Lars Noréns 72-årsdag
Lars Norén vaknade tidigt söndagen den nionde maj 2016. Idag är det min födelsedag!
tänkte Lars.
Han låg och bara njöt en stund. Bredvid honom i den mjuka dubbelsängen låg Fatima, hans stora kärlek. Han sträckte ut sin hand och smekte hennes nakna skuldra, försiktigt för att inte väcka henne.
Han somnade om men vaknade på riktigt när han hörde sången. De sjöng Ja må han leva! Sovrumsdörren öppnades. Han blinkade yrvaket och såg hur de tågade in, de små arabiska barnen han adopterat, med mamma Fatima glatt leende efter. Minsann hade de inte ordnat kaffe och tårta på sängen till honom, dagen till ära! Han skrockade så smått där han låg, men rätade snabbt upp sig med ryggen mot huvudkudden så att han kunde böja sig fram och pussa dem en i taget allteftersom de kom fram till sängen.
De samlades hela familjen i den breda sängen och lät sig alla väl smaka av den nybakade gräddtårtan. Gräddtårta, det är baske mig bland det godaste jag vet, tänkte Lars.
Presenter hade de med sig. Småflickorna kom med pyttesmå paket som visade sig innehålla prydnadssaker de hade gjort i skolan. Fatima gav honom en låda av de kubanska cigarrerna som han tyckte så mycket om. Han blev mycket glad men tänkte på vilken uppoffring det måste vara för henne att köpa så dyra cigarrer.
Efter den glada stunden steg han upp, gick på toaletten och rakade sig. Sen på med träningskläderna! Min löparrunda är helig, brukade Lars säga. Så ock idag. Han gav sig ut på Djurgården, sprang sina tio kilometer på bra tid, unnade sig ytterligare två innan han lyckligt svettig styrde kosan tillbaka mot våningen på Strandvägen.
Även en dag som denna måste konsten få sitt. När han duschat och klätt sig (efter en kort tvekan blev det en svart polotröja och den grå kostymen från senaste londonbesöket) satte han sig ner med manuskriptet till den nya pjäsen. Om det var det vackra vårvädret eller förväntningarna inför resten av dagen må vara osagt, men den rätta koncentrationen ville inte infinna sig. Han gjorde noteringar på några sidor, men lade efter en kort stund ifrån sig reservoarpennan och tittade upp från skrivbordet. Fönstret till Lars Noréns arbetsrum stod på glänt. Han såg ut över takåsarna och kände den friska luften strömma in. Ännu en vår! tänkte han.
Flickorna var med nannyn på Gärdet. Lars Norén gick ut till Fatima i köket där hon höll på att förbereda maten. De hade inte bjudit in till ett formellt födelsedagsfirande, 72 vad är det, men förutom släkten skulle säkert åtskilliga av kultursveriges toppar dyka upp under dagens lopp. Med en cateringfirmas hjälp var läget under fullständig kontroll, Fatima styrde och ställde på sitt vanliga säkra sätt.
Han drog henne åt sidan, kysste henne på halsen. Trots åldersskillnaden var de som gjorda för varandra. Att hon var fyrtiofem år yngre kunde man kanske se, men han älskade henne som en jämnårig. Han tog hennes hand, hon följde honom ut i serveringsgången, han kysste henne och smekte henne strax utom hörhåll från hjälpen i köket. Flämtande och småskrattande smög de sig undan till sovrummet där han lade ner henne på sängen. Det är fan inte alla sjuttiotvååringar som klarar det här! tänkte Lars belåtet medan de knullade.
Frampå eftermiddagen började det ringa på dörren. Sasha och Linda kom med sina familjer, det blev mycket kramande och pussande. Tur att vi har så gott om plats! sa Lars. Så småningom dök även Nelly upp. Nu samlade sig barnen och stämde upp i Ja må han leva, de sjöng så det stod härliga till och Lars fick en liten klump i halsen. De skålade i champagne. Han harklade sig, torkade bort en tår, och tackade dem alla för den fina uppvaktningen.
Nu var det några fler som stod och stampade i tamburen. Lars lyste upp när han hörde en välbekant stämma fråga efter jubilaren. Det var Horace Engdahl! Horace steg in i salongen, hummade och satte igång att prata på sitt vanliga eleganta sätt. Han hade Peter Englund i släptåg. Med visst besvär fick även Peter en syl i vädret. Jo det är så här att, sa Peter. Sara kunde inte komma, hon är inte kry men hälsar så mycket, och har bett oss framföra det här.
Ja det vill säga, sa Horace. Vi talar ju för hela akademien, egentligen...
Nu började Lars Norén ana ett och annat. Han kände hur han blev alldeles svettig av förväntan!
Ja vi hade ju vårt sammanträde i torsdags, och vi kände ju att nu är det dags! fortsatte Horace Engdahl.
Ja nu om någonsin, flikade Peter Englund in. Egentligen är du ju i äldsta laget (här knuffade Horace honom hårt i sidan) men en litterär gigant som du har sin givna plats i vår akademi!
Ja det här är ju bara informellt nu men vi tänkte alltså föreslå dig som ny ledamot på stol nummer tretton. Du är väl inte vidskeplig, hähä! skrattade Horace belåtet.
Det snurrade runt för Lars Norén. Detta hade han knappast vågat drömma om. Visst, han var en mycket uppburen lyriker och dramatiker men han hade alltid känt sig som alltför kontroversiell för att bli invald i akademien. Strindberg kom ju aldrig med, varför skulle han?
Är det sant? sa Lars. Horace och Peter nickade ivrigt.
En stor ära! Det är en stor ära för mig. Om jag skulle bli invald skulle jag se det som en stor ära att få tacka ja! Nu sken Lars som en sol. Champagne! utropade han. Champagne till allesammans så vi får utbringa en skål för Svenska Akademien!
Alla skålade, champagnen var verkligen utsökt. Nu måste Lars sätta sig en liten stund, han kände sig omtumlad och lite trött fast det bara var eftermiddag. Men snart piggade han på sig igen.
Det började bli middagsdags. Hummer dukades upp på långbord i matsal och salong. Fler gäster dök upp. Lena Endre och Örjan Ramberg kom efter matinéföreställningen på Dramaten. Och Stig Larsson förstås, ett säkert kort i sammanhang som dessa.
Örjan och Lena hade med sig en enorm blomsterbukett. Lena kysste Lars på kind, Örjan gav honom en hårdhänt omfamning.
Du du du du, började Örjan. Han hade tagit sig ett par glas redan innan de gick från teatern. Du min käre Lars! Du är bäst! Hehe.
Ja tänk vad mycket vi varit med om! sa Lars.
Ja vi har helt enkelt haft det jävligt roligt! sa Örjan. Eller hur Lena?
Lena Endre hade försvunnit, hon satt redan i soffan i biblioteket med Fatima och diskuterade Fatimas kommande pjäs om Simone de Beauvoir där Lena skulle spela huvudrollen. Förväntningarna var stora, det skulle bli Fatimas debut inom svensk teater.
När kvällen närmade sig började gästerna tacka för sig, och till slut var det bara Lars Noréns fruar och barn kvar. Fatima tände en brasa i öppna spisen i stora rummet. Alla samlades runt elden med Lars i mitten.
Tänk att få sitta här omgiven av alla mina kära, sa Lars. Det känns så bra!
Kvällen avslutades med ett stort kramkalas och alla berättade för varandra hur mycket man tyckte om varandra, och speciellt Lars! Gästerna gick så småningom hem. Lars Norén tog sig en sista whisky innan han nöjaktigt tvättade ansiktet, borstade tänderna och lade sig i dubbelsängen bredvid sin älskade Fatima, trött men nöjd.
Det här var min bästa födelsedag! tänkte Lars Norén och somnade lycklig.
Lars Norén vaknade tidigt söndagen den nionde maj 2016. Idag är det min födelsedag!
tänkte Lars.
Han låg och bara njöt en stund. Bredvid honom i den mjuka dubbelsängen låg Fatima, hans stora kärlek. Han sträckte ut sin hand och smekte hennes nakna skuldra, försiktigt för att inte väcka henne.
Han somnade om men vaknade på riktigt när han hörde sången. De sjöng Ja må han leva! Sovrumsdörren öppnades. Han blinkade yrvaket och såg hur de tågade in, de små arabiska barnen han adopterat, med mamma Fatima glatt leende efter. Minsann hade de inte ordnat kaffe och tårta på sängen till honom, dagen till ära! Han skrockade så smått där han låg, men rätade snabbt upp sig med ryggen mot huvudkudden så att han kunde böja sig fram och pussa dem en i taget allteftersom de kom fram till sängen.
De samlades hela familjen i den breda sängen och lät sig alla väl smaka av den nybakade gräddtårtan. Gräddtårta, det är baske mig bland det godaste jag vet, tänkte Lars.
Presenter hade de med sig. Småflickorna kom med pyttesmå paket som visade sig innehålla prydnadssaker de hade gjort i skolan. Fatima gav honom en låda av de kubanska cigarrerna som han tyckte så mycket om. Han blev mycket glad men tänkte på vilken uppoffring det måste vara för henne att köpa så dyra cigarrer.
Efter den glada stunden steg han upp, gick på toaletten och rakade sig. Sen på med träningskläderna! Min löparrunda är helig, brukade Lars säga. Så ock idag. Han gav sig ut på Djurgården, sprang sina tio kilometer på bra tid, unnade sig ytterligare två innan han lyckligt svettig styrde kosan tillbaka mot våningen på Strandvägen.
Även en dag som denna måste konsten få sitt. När han duschat och klätt sig (efter en kort tvekan blev det en svart polotröja och den grå kostymen från senaste londonbesöket) satte han sig ner med manuskriptet till den nya pjäsen. Om det var det vackra vårvädret eller förväntningarna inför resten av dagen må vara osagt, men den rätta koncentrationen ville inte infinna sig. Han gjorde noteringar på några sidor, men lade efter en kort stund ifrån sig reservoarpennan och tittade upp från skrivbordet. Fönstret till Lars Noréns arbetsrum stod på glänt. Han såg ut över takåsarna och kände den friska luften strömma in. Ännu en vår! tänkte han.
Flickorna var med nannyn på Gärdet. Lars Norén gick ut till Fatima i köket där hon höll på att förbereda maten. De hade inte bjudit in till ett formellt födelsedagsfirande, 72 vad är det, men förutom släkten skulle säkert åtskilliga av kultursveriges toppar dyka upp under dagens lopp. Med en cateringfirmas hjälp var läget under fullständig kontroll, Fatima styrde och ställde på sitt vanliga säkra sätt.
Han drog henne åt sidan, kysste henne på halsen. Trots åldersskillnaden var de som gjorda för varandra. Att hon var fyrtiofem år yngre kunde man kanske se, men han älskade henne som en jämnårig. Han tog hennes hand, hon följde honom ut i serveringsgången, han kysste henne och smekte henne strax utom hörhåll från hjälpen i köket. Flämtande och småskrattande smög de sig undan till sovrummet där han lade ner henne på sängen. Det är fan inte alla sjuttiotvååringar som klarar det här! tänkte Lars belåtet medan de knullade.
Frampå eftermiddagen började det ringa på dörren. Sasha och Linda kom med sina familjer, det blev mycket kramande och pussande. Tur att vi har så gott om plats! sa Lars. Så småningom dök även Nelly upp. Nu samlade sig barnen och stämde upp i Ja må han leva, de sjöng så det stod härliga till och Lars fick en liten klump i halsen. De skålade i champagne. Han harklade sig, torkade bort en tår, och tackade dem alla för den fina uppvaktningen.
Nu var det några fler som stod och stampade i tamburen. Lars lyste upp när han hörde en välbekant stämma fråga efter jubilaren. Det var Horace Engdahl! Horace steg in i salongen, hummade och satte igång att prata på sitt vanliga eleganta sätt. Han hade Peter Englund i släptåg. Med visst besvär fick även Peter en syl i vädret. Jo det är så här att, sa Peter. Sara kunde inte komma, hon är inte kry men hälsar så mycket, och har bett oss framföra det här.
Ja det vill säga, sa Horace. Vi talar ju för hela akademien, egentligen...
Nu började Lars Norén ana ett och annat. Han kände hur han blev alldeles svettig av förväntan!
Ja vi hade ju vårt sammanträde i torsdags, och vi kände ju att nu är det dags! fortsatte Horace Engdahl.
Ja nu om någonsin, flikade Peter Englund in. Egentligen är du ju i äldsta laget (här knuffade Horace honom hårt i sidan) men en litterär gigant som du har sin givna plats i vår akademi!
Ja det här är ju bara informellt nu men vi tänkte alltså föreslå dig som ny ledamot på stol nummer tretton. Du är väl inte vidskeplig, hähä! skrattade Horace belåtet.
Det snurrade runt för Lars Norén. Detta hade han knappast vågat drömma om. Visst, han var en mycket uppburen lyriker och dramatiker men han hade alltid känt sig som alltför kontroversiell för att bli invald i akademien. Strindberg kom ju aldrig med, varför skulle han?
Är det sant? sa Lars. Horace och Peter nickade ivrigt.
En stor ära! Det är en stor ära för mig. Om jag skulle bli invald skulle jag se det som en stor ära att få tacka ja! Nu sken Lars som en sol. Champagne! utropade han. Champagne till allesammans så vi får utbringa en skål för Svenska Akademien!
Alla skålade, champagnen var verkligen utsökt. Nu måste Lars sätta sig en liten stund, han kände sig omtumlad och lite trött fast det bara var eftermiddag. Men snart piggade han på sig igen.
Det började bli middagsdags. Hummer dukades upp på långbord i matsal och salong. Fler gäster dök upp. Lena Endre och Örjan Ramberg kom efter matinéföreställningen på Dramaten. Och Stig Larsson förstås, ett säkert kort i sammanhang som dessa.
Örjan och Lena hade med sig en enorm blomsterbukett. Lena kysste Lars på kind, Örjan gav honom en hårdhänt omfamning.
Du du du du, började Örjan. Han hade tagit sig ett par glas redan innan de gick från teatern. Du min käre Lars! Du är bäst! Hehe.
Ja tänk vad mycket vi varit med om! sa Lars.
Ja vi har helt enkelt haft det jävligt roligt! sa Örjan. Eller hur Lena?
Lena Endre hade försvunnit, hon satt redan i soffan i biblioteket med Fatima och diskuterade Fatimas kommande pjäs om Simone de Beauvoir där Lena skulle spela huvudrollen. Förväntningarna var stora, det skulle bli Fatimas debut inom svensk teater.
När kvällen närmade sig började gästerna tacka för sig, och till slut var det bara Lars Noréns fruar och barn kvar. Fatima tände en brasa i öppna spisen i stora rummet. Alla samlades runt elden med Lars i mitten.
Tänk att få sitta här omgiven av alla mina kära, sa Lars. Det känns så bra!
Kvällen avslutades med ett stort kramkalas och alla berättade för varandra hur mycket man tyckte om varandra, och speciellt Lars! Gästerna gick så småningom hem. Lars Norén tog sig en sista whisky innan han nöjaktigt tvättade ansiktet, borstade tänderna och lade sig i dubbelsängen bredvid sin älskade Fatima, trött men nöjd.
Det här var min bästa födelsedag! tänkte Lars Norén och somnade lycklig.
