Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar

Även om jag saknar ditt detaljminne för den politiska historia som du beskriver så ställer jag upp på slutsatserna. Eller snarare: Personligen orkar jag inte bena ut vem som varit värst av S och M eftersom båda missat så fruktansvärt många tillfällen att förändra sin politik. Framförallt sossarna, med hela sitt LO-kollektiv, skulle när som helst och med enkelhet kunnat migrera emot mera sverigevänliga toner - inte bara "kunnat" förresten; det hade varit både pragmatism och självbevarelsedrift.

Med borgarna är det lite mer komplext. Jag kan inte skaka av mig den där aningen konspiratoriska idén om "massinvandring" som en omväg till nedmontering av sossarnas välfärd. Vad jag menar är att bakom borgarnas agerande kan där i alla fall finnas en typ av logik (även om den är förkastlig och ett gruvligt svek emot folket) emedan sossarnas agerande - just i kontexten av att representera de väljargrupper som förlorar mest på folkutbytet - är mer av ett enigma.

Helst skulle de bli av med riksdagsplatserna hela bunten, men vilken 'sida' som till syvende sist ger sitt passiva/aktiva stöd till SD känns mindre viktigt. Det viktiga är väl helt enkelt att SD blir så pass stort att DÖ faller (typ 30-35% tror jag).

Du vet väl att för SD räcker det med att ha gått ner några tiondelar i EN undersökning för att rendera svarta rubriker; "SD TAPPAR MARK, svenska folket vänder rasisterna ryggen!!!!"

Men för att ens en kommentar om att; "Sverigedemokraternas fall verkar tillfälligt ha bromsat upp" ska hitta in i brödtexten måste minst fem rejäla ökningar ha registrerats...

(Och nej, jag har inga "källor" till ovanstående, bara en trött känsla av hur demokraturen Sveriges journalister ständigt vrider och vänder på sanningen å det "goda syftets" vägnar... )

Visst har du rätt, SIFO's mfl statiskt urusla mätningar används dessutom uppenbarligen som propaganda för att lura i svensken att SD eg ligger och skvalpar runt 15-17 %, när SD egentligen ligger stabilt på 21-23 %.
Precis som med den Nordkorealiknande antibrexitpropagandan så funkar medias fulknep på en hel del okunnig och oinsatt medelklass, skrämmande men tankeväckande.
Vid nästa val kommer många väljare vakna upp och undra vad som hände när SD får 25-27%.

Vad tror ni, kommer det någon Novus denna månad?
Jag såg att kom 2st i Maj.

Den kommer nog på torsdag. Novus brukar dessutom släppa en massa andra undersökningar under upptakten till Almedalen.

Förra året:

2015-06-18 TV4, Novus, juni: SD 18,0% - rekord!
2015-06-26 Novus: 29% tycker SD:s invandringspolitik är bäst (20% 2014)
2015-06-29 TV4, Novus: 83% tycker inte invandringsfrågan tas på allvar
2015-07-01 Novus: 31% tycker SD är det tydligaste oppositionspartiet
2015-07-03 Novus: 66% tror det blir mindre välfärd med dagens invandring

Räkna med att Novus, Ipsos och kanske ett par till släpper mätningar om partiledarförtroende, väljarnas viktigaste frågor etc inför Almedalen.

I övrigt innebär juli semester för Sifo, Ipsos, Novus och Inizio. Sentio och Demoskop släpper troligen julimätningar som vanligt. Demoskop tar sedan semester i augusti, vilket de är ensamma om.

YouGov brukar också göra en julimätning, men den brukar få ligga på hyllan för att släppas samtidigt med augustimätningen (så vi får räkna med konspirationsteorier om att "ljugmedia har lagt locket på senaste mätningen för att de inte kan hantera sprängkraften i sanningen").

Så det blir glest med mätningar ett tag men det brukar kompenseras med överraskningar i augusti eftersom det då kommer mätningar där 2 månaders uppgång är sammanslagna. Det gav feta uppgångar förra året:

Institut - SD juni - SD augusti

Sifo - 15,2 - 17,8 (+2,6)
Ipsos - 15,9 - 17,8 (+1,9)
Novus - 18,0 - 19,4 (+1,4)
Inizio - 17,9 - 20,8 (+2,9)

Det som händer med de vita självhatarna efter brexit är väldigt likt deras reaktioner när SD kom in i riksdagen.

De kan liksom inte ta in, inte acceptera en förlust. Naturligtvis efterssom de är så ovana vid dem. I 30 år har de vant sig vid att det ska bli som de vill. Alltså som makten vill.

Det är det som är lite av den sköna lockelsen med att "tycka" som makten. Saker och ting kan vara "oroväckande". Men i slutändan är det enda mest som en rafflande film, där "den goda sidan" ändå på något sätt vinner.

Det kan alltså vara "skrämmande nära" att de onda får presstöd till sina tidningar. Men någon detalj sätter alltid stopp för det i sista stund. Det kan hänga som "ett hot" att de onda får partibidrag, men något gör att de misslyckas i år också likt den ständigt besegrade skurken i superhjältefilmerna.

Det kan vara "en rysare" och "ett orosmoln att ta på allvar" med de onda i riksdagen. Men på valnatten faller de alltid på mållinjen.

Självhatarna, maktföljarna, har de sista 30 åren knappt upplevt seger. För oss är det tvärtom, vi har utvecklats till (för) goda förlorare. Vi accepterar resultat, glädjs åt segern i det lilla, tar nya tag.

Självhatarna kan däremot inte tro att förlusten verkligen har ägt rum. Det ska ju vara nära, oroväckande, men i slutändan ska de vinna.

Det är därför de inte kan ta in brexit. På fullaste allvar tror de att om de bara twittrar tillräckligt mycket, skriver tillräckligt många domedagsartiklar i tidningen, samlas tillräckligt många på ett torg. Då ska det där mirakulösa hända i sista stund som gör att det även denna gång blev rafflande nära, men i slutändan vann de goda.

De tror att en folkomröstning kan ogiltigförklaras nu, precis som de trodde att valresultatet kunde ogiltigförklaras när SD kom in, precis som att presidentkandidat-valet i USA kunde göras om när Trump stod som segrare.

Men självhatarna, maktens följare, har en stor tid av inte omvälvelse framför sig. De måste börja lära sig förstå att de kan förlora. Det är svår och smärtsam insikt. Lite som när barn för första gången blir medvetna om sin egen dödlighet.

De har fått acceptera hur deras motståndare efter träget jobb och oändliga överklaganden till slut fått sina rättigheter till presstöd och partibidrag.

Hur SD kommit in i riksdag, dubblat mandaten vid nästa val, tredubblat i EU och dubblat i Kyrkovalet.

De har fått se nationalistiska framgångar i Europa. De har fått se makten tvingas anamma "fiendens" politik. De har fått se gränskontroller, ett kollapsat miljöparti, gammelmedia som dör, nymedia som växer.

För första gången någonsin har de fått uppleva att de är den minsta gruppen vid demonstrationer. Och snart kommer de också få känna på att ha motdemonstrationer när de själva arrangerar något.

De har fått se nymedia presentera scoop som påverkar, Åkesson röstas fram som debattens vinnare.

Nu har de fått uppleva förlusten med Brexit och omval i Österrike efter att deras valfusk avslöjats.

Inte osannolikt kommer de också få acceptera att "de onda" vinner omvalet i Österrike och i höst att Trump blir president.

De har fått se fienden lyckas med en insamling för att för första gången stämma en tidning för deras övertramp.

Från att aldrig ha upplevt nederlag, från att alltid tillhöra sidan med störst demonstrationer, sidan som avslöjar och gör bort fienden, sidan som gör de "fräcka kuppena". Till att nu vara sidan som ständigt lider nederlag. Omröstningar och val går dem emot. Beslut som ger fienden rätt. Statsvetare och kunniga som uttalar sig precis motsatsen, politik som för första gången någonsin får fienden att jubla. Vita medborgargarden som för första gången inte åker på stryk. Nymedia som för första gången granskar och avslöjar dem.

Det är en helt ny identitet som sköljer över dem, och jag tror många har väldigt svårt att hantera det. Att tillhöra "förlorar-sidan" är inte bara ovant. Det är liksom hela deras image att tillhöra de framgångsrika, de med rätt åsikter som ligger rätt i tiden, tillhöra en progressiv rörelse som bryter ny mark.

Nu sitter de på unkna åsikter som börjar bli passé. I en rörelse som tappar mark. Som tappat självförtroendet och glöden utan istället klamrar sig fast vid befintliga rikedomar och makt för att bevara allt som det har varit.

De har förvandlats till de feta bakåtsträvarna på flotta kontor som saknar glöd, list, rättfärdighet och folkligt stöd. Som klamrar sig fast vid makten men ständigt förlorar delstriderna mot den nya kraften. De har blivit den nidbild som de målat upp av sina fiender.

De brottas också med den besvärande insikten att fienden slåss för att berätta sanningen. Deras kamp handlar till stor del om att dölja den.

Sista året har konserverna av deras ideologi blivit mer groteska än någonsin tidigare. Från att ha varit en vänsterrörelse som avslöjade och spred ordet om skadad som de rika knösarna orsakade, bilder på napalmbrinnande barn, utslagna familjer, muterade djur efter kärnkraftsolyckor, har de istället själva hamnat i rollen att de måste dölja resultat av sin maktutövning. Massövergreppen i Köln, migranthorder som bara består av muslimska män, asylsökare som misshandlar personal för att maten inte duger. Muslimer som jagar vita ut ur bostadsområden. Dagliga upplopp där muslimska ungdomar utmanar statsmakten. Polisen som gett upp med gatugäng som tafsar och rånar. Kyrkor som bränns.

Det är inte stärkande för någon. Inte ens en självhatare. När merparten av aktivismen handlar om att dölja resultaten av ens egna politik. Eller att försöka tysta, hota, hänga ut folk som försöker berätta den.

Visst att de kan intelektualisera detta. Kalla det ansvar, pressetik, konsekvenstänkande. Men det låter helt enkelt inte lika sexigt att säga att man kämpar för att vissa fakta inte ska nå befolkningen som det låter att säga att man slåss för att sanningen ska fram.

Det gör sig liksom inte på film... "Året var 2016. De goda hade makten, men de tvingades kämpa för att tysta ner sanningar, dölja händelser, bortförklara statistik. Ja, även rätt och slätt ljuga. För sanningen skulle nämligen få folket att överge den goda idiologin. Till sin hjälp hade makten bara sina enorma resurser, tidningar, tjänstemän och den globala eliten. Se den spännande berättelsen om den goda makten som kämpade för att behålla makten"

Det här blev ett långt inlägg som jag skrev pö om pö på mobilen. Jag skulle nog kunna sagt detta mer kärnfullt, och förmodligen upprepar jag mig i texten.

Men vad jag försöker få fram är att vänsterns identitet alltid har varit rebellisk. Deras fiende är makten, feta gubbar med stora resurser. I kriget mot dessa feta vinner vänstern alltid delsegrar efterssom de har sanningen, idealismen, folkets stöd och listen.

Nu börjar det gå upp för många utav dem att de är raka motsatsen. Det är de som har makten. De är de feta i kostym på fina kontor. De måste hela tiden dölja fakta för att den dumma pöbeln inte förstår. Plötsligt har "folkvilja" och "ocensurerat" blivit ord som ger dem dåliga vibbar. Plötsligt finner de sig argumentera för varför populaten inte ska få vara med och bestämma. De är de feta makthavarna med enorma resurser men som förlorar delstrid efter delstrid för att fienden är listig, orädd, har glöd och sanningen och folket på sin sida.

Självhatarna har i 30 år både kunnat äta kakan och ha den kvar. De har kunnat leva det bekväma livet av att ha makten. Men samtidigt kunnat intala sig att de är rebeller.

Nu sitter de och håller George Soros och Rotchild och Bonnier i handen. Och industritopparna, miljardärerna, pamparna och skruppellösa asylbaroner i händerna. De har kunnat leka fiender förut. Men nu när deras värld börjar skaka, griper de oroligt varandras händer och tycker precis likadant om allt, från Assange till Putin, till Kadaffi till Hillary till EU till Merkel och Turkier. Plötsligt är de vänner om allt - vänstern och högern.

Likt äktenskapet med den praktiska maken (högern) som tjänar pengar och köper villa med murar och bevakning och städerska och trädgårdsmästare. Och frun (vänstern) som fått inreda källaren till ett yogarum, lägga två kronor till tiggaren utanför konsum och vid varje middagsbjudning kivas med sin man om att det är så trist att bo i ett gated community, att hon vill leva fritt och öppet (som när de var i Thailand på semester). Att det är omoraliskt att tjäna pengar och att hon kräver att städerskan ska få bättre lön.

Men när parets tillvaro hotas. Då påminns vi om att de faktiskt ingått äktenskap. Då håller de ihop om allt.

Tillvaron är nu hotad för såväl den globala finanseliten som den självhatande kulturmarxistiska vänstern. Deras äktenskap blir nu tydligt. Men för eliten är det bara en strategi som stött på bakslag. För självhatarvänstern är detta mer förenat med identitetskris.

Slutsatsen är given. De som påstår sig värna om demokrati, är de som mest avskyr demokrati när folket bestämmer. Och de som röstade med en majoritet blev lurade, eller är rasister, nationalister eller är allmänt svagsinta.

Precis som man gör när det gäller OU. Man litar enbart på de undersökningar som visar lägst siffror för SD. Eftersom de som visar högst inte är trovärdiga. Och där de som ändå röstar på SD snart kommer att sluta göra det eftersom det är fel.

Liksom att man litade på de trovärdiga institut som visade att GB skulle stanna kvar i EU. Och därför blev chockade när det visade sig vara fel. Trots det är dessa institut än idag trovärdiga. Trots att de hade fel.

Min känsla är att dessa personer kommer att bli lika chockade i nästa val. När Sifo och SCB spår 16 procent för SD. Men där facit visar någonting helt annat. Men efter valet är det ändå de enda man kan lita på i fortsatta OU. Alltså precis som idag.

Tycker det har varit snålt med undersökningar den senaste tiden. Har instituten gått på semester eller?

Att de tycker som makten vill är korrelation, inte kausalitet. När makten ville in i EU i t ex Sverige så satte sig vänstern på tvären för att EU-inträde var vad kapitalisterna ville ha. Därför ansågs det automatiskt suspekt.

Numera är det inte kapitalisterna utan "rasisterna" och "fascisterna" som är huvudfienden, och om det är så att dessa vill ut ur EU, så vill vänstern automatiskt behålla EU till varje pris. Ung engelsk nyvänster av MP- och V-typ (samma typ av personer som röstade mot svenskt EU-inträde) försvarar nu EU-medlemskap som att EU plötsligt är multikulturalismens och socialismens sista bastion. Engelska AFA demonstrerade mot Brexit, d v s anarkister och syndikalister ville med våld försvara en superstat byggd av och för kapitalet, något som alla utom de själva inser är stor humor.

Så fungerar yttersta vänstern, det viktigaste är alltid att vara mot något, om de måste byta inställning 180 grader för att kunna inta en maximalt antagonistisk position så gör de det. De ställer sig på samma sidan som kaosliberaler som vill riva välfärdsstaten, utan att blinka, för att fiendens fiende är en vän och den gemensamma fienden är invandringskritiker.

Kapitalisterna och näringslivet å sin sida är tillräckligt intelligenta och pragmatiska för att förstå sambanden: Om man prackar på folket så mycket fri rörlighet (eufemism för mycket mer invandring än utvandring) att de kvävs, kommer folket att rycka undan mattan för allt annat som kapitalet vill åt. Handelsavtal och annat godis kommer att falla som dominobrickor när protektionismen blir ett nödförsvar mot invandring. På sikt har nyvänstern och klassiska liberaler därför inte en sportslig chans.

Mönstret för lösningen fanns redan i Danmark och Norge: Konservativa/liberalkonservativa borgare samarbetar med invandringskritiska partier, socialdemokratin inrättar sig. Den protestskara som består utgörs av skrikiga kaosliberaler och folkpartister, internationalen-socialister som blir snuvade på den vänsterrevolution som massinvandrad valboskap skulle hjälpa till med, samt kristdemokrater som tror de kommer till helvetet om de inte villkorslöst släpper in 100% av alla Jesus barn som knackar på dörren.

Samma ordning håller på att sätta sig i Sverige. M har inrättat sig, S har fogat sig, den pusselbit som saknas är samarbetet med de invandringskritiska.

Allt är precis som vanligt, men med 5 dagar kvar till Almedalen är det sannolikt att Novus och Ipsos som brukar använda den veckan som plattform för marknadsföring lägger sina släpp så nära Almedalen som möjligt. Semestern kommer nästa månad. Efter juli-Demoskop blir det bara juli-Sentio fram till augusti då allt börjar rulla igen.

Jag svarade precis på en YouGov.
Första frågan var vad jag skulle rösta på och sedan var det ett batteri med frågor om välfärden.

Den mätningen kommer runt 20:e augusti när Metro/YG släpper både juli och augusti samma dag.

Jag har sett flera vänstertomtar i bekantskapskretsen på nätet, som har gått berzerk över Brexit. När jag då påminner dom om att dom ju för fan själv var aktiva i "Folkrörelsen Nej till EU" inför EU-valet så går dom helt i taket & börjar gorma om rasism, Avpixlat & fan & hans moster.

Detta är definitivt något som SD bör gnugga in i näsan på de som nu angriper SD för att vilja gå ur EU.
Idioter är idioter & skall kallas idioter så fort möjlighet ges.