvat exempel, men handlar lite om att ord inte alltid räcker till för att förstå verkligheten, utan kan leda vilse. (Nu programmerar man ju inte datorer så här, men små betydelseglidningar kan ändå leda fel i slutändan.)

Vid sidan av datorns enormt snabba förmåga att dra logiska slutsatser brukar AI-förespråkare framhålla förmågan att imitera eller simulera t ex känslor och mena att det räcker, att det då är känslor. Som svar på detta vill jag jämföra med vad en del teaterkritiker anser gör en teaterpjäs sevärd, det är att den "ger publiken vad publiken inte visste att den ville ha." Jag tror att det är samma sak med människor, vi har förmågan att överraska, det är inte samma sak som att imitera/kopiera/simulera en människa. Jag menar alltså att det kommer märkas i längden att datorn bara säger vad den tror att du vill höra.

Det är väldigt enkelt. Medvetande är samma sak som förnimmelser. Har du inga förnimmelser, inga känslor/qualia, så har du inget medvetande. En schackdator kan vara hur bra på att beräkna saker som helst - "tänka" alltså. Men medvetande och intelligens är inte samma sak.


Ja, precis så är det. Turingtestet är bara en lek med definitioner, hoptotat av en bögfilosof som mentalt satt fast i en tradition av amerikansk pragmatism.

Om jag är en filosofisk zombie som upplever medvetandet så bör alla tänkbara konstruktion och händelser som är logiskt likvärdiga också vara filosofiska zombies som upplever medvetandet.
En analys av det scenariot ger att universum fullkomligt vimlar av saker och händelser som ger upphov till upplevelsen av ett medvetande.

För dualism så vänder jag på problemet. Om jag är konstruerad av en process som inte strävar att skapa en konstruktion som är kompatibel med dualism (t.ex. evolutionsteorin), så är det osannolikt att jag är dualistisk i min natur.

Men om antagandet är sant, att jag är en filosofisk zombie som upplever ett medvetande så vimlar universum av saker och händelser som upplever ett medvetande. Om du inte går med på det, utan vill hävda att hjärnan i sig (7+ miljader utav de) är speciell(a) så måste man vara en mystiker.

Vilket som så blir inte problemet mindre, utan större, fortfarande på ruta ett såklart.

Om du tänker dig att varje nervcell eller varje transistor ger ett litet medvetandebidrag, genom någon outforskad naturlag, så är du en type-B materialist.

Problemet med typ-B är att förklara hur bidragen kombineras till ett gemensamt medvetande med distinkt identitet, isolerad från andra medvetanden.

Ett tankeexperiment är att man tar en mänsklig hjärna och cell för cell byter ut neuronerna mot halvledare med samma funktionalitet. När vi är klara har vi en dator med samma medvetande och identitet som innan då den successiva övergången inte medger någon abrupt förändring.

Om vi samtidigt tar och samlar ihop de gamla hjärncellerna och sätter ihop dem igen så har vi två hjärnor med samma historik, men vi förväntar oss en barriär mellan dessa så att de inte kan dela tankar efter separationen. Men hur skall fundamentala naturlagar kunna avgöra om vi har byggt ihop komponenterna till ett eller två medvetanden?