90-talskrisen - hur drabbades vanligt folk?

Hej!

Jag är lite för ung för att minnas 90-talskrisen men stöter ibland här på Flashback eller i media på begreppet, som ett väsen att vara rädd för glöm inte 90-talskrisen! Har du glömt räntorna på 90-talet?! eller som senast när jag läste på om gullringshus.

Även är jag växte upp hörde jag talas om det men förstod inte vad det handlade om utan har läst på lite i efterhand.
Minns bland annat att en väninna till min mamma berättade att hon hade fått sälja sin nybyggda bostadsrättsradhus för 10 000:- för att 'ingen ville ha den'.

Jag har förstått att det ledde till katastrof för vissa både ekonomiskt och det lär tärt även psykiskt på många, kanske kan nån som var med kan berätta egna erfarenhet om hur den vanliga svensken drabbades privat, nån som fick sälja med stor förlust eller kanske rent av kunde fynda?

Jag har många arbetskamrater och bekanta som köpt dyra överprisade hus, vissa kommunalanställda med medioker lön har hus i 5-miljonersklassen på vanlig villagata med 800 kvm tomt liksom.
För mig brukar varningens finger fungera bra för att jag själv inte ska dras med i den hype om att köpa för att spännena håller, max belåning och så stort det bara går! Däremot kommer jag ta med mig min grosshandlarplåska och komma på visningen när det väl blir för dyrt för dom när räntorna sticker

Så, det skulle vara intressant att höra om personliga erfarenheter från 90-talskrisen!

Lyssna på detta, gå fram till 11:50 och börjar lyssna

Skuldsatt för livet

Be sedan till gud att det inte blir du sedan. Kudos till mannen, levt på vatten och bröd 25 år. Starkt.

Jag mindes den och det var många som fick lämna sina bostäder. Räntan gick väl "upp i taken" vill jag minnas och många kunde inte lägre amortera på lånen. Huspriserna sjunk i samma veva.

Minns att jag hörde om bostadsrättsföreningar som gick i konkurs.

Tja, vad ska man säga. Det vore fel att säga att det var mycket väsen för ingenting för givetvis var det en kris.

Dock drabbades inte min familj, mina vänner eller någon annan i bekantskapskretsen av den krisen överhuvudtaget.

De allra flesta människorna drabbades inte det minsta av den krisen. Givetvis fanns det olycksfåglar men det var det lilla fåtalet, precis som det kommer bli i nästa kris, oavsett om det är en bostadskrasch eller något annat.

Det blev problematiskt på makronivå och det slog igenom för ett antal individer men det är inte en kollaps av episka mått där alla drabbas och kryper omkring i rännstenen och letar matrester i containrar

1 miljon till 6 i skuld och familjen isär tycks det.
Jag är ju kanske väl positiv, men jag tänker att det där kommer inte hända mig. Nu är ju risken liten då jag inte heller har nåt miljonlån och dessutom mer pengar på börsen än jag har i lån (jaja, kan gå åt skogen).
När jag pratar med vänner så vill dom inte alls tänka på ökade kostnader vid en sån trivial sak som räntehöjningar. Bolåneräntan var uppe på 6% så sent som 2008. Ingen är intresserad, alla vill köpa och jag har slutat dra varnande exempel
Många sträcker gummisnodden så långt dom kan. Kan dom skaffa ett hus för 6 miljoner så gör dom det, dom nöjer sig inte med ett för 3-4.
Hoppas det kommer fler exempel i tråden!

Många arbeten försvann också. Själv blev jag och tio andra på jobbet permitterade.

Vad dillar du om? "De allra flesta människor drabbades inte"?!

Att din familj inte drabbades beror sannolikt på att de bodde i hyresrätter samt umgicks med personer som även de bodde i hyresrätter. Alternativt, men det tror jag inte, att din familj hade dett gott ställt.

Väldigt många tvingades sälja sina bostäder då de inte hade råd att bo kvar, därav även en krasch kring bopriser.

Att du tycks tro att man som normalt arbetande svensk hamnar i rännstenen vid en kris får stå för dig, men sanningen är att väldigt, väldigt många "goda" medborgare förlorade allt gällande kapital och hamnade i hyresrätter och höga skulder.

Att hänvisa till sin egen familj säger inget utom möjligtvis din ålder och nivå av utbildning.

Man kan ju med minsta matematiska kunskap räkna på vad en ränta på 500% gör för en låntagare med rörlig ränta även om den skyhöga räntan bara varar för en dag vid ett lån om 1.000.000kr.

Ingen med bolån betalade några 500% ränta. Inte ens med rörligt lån. Själv satt jag i augusti 1992 med ett rörligt lån efter omskrivning. Bara veckor senare höjde Dennis till 75% och jag bestämde mig för att binda på 5 år till 13,5%. Det är än idag det dummaste jag gjort, jag skulle behållit rörligt. Jag klarade ändå av det och 1997 blev det rörligt igen och har haft det så sedan dess. 13,5% visade sig sedan vara toppen på 5-åringen.

Inne i stan gick det att köpa ett par år gamla BRF för en krona men med en avgift på nästan 6000 för en normaltrea var det ändå för dyrt. De stora förlorarna från den tiden var de som tvingades kränga för enkronan, de som inte sålde fick se priserna komma tillbaka på bara några år.

vi har ju företag i släkten och fick varsla en hel del.
våra föräldrar sänkte sina löner pga jobben som försvann under några år, firman räddades dock med knapp marginal pga låga skulder.

som jag minns det hade man skulder i d-mark och kronan var knappt värd ett skit ett tag vilket blev dyrt


har en bekant som hade köpt bostadsrätt för 80k och fick sätta nyckeln i dörren och lämna , idag är den värd 1 miljon men han blev av med den precis som många andra när en massa brf-er kursade


90-tals-krisen var långt värre än den kris som drabbade oss 2008.

Minns att man fick tvåsiffrig ränta på sina pengar, och man kunde köpa sig ett ganska nytt hus billigt.

Så det var väl inte så lätt för dem med lån på sitt hus...

Satt med ett miljonlån och rörlig ränta på 17% ett tag.