Citat:
Ursprungligen postat av
Fizzlor
Vad i Martins berättelse stämmer och vad har han saltat på själv?
Ifrågasätter inte att han kan ha "räddat liv", men hela beskrivningen av händelseförloppet låter som en dålig kärleksfilm.
Jag har svårt att svara på exakt vad som stämmer och inte, men jag kan berätta lite om hur hans version av händelsen förhåller sig till min egen.
Jag släppte taget om staketet och tog sats för att hoppa. Jag kan INTE ha varit i luften, det låter för osannolikt att jag skulle ha varit det och jag minns det inte så.
Martin höll om mig med sina armar runt min midja. Han måste ha hållit vansinnigt hårt för jag gjorde allt jag kunde för att komma loss men lyckades ändå inte. Han pratade hela tiden lugnande med mig, berättade det där om att hans bror tagit livet av sig och att inte skulle låta mig göra samma sak. Jag grät och sa att jag ville dö.
Någon ringde polisen, jag kunde höra en kvinnoröst berätta i telefon var vi befann oss och att jag hölls fast.
En annan person kom fram och försökte hålla fast mina ben och jag minns att det pratades mycket runt omkring mig, en del försökte även prata med mig . Martin frågade en massa saker, bland annat om inte mina föräldrar ville att jag skulle leva. Jag svarade att "mina föräldrar förstår inte mig". Han berättade även om att en släkting till honom nyligen diagnostiserats med manodepressiv och jag försöker då få fram att jag är inlagd på St Göran pga bipolär sjukdom och att jag rymt därifrån. Det kan hända att jag grät för mycket för att någon skulle uppfatta vad jag sa.
När polisen kom satte de snabbt fast handfängsel runt mina handleder och fäste i staketet. En kvinnlig polis försökte övertyga mig om att jag bara skulle stå still och vara hjälpsam. Jag fortsatte kämpa mig loss och där någonstans måste poliserna ha tagit över, för plötsligt var där fyra stycken poliser som höll fast mig. Samtidigt hör jag på den kvinnliga polisens Rakel något i stil med "dykare redo". Då rämnar min värld och jag tänker "NEJNEJNEJ!" när jag inser att även om jag lyckas ta mig loss och hoppa kommer jag ändå inte kunna dö. Jag ger upp och slappnar av.
Räddningstjänsten är på plats, de klipper vajrarna i det översta staketet, en efter en. Till sist lyfter de över mig på andra sidan. Väl där bildar poliserna nån form av välkomstkommitté och presenterar sig för mig ungefär som att jag skulle tacka dem, något jag inte gjorde. Jag tittade bara ner och blev förd in ambulansen.
Under hela förloppet tittar jag EN enda person i ögonen, och det är den manliga polis som drar mig över på "rätt" sida staketet. Jag tittar upp på honom lite snabbt efter att han satt ner mig på backen.
Stort tack alla ni som visat ert stöd för mitt mående! Jag blev utskriven från slutenvården idag efter flertalet veckor och måste nu kämpa nåt galet för att klara det här med livet. Vi får se hur det går...