Konstnärssonen Hymme Lundquists försvinnande (1965-07-29)

Nja, han var lite nervös och tafatt, känslomässig, men ingen bråkstake. Som en ganska oerfaren person ville han nog ha "lagom" med spänning.

Jag gissar att du tror att han mönstrade på en båt?

Nej, att bara lämna sitt bekväma överklassliv och klara sig själv, hade varit för spännande för honom, tror jag.
Jag tror att han träffade sina tre trådkamrater från en annan tråd...

Ingen vet med säkerhet om det var "Hymme" som sågs i Adelaide 1966 och i Singapore 1968. Detta kan ha varit en annan svensk yngling som behövde komma ut och lufta på sig i vida världen?

Huruvida vykortet är äkta eller inte har diskuterats mycket samt vilket årtal det står - 1965 eller 1966. Man kan verkligen ställa sig frågan varför detta vykort inte finns med i vare sig Interpolutredningen i Stockholm eller i polisutredningen i Göteborg?

Jag lutar mer och mer åt den uppfattningen att föräldrarna inte visste var han befann sig. Har haft olika uppfattningar om hans försvinnande under årens lopp och ju mera jag har tagit del av hans fall, så tror jag nu detta. Han skulle i s f ha försvunnit i nordvästra Skåne men där skrev media ingenting om honom. Enbart media i Göteborg, Stockholm och Bohuslän tog upp försvinnandet efter att det hade skett.

När fadern anmäler sonen som försvunnen gör han det inte heller på någon polisstation i närheten av Torekov. Den allra närmaste hade varit Båstad. Inte heller görs en anmälan i Göteborg med tanke på att det skall ju ha varit därifrån han skickade detta vykort.

Istället görs denna anmälan i Stockholm 1965-08-05.

Vad man kanske saknar här är ett ordentligt förhör med konstnären. Man skulle synat varenda ord - varenda uppgift - man skulle sökt vittnen på att han inte varit i Goteborg och återkommit till Torekov några dagar senare etc. etc.

Det kom att göras förhör med den kände konstnären.

Detta framkommer tydligast i Interpolutredningen där modern inte hade lika makt med att styra och ställa som med den i Göteborg.

Han var i denna mer öppenhjärtlig än utredningen i Göteborg.

Jag hade funderingar på om han begravt sonen på eller i närheten av tomten, eller sänkt den till sjöss från en eka. Det som ledde mig till sådana tankar var Evert Lundquists säregna personlighet. Han var bipolär och perioddrinkare och hade för vana att brusa upp, ibland våldsamt. Det här var inte något som vem som helst som mötte honom kunde se, han kunde också uppträda charmant och civiliserat.

Att han hade psykiska problem erkände han själv i sina memoarer. Han kunde inte gå i vanlig skola utan fick hemundervisas. Konstnärsidentiteten blev en lättnad för honom, han hade känt sig utstött eller utanför tidigare, innan han kom in på konsthögskola.

Jag har förstås inga belägg för att han skulle vara skyldig, kan inte heller säga att jag lutar åt det som det sannolikaste eller ens överhuvudtaget troligt. Men att snudda vid tanken var oundvikligt.

Hade han familjen i ett järngrepp, skulle det inte vara omöjligt att få den, fru och återstående son, att spela med. Frun fick göra energiska efterspaningar (jämför McCanns i Portugal). Den sociala ställningen var ju också hotad, och det som skett har skett ...

Manne, den överlevande sonen fick inget lyckligt liv och blev inte heller gammal.

Jag har också haft dessa funderingar. Numera tror jag inte på det scenariot längre.

Evert Lundquist hade också en bror som avled sommaren 1965. Kommer inte exakt ihåg när detta skedde men dessa uppgifter finns i en av trådarna.

När man läser dessa polisutredningar, framför allt den i Göteborg, så verkar det ha varit fru Lundquist som var den drivande i den här familjen och höll ihop den.

Nej Manne fick inget bra och lyckligt liv. Avled i en ålder av endast 57 år.

Jag såg nu att du svarat medan jag skrev, och nämnt interpolutredningen, som jag inte kände till.

Manne, förresten, säger i någon av de gamla tidningsintervjuerna att det är Hymme som är den konstnärligt begåvade av dem och att han själv inte har intressen åt det hållet. I någon mån bör han ha ändrat sig, då Moderna muséet faktiskt senare köpte en tavla av honom. Faderns namn kan ju ha spelat sin roll där.

Hade de spärrat in konstnären så han hade fått sitta å titta på fyra gråtaskiga väggar - det hade räckt med tre dygn - så hade han varit blivit talför sedan . . . Käften hade gått som en lammröv på honom - inga detaljer hade utelämnats. Man hade sluppit gräva . . .

Pappan visade sig i a f ha varit något mera öppenhjärtlig ang. sonen och hans problem.

Det märks tydligt hur mamman inte ville att det inte skulle framkomma till fullo de problem han hade då han försvann.

Naturligtvis var det också helt felaktigt att fru Lundquist fick styra och ställe som hon gjorde gällande framförallt utredningen i Göteborg.

En uppgift som framkom i den intressanta artikeln i ÅR 1967 var att "Hymme" hade tagit med sig sitt körkort. Inte någon annanstans förekommer den här uppgiften.

Kan makarna Lundquist haft något fuffens ihop?
Uppgiften om körkortet har nog inte framkommit tidigare pga att det setts som mindre viktigt helt enkelt.