Citat:
Ursprungligen postat av
goran744
Jag är helt säker på att alla inre ser helt olika ut men den yttre är mer greppbar och ungefär lika för alla.
Det vill säga går du och jag på en bro. Så går vi på en bro och oavsett om du eller jag kallar det olika.
Den inre verkligheten hos oss båda är olika.
Gemensamt dock är våra känslor.
Ja att det objektivt sanna, inte behöver emotionell subjektiv och ständigt superlativ förstärkning, är ju känt.
Men det riktigt flegmatiska är få ut en idé/religiöst tankepaket som går ut på att : trots att vi går på samma jord, och korsar samma broar och dricker ur samma källor och döper allt till olika namn, så finns ändå vissa (teister) sompå fullaste allvar menar att : min väg uppför stigen kommer bära mig till helvetet, samma väg kommer föra dig till helvetets avgrund.
Om något är det sensationellt flegmatiskt tänkt att öht klara av att ta en gammal bok på sådant allvar, att man får ur sig den typen av konklusioner. Liksom att det är fräckt att fälla trögfattade påståenden, i tron att det är ju det som blir utkomsten av att "använda sig av bibeln" (eller koranen) som en slags urbok, att vara så vass .. att med den i handen tro sig veta vart hhän varenda individ bör och skall och kommer att vara, och som om det inte vore nog : gå och tro det är "rättvist"
Dvs , ens tro.. börjar övergå förståndet... och växer sig stor som en böld, så sikten till sist inte längre går att se och finns.. den ska kunna borträknas.
Men så det viktigaste.. vad har annan med min väg att göra, om varthän jag ska och inte ska, hur kan det vara så fruktnsväert intressant för var och en , varthän man ska och omman nu ska iväg någonstans.. efter detta, var får ni det ifrån att ni över huvudtaget äger insikt i andras vidare vägar?
Det finns ju icke en levande sate som har någon koll om mer än att se till att de egna stegen inte trampar fel.
Moralväkteri, att ses som steg åt rätt riktning.. kann jag förkasta direkt.
Om dina steg leder dig rätt, kan det vara för att du upplever det rätt "att gå så, i den riktingen DU väljer och låter var och en åtnjuta sin frihet i att välja bort dina val, att räkna vartenda steg som intäkt på gudsbron, på väg rakt in i hans famn, och då kan du ändå ha valt en riktning käpprätt i veritabelt motsatt riktning, men av narcisserandet är sså populärt att enbart den sköna invaggningeen i att "det är rätt att gå så här" , till syende och sist hämmar de steg som skulle BEHÖA TAS, men aldrig blir av, p.g.a högfärd .. till slut inte behärskar att gå mer än de av vanans steg så tanklösa steg, och dem som aldrig tas.. men för en trosövertygad, räknas aldrig minus, när det räknas för egen vinnigns skull... moraliserandet och tendensen att se sig som moralväktare.. göres på andra genom att peka ut, hur fruktansfärt fel det är.. att gå så fel att inte ens kunna säga "han finns iaf, denna väg.. leder till pärleporten och där står han och väntar på MIG/jag och Moi, hans kärleksgryn som han inte kan vara utan! suck.. en narcissist kan ju bara aldrig ha fel.
För teisten har bestämt sig förbaskat noga i förväg, om att gud minsann SKA! mot alla odds.. stå där och ha skyldigheten att ta emot, vilken svinpelle som helst. ÄR det inte så visan går?
Det är ju skänt med principer, man kan lägga huvudet under armen, koppla bort nerverna och säga, äsch.. det har ändå inte med hjärnan att göra..
jaså inte det, ok.. suite yourelf, inget mig emot.. men värst vilket gnäll om orättvisor så fort någon har en millimeter mer av något än annan, jisses vilken rättvisepatos plötsligen dååå då, för alla materians ting, jösses.. då tar man sats i lungorna så det bröstas helt utmordentligt. Man är visst inte nöjd , hur landet än ligger.
Huruvida de är tillräckliga eller egentligen bristfälliga, är en annan diskussion men kom aldrig och säg att din uppgift är att ta över andras samveten. Världen är värdslig. Finns inga anledningar att klema med teister, liksom de vore små bäbisar och inte förstod naturpremisser.
Finns ingen som har en suck, om vad för vägar som leder varthän, allt säges för att blåsa upp sig av rädsla för det okända och därför.. .pressa ur vinst av det ungefär som att ta ut sjukdomsvinst.
Man är visst van att rota i andras inre angelägenheter, men det ses inte längre som rumsrent.
Känner man sig så färdig med liv, att man tycker sig veta en massaom det kollossalt stora som dväljer där ute långt ifrån vår sinneskapacitet, då ger det mig en säker hint om tron att ens relgiositet, skulle vara sok åotenskraftig, att vara den, som förde var och en dit den ville ellr hörde till. Nej för man lever här, vare sig man känner sig hemma på planeten eller inte . dock en klar fördel, att känna sin planet, det märks ju tudligt vilka som trivs här bäst och omtalar levernet här minst depressivt och färhaltigt med idelgen dragandes i demonväsen och annat överblivet skräp ifrån neanderthal-stadiet. Dt som var passé.. men visst inte riktigt ändå....
Eller om det är plack.. att vissa har känning av kvarlämningar i hjärnlob, mer än andra... och ställer sig mer kraftigt avvisande till bildning än andra... etc.
En klarar inte av att skaka hand med annan, det kan betyda att guden vägrar ta emot denne som besudlat sig med något som förbjudits.. medan annan skakar loss och lägger aldrig notis om "det fördärvliga" i att skaka tass med andra.
Frågan är vem som t.ex skulle ses som mest välkommen, av en presumtiv gud..
Syfte, är ju inte helt oviktigt, liksom syftet att skära av sig förhuden och därmed tycka sig vara skir och ren individ vandrandes på jorden. Att utifrån det, förmå sig säga.. och peka på andra och med "gott samveete" -se dem där.. smutsigt patrask av hor och sattyg.. de vet int ens renhet, men man går och lägger an en VÄRDESKALA och det snabbt, men det utan "guds medgivelse"
