På tal om opålitliga måttband finns det faktiskt ett sätt som jorden skulle kunna vara platt på:
En stereografisk projektion är ETT sätt att projicera en hel sfärisk yta till ett oändligt plan. Gör detta med t ex Nordpolen i mitten.
Man kan då se den platta kartan som verkligheten om man vill. MEN till ett pris, nämligen just att måttband är opålitliga. Avstånd långt från Nordpolen, t ex i Sydamerika, kommer att se gigantiska ut jämfört med hur de uppfattas i verkligheten. MEN detta kan förklaras av att måttband (och allt annat!) som befinner sig långt från Nordpolen blir längre. Iaf inte mycket konstigare än hur relativitetsteorin säger att längd och tid kan uppfattas som kortare eller längre om de rör sig med väldigt höga hastigheter.
Dvs jorden är oändligt stor och platt, men pga måttbandens (och allt annats) mystiska längdförlängning när de är långt från Nordpolen, så
uppfattas jorden som rund. En liknande effekt finns förstås då också i hela universum ovanför den platta jordytan.
De som känner till lite om den allmänna relativitetsteorin känner nog igen idén här om en
metrik. Måttbandens förlängning är just en representation av jordytans metrik, dvs den talar om just hur avstånd varierar mellan punkter planet.
Dock säger man i relativitetsteorin att när något uppfattas som krökt enligt mätningar med måttbanden, så ÄR det krökt. Så där spricker väl resonemanget.
Men å andra sidan kan vi ju aldrig få reda på hur det är
egentligen.
Tinget i sig är oåtkomligt för oss, som Kant sa. Det vi uppfattar som rött är kanske "egentligen" grönt osv. Kanske är hela världen ett hologram, dvs egentligen 2D istället för 3D, som resultat inom strängteori tyder på? Jorden kanske ÄR platt
egentligen, och dess sfäriska form är bara en illusion?
Dock är nog en sfärisk jord iaf den absolut enklaste beskrivningen av allt vi kan se och mäta. Och om vi iaf inte kan veta hur det är egentligen, så bör vi välja den enklaste förklaringen enligt Ockhams princip. Jorden är rund.