Här är Aftonbladets beskrivning av rättegången från tingsrätten då Örjan Ramberg stod som åtalad för misshandel, olaga hot och överträdelse av besöksförbud.
"Det är den sista och sorgliga scenen ur ett äktenskap som visas i Stockholms tingsrätt sal nio: den manliga skådespelaren åtalas för misshandel av den kvinnliga filmstjärnan. Hon gråter sammanbitet och säger: – Jag var besatt av att få hans kärlek.
I två och ett halvt år var de ett par. Denna tisdag gråter hon sig igenom fem timmars förhandling, men lyckas slutföra sin historia. Det som berättas om destruktiv kärlek, fylla, misshandel, skadegörelse, hot och trakasserier är hjärtskärande.
Vad som mer viktigt är – det är banalt, i betydelse inte ovanligt. Detta kan hända igen, det har skett förut, och kommer att inträffa igen. Ung kvinna möter en 21 år äldre man. Han äger en särskild sorts motsägelsefull utstrålning många kvinnor faller för: manlighet parad med sårbarhet, styrka, svaghet, vrede, ömhet.
Förälskelsen är stor, men efter ett tag börjar han kritisera henne, hennes dialekt, utseende, val av kläder. Han dricker mycket och hon dricker också. Hon får en knuff ibland, en spark ett ryck i håret. Hon lär sig att han är onåbar i sin vrede, det gäller att skydda sig.
Hon döljer och förlåter, ”för han har ju goda sidor också”. Hon tänker att hon kan förändra honom, hjälpa honom, ta hand om honom, förmå honom att gå i terapi – hon förstår ju honom så väl.
Hon blir gravid och gör abort. Men visst älskar han henne? tänker hon. Innerst inne?
De goda stunderna blir allt färre. Hon tar sig ut förhållandet och han förföljer henne, väntar utanför porten, ringer hotsamtal och skickar hotbrev. Visst, hon skulle ha gått efter första slaget. Hon behöver inte sin offerroll, hon är välutrustad för livet med familj och vänner, skönhet och framgångar. Men hon gick inte.
Man blir avtrubbad, förklarar hon. Jag var glad när vi blev vänner igen. Jag är sån, jag vill tro på folks goda sidor, för han hade goda sidor. En kväll kastar hon ur sig de avgörande orden. De måste göra slut, detta går inte längre an. Då hugger han henne i armen med en brevkniv.
– När man är kär blir man besatt av att få den här kärleken, säger hon. Jag blev besatt av att få honom att tycka om mig. Att få tillbaka den goda tiden.
En kväll i januari urartar det: hon slår själv sönder delar av hans inredning. Han tar ett strupgrepp på henne, säger hon. Sedan går hon, men förbjuds ringa taxi. När hon lämnar huset häller han vatten på henne från fönstret.
Kvinnan är klädd i svart kavaj och byxor. Håret är färgat. Händerna knäppta runt huvudet, som för att hålla det samman. Hon tilltalar honom ofta direkt: – Varför var du elak mot mig? – Du har demoniska sidor. Det vet du. När du blir arg är det som att se döden i ögonen. – Men jag tycker om dina goda sidor. Det är det som är så hemskt. Jag vet inte vem du är.
– Det är en sorg att det ska bli så hemskt mellan två människor som tyckt om varandra.
Han – som försovit sig just denna rättegångsmorgon – iakttar henne framåtlutad med bekymrat ansiktsuttryck. Den äldre mannen som åhör flickans stollerier. Han medger ett slag mot henne, under en av deras sammandrabbningar ”för att hon ska lugna ned sig”. Någon kniv har han inte använt, säger han. – Jag är skyldig till mycket, men inte allt.
– Det här är väldigt tragiskt. Jag är fäst vid henne. Men kanske är det lika bra att detta hänt. För jag kan behöva en tankeställare om hur jag behandlar människor. – Jag har ett häftigt temperament som jag inte alltid kan kontrollera. Det går inte att förklara, det är som om doktor Jekyll skulle förklara mr Hyde.
Han har en annan version: det är hon som misshandlat honom, som gått bärsärkagång i hans lägenhet, som var galen av svartsjuka, som drack okontrollerat. Men när banden spelas upp, de inspelade meddelanden på hennes telefonsvarare, vrider sig även han av obehag. Samtalen ringer han sedan hon gjort slut.
”Jag vaknar hela tiden av hat. Din feta jävla grisfarmarfitta”. ”Jag lovar dig min hämnd, den kommer att bli ljuv” [De inspelade samtalen rullar på, minut efter minut, med vidriga monologer].
– Fyllesvammel, säger han sorgset. – Det är fyllesvammel som också kan uppfattas som ett rop på hjälp. Fast det upplevs hotfullt. Jag förstår det. Någon avsikt att skada har han inte, säger han. Och vänder sig även han direkt till henne och säger: – Förlåt mig. Du, förlåt mig.
Hon svarar inte.
De lever nu båda i nya förhållanden. Dom faller om en vecka. Mannen riskerar fängelsestraff.
Mot slutet säger han något som kan tjäna som slutreplik: – Livet blir verkligen inta som man tänkt sig."
Reporter: Kerstin Weigl
"Det är den sista och sorgliga scenen ur ett äktenskap som visas i Stockholms tingsrätt sal nio: den manliga skådespelaren åtalas för misshandel av den kvinnliga filmstjärnan. Hon gråter sammanbitet och säger: – Jag var besatt av att få hans kärlek.
I två och ett halvt år var de ett par. Denna tisdag gråter hon sig igenom fem timmars förhandling, men lyckas slutföra sin historia. Det som berättas om destruktiv kärlek, fylla, misshandel, skadegörelse, hot och trakasserier är hjärtskärande.
Vad som mer viktigt är – det är banalt, i betydelse inte ovanligt. Detta kan hända igen, det har skett förut, och kommer att inträffa igen. Ung kvinna möter en 21 år äldre man. Han äger en särskild sorts motsägelsefull utstrålning många kvinnor faller för: manlighet parad med sårbarhet, styrka, svaghet, vrede, ömhet.
Förälskelsen är stor, men efter ett tag börjar han kritisera henne, hennes dialekt, utseende, val av kläder. Han dricker mycket och hon dricker också. Hon får en knuff ibland, en spark ett ryck i håret. Hon lär sig att han är onåbar i sin vrede, det gäller att skydda sig.
Hon döljer och förlåter, ”för han har ju goda sidor också”. Hon tänker att hon kan förändra honom, hjälpa honom, ta hand om honom, förmå honom att gå i terapi – hon förstår ju honom så väl.
Hon blir gravid och gör abort. Men visst älskar han henne? tänker hon. Innerst inne?
De goda stunderna blir allt färre. Hon tar sig ut förhållandet och han förföljer henne, väntar utanför porten, ringer hotsamtal och skickar hotbrev. Visst, hon skulle ha gått efter första slaget. Hon behöver inte sin offerroll, hon är välutrustad för livet med familj och vänner, skönhet och framgångar. Men hon gick inte.
Man blir avtrubbad, förklarar hon. Jag var glad när vi blev vänner igen. Jag är sån, jag vill tro på folks goda sidor, för han hade goda sidor. En kväll kastar hon ur sig de avgörande orden. De måste göra slut, detta går inte längre an. Då hugger han henne i armen med en brevkniv.
– När man är kär blir man besatt av att få den här kärleken, säger hon. Jag blev besatt av att få honom att tycka om mig. Att få tillbaka den goda tiden.
En kväll i januari urartar det: hon slår själv sönder delar av hans inredning. Han tar ett strupgrepp på henne, säger hon. Sedan går hon, men förbjuds ringa taxi. När hon lämnar huset häller han vatten på henne från fönstret.
Kvinnan är klädd i svart kavaj och byxor. Håret är färgat. Händerna knäppta runt huvudet, som för att hålla det samman. Hon tilltalar honom ofta direkt: – Varför var du elak mot mig? – Du har demoniska sidor. Det vet du. När du blir arg är det som att se döden i ögonen. – Men jag tycker om dina goda sidor. Det är det som är så hemskt. Jag vet inte vem du är.
– Det är en sorg att det ska bli så hemskt mellan två människor som tyckt om varandra.
Han – som försovit sig just denna rättegångsmorgon – iakttar henne framåtlutad med bekymrat ansiktsuttryck. Den äldre mannen som åhör flickans stollerier. Han medger ett slag mot henne, under en av deras sammandrabbningar ”för att hon ska lugna ned sig”. Någon kniv har han inte använt, säger han. – Jag är skyldig till mycket, men inte allt.
– Det här är väldigt tragiskt. Jag är fäst vid henne. Men kanske är det lika bra att detta hänt. För jag kan behöva en tankeställare om hur jag behandlar människor. – Jag har ett häftigt temperament som jag inte alltid kan kontrollera. Det går inte att förklara, det är som om doktor Jekyll skulle förklara mr Hyde.
Han har en annan version: det är hon som misshandlat honom, som gått bärsärkagång i hans lägenhet, som var galen av svartsjuka, som drack okontrollerat. Men när banden spelas upp, de inspelade meddelanden på hennes telefonsvarare, vrider sig även han av obehag. Samtalen ringer han sedan hon gjort slut.
”Jag vaknar hela tiden av hat. Din feta jävla grisfarmarfitta”. ”Jag lovar dig min hämnd, den kommer att bli ljuv” [De inspelade samtalen rullar på, minut efter minut, med vidriga monologer].
– Fyllesvammel, säger han sorgset. – Det är fyllesvammel som också kan uppfattas som ett rop på hjälp. Fast det upplevs hotfullt. Jag förstår det. Någon avsikt att skada har han inte, säger han. Och vänder sig även han direkt till henne och säger: – Förlåt mig. Du, förlåt mig.
Hon svarar inte.
De lever nu båda i nya förhållanden. Dom faller om en vecka. Mannen riskerar fängelsestraff.
Mot slutet säger han något som kan tjäna som slutreplik: – Livet blir verkligen inta som man tänkt sig."
Reporter: Kerstin Weigl
