Citat:
Ursprungligen postat av
Ockhamsrazor
Jösses! Aldrig någonsin har en grandios personlighet varit mer framträdande. Den insiktsfullhet jag hänvisade till berör endast dina resonemang om nationalism och etnisk tillhörighet.
Om du någonsin fick intrycket att jag på något sätt beundrar eller håller med dig i speciellt mycket annat som t.e.x när det gäller SD och opinionen så kan jag dementera det här nu
Dina analyser om utvecklingen av det svenska opinionsläget är tvärtom pinsamt undermåliga.
I ditt nästa inlägg vill jag att du svarar på tre frågor. Fråga 1,2 och 3 :
1. Du har i ett antal inlägg påstått att SD:s behandling av Kasselstrand, Hahne, mfl är en av anledningarna till att SD tappat i opinionsundersökningarna. Vilken är din förklaring till att SD ökat 50% i väljaropinionen och ökat medlemsantalet med 70% sedan de uteslöts?
2. Du har förmedlat din strategi för hur SD skall gå fram i opinionen. Kan du beskriva profilen på den 7-klöverväljare som idag inte röstar SD eller som lämnat SD men som skulle rösta SD tack vare din strategi? Beskriv den väljaren så väl du kan. Motivera varför den väljaren idag inte röstar SD och varför väljaren skulle göra det efter implementerandet av din strategi.
3. Om jag av någon anledning misstolkat dina tidigare inlägg genom punkterna 1 och 2. Kan du ge mig din förklaring till SD:s tapp i opinionen under de senaste 3 månaderna?
När det gäller det amerikanska valet så har Trump i dagsläget kring 35-40% av rösterna. Tror du att Åkesson visat upp sämre siffror än Trump om han hade varit head-to-head mot Löfven om statsministerposten?
Om inte så förklara varför Åkesson skulle ta efter Trump.
Jag har heller ingen aning om varför du får det att framstå som att Trump utmanar etablissemanget mer än Åkesson eller SD gjort. Det finns ingen politisk sakfråga där Trump utmanar den existerande ordningen i USA i högre utsträckning än vad SD gjort i Sverige.
Om vi vänder på det så är det med andra ord
enbart mina åsikter om SD:s strategi och taktik du inte finner insiktsfulla. Och då hör det till saken att jag har en lång historik "på rätt sida" i den här tråden. Jag talade om dagens SD-nivåer på 20+% som ett normalscenario redan när partiet låg på 6% - gjorde du det?
Jag har alltså varit mer optimistisk kring SD:s potential än de flesta av deras anhängare vågat, när jag tidigt resonerade om att det parti som kan kanalisera pågående historiska omvälvning, har samma roll som S hade efter förra sekelskiftet. Det jag menar nu är att den nivå på 30+% som är fullt möjlig inte hjälps av partiledningen, varken strategiskt eller taktiskt.
S blev inte statsbärande genom att försöka ställa sig in hos borgerlig press och ha en partiledare som inte var säker på om det fanns en "arbetarklass".
1. Uteslutningarna och den sunkiga interndemokratin verkar på dessa två nivåer:
Taktiskt kan det förstärka bilden av att SD har väldigt stora problem med fascister och rasister som måste uteslutas - eller att en demokratiföraktande maktklick rensar ut konkurrenter.
Detta är inte bra - men jag har mig veterligen aldrig påstått att SDU-uteslutningen fått ett direkt och betydande genomslag i opinionen.
Att påstå att det lockar väljare är däremot lika korkat som att tro att MP kommer stiga i opinionen bara man utesluter en aldrig sinande ström av påstådda eller verkliga islamister ur leden.
Strategiskt är det fel att utesluta drivna konkurrenter som utmanar om makten och införa ett dogmatiskt välde där man använder politiska kult-termer som
"ideologiska avvikare", "neofascistisk entrism" och hittar på en dikotomi mellan
"etnonationalism" och
"kulturentitet", som hade upplösts i intet genom att nöja sig med att svenskarna är
ett folk som alla andra, varken mer eller mindre.
Dels är man både principiellt och förkastligt rasistiska mot svenskar och kastar en flaggviftande, glädjefylld nationalism i soptunnan - allt beroende på anpasslig feghet till rådande medianarrativ och kanske ett Stockholmssyndrom där man faktiskt själv KÄNNER att svenska ungdomar med svenska flaggor är något obehagligt. Det "vibbar nazism", som någon SD-sympatisör uttryckte det.
Dels är det skadligt med en godtyckligt anti-demokratisk ledarprincip, eftersom den hindrar
meritokrati. Det blir ju de dugligaste, mest rakryggade som utesluts först, eftersom de utgör det största hotet mot sittande maktgrupp.
2. Den väljaren är densamme som Crispy beskrivit:
Den som ser samhället förfalla, skatterna höjas, politikerna och den mediala klassen sko sig och flyta ovanpå. Det är en arg, förtvivlad, orolig väljare som känner sig bedragen av makten.
Skillnaden mellan mig och dig och Crispy tycks vara att jag tror att den väljaren lockas mer av en Persbrandts Gunvald Larsson än en Lasse Åbergs Stig Helmer. Mer av en vältalig, agitatorisk Palme än en hummande, harmlös Fälldin. Vi lever inte i 70/80-talens Sverige längre.
Det ni verkar mena med begreppet "radikalt" är "extrem" snarare än "kategorisk", "kontroversiell" snarare än "tydlig". Jag själv har ju en
kategorisk ståndpunkt kring svensk folkrätt. Det är klassisk nationalism utan förbehåll och kompromiss - alltså en radikal, renodlad idé - men skulle någon våga påstå att den extrem eller kontroversiell?
3. Det stora misstaget SD gjorde var att byta
sin binära positionering mot en triangulerad. SD kommer växa snabbast om det framstår som ett existentiellt, nödvändigt val. Inte som en fråga om mer likgiltiga nyanser.
Att söka ett underordnat samarbete med M var att legitimera M som ett acceptabelt val för en nyanserad, tveksam väljare. Och indirekt S, eftersom S ju praktiskt gjort mer än M gjorde vid makten för att minska invandringen.
SD lever i en tid av nationalistisk populism i hela västvärlden - alltså en polariserad folklig förkastelse av etablissemanget, både det mediala och politiska. Istället för att jobba med denna mäktiga vind i seglen, försöker man med näbbar och klor bli en integrerad del av den maktordning presumtiva väljare vill att man ska välta.