Varför tar man psykofarmaka?

Jag har provat allt möjligt. Men jag förstår verkligen inte varför man tar det, kan någon förklara?
Jag mår bra första veckorna, sedan planar det ut och då får jag höja dosen eller byta läkemedel. Är jag kvar på samma dos så mår jag lika jävligt efter några månader som när jag började behandlingen, även om jag står på max dos. Dessutom svåra biverkningar efter doshöjningar pga utebliven effekt, munnen känns som sandpapper och tänderna går åt helvete.

Jag börja fundera över detta. Botar det ensamhet, utanförskap och arbetslöshet? Enligt psykvården verkar det vara det man tar för att lindra ångest och depression. Som man får pga vissa omständigheter? Vem försöker man lura?
Jag försöker trappa ner min skit och jag mår riktigt dåligt. Men jag mår dåligt även om jag går på psykofarmaka eftersom jag är ensam, jag är lika ensam om man skulle pumpa mig full med morfin.

Jag undrar om det finns någon som verkligen har fått hjälp av långvarig användning av psykofarmaka?

Ja jag har blivit 80% bättre på grund av psykofarmaka.
Men visst får man jobbiga biverkningar av dom.

Hur länge har du tagit dom? Känner du också att effekten liksom avtar med tiden?

I 4 år
Ja jag känner knappt av effekten längre
Litegrann av theralen men inte av dom andra.
I början blev man nästan hög av dom.

Det fungerar helt enkelt olika bra på olika människor. Man måste kommunicera med sin läkare och ofta är lösningen inte bara psykofarmaka utan yttliggare innehåll för att man ska bli bättre.

Psykofarmaka tar man väl för att man inte orkar ta i tu med de verkliga orsakerna till ens problem.

Man är OFÖRMÖGEN att agera. Systemet är utslaget och man försöker få tillbaka sin funktionalitet.

Många verkar tro att allt handlar om att man saknar vilja när det SÄLLAN är fallet. Jag upplever att man slänger ut medicin lite för tidigt istället för att göra en grundläggande "diagnos" men det finns ingen tid till det eftersom antalet som mår dåligt har skenat. Ni som inte vet har ingen aning om hur faktiskt känns, ledtråd är helvetet.

Kommunicera med sin läkare? Där jag bor finns det ingen kommunikation alls, de är helt enkelt sämst och det enda de gör att är att skriva ut massor av mediciner utan att följa upp.




Medicin hjälper inte, det verkar ju vara ett sätt att bli av med patienter bara.

Jag tror att ett bättre sätt att ställa den här frågan är:

1. "Varför tar man medicin?"

2. "Varför fortsätter man att ta medicin?"

Svaret på frågorna är ju väldigt enkla egentligen:

1. För att man har bedömt, eller fått bedömt av läkare att man inte kan bli frisk annars. Det kan även vara att man bedömer att det kommer ta för lång tid att bli frisk utan medicin, och man vill bli frisk snabbare - tycker jag är en helt ok inställning att ha, vi accepterar den ju t ex med infektioner av olika slag.


2. För att man är kroniskt sjuk och att sluta medicinera kan ha katastrofala följder - det är välan ingen som ifrågasätter varför hjärtsjuka, HIV-sjuka, eller diabetessjuka tar sin medicin? (eller jo, det är det väl, men dom människorna är få och förmodligen onda eller mentalt sjuka)


Man bör komma ihåg att psykofarmaka är ett väldigt brett begrepp - det är mediciner som verkar på massor av sjukdomar som påverkar hjärnan som vi talar om då - det är mer än "bara" depression, ångest eller OCD.


LUCIFERSATAN: Låter som att du just nu är psykofarmakaskeptisk eftersom du har fått dålig vård - överväg att det kanske är vårdsystemskritisk du borde vara istället, ja?

Jag råder dig att läsa igenom artiklarna som Maciej Zaremba skrev om varför vården har fått problem pg a politiska förändringar, eller lyssna på hans intervju med Robert Aschberg här:

Aschberg i Radio 1: Maciej Zaremba om systemskiftet i vården.
http://play.radio1.se/catchup/7672

Själv tar jag psykofarmaka för att jag har gjort bedömningen att det är bättre än alternativet.


Jag råder dig att försöka analysera dig själv, sätta dig in i en del psykiatri och medicinsk vetenskap och försöka förstå vad det är som läkarna har missat - det finns nästan alltid en anledning till varför olika mediciner inte fungerar, eller varför man sitter i utanförskap - neuropsykiatrisk diagnos av något slag är det vanligaste - har man någon svårdiagnosticerad och atypisk form av:

Schizofreni, Bipolär sjukdom, ADHD, Autism, eller möjligen någon kombo av mindre allvarliga sådana som: dyskalkyli, dyslexi, DCD, Dysgrafi, etc så är det lätt hänt att man hamnar i utanförskap av olika slag.

Du måste rannsaka dig själv, ta reda på mer om varför vården misslyckats behandla dig, och sedan agera där efter. En tanke kan vara att skriva en egenremiss till en expert som är privatläkare - då kan dina chanser att få adekvat vård öka.

Skriv en egen tråd med t ex namnet: "Svårbehandlad: hjälp mig att hitta vård", där du listar din vårdhistoria lite kort, mediciner du provat, misstankar om odiagnosticerade problem, etc, så har du redan en början där du kan få mer tips om hur du löser din situation. = )

Jag håller till stor del med dig ts. Har käkat det mesta i medecinväg genom åren, det har inte hjälpt mig. Som du säger är ju grundproblemen kvar. Jag tänker lite såhär , vi får bara ett jävla liv, även om man har otur, gör dumma saker etc så har man fortfarande bara ett liv. Ska man försöka droga det till att kännas anständigt? Jag har gjort det några år men insett att det inte är något för mig, mitt liv är ett helvete men det är verkligheten, jag kan bara göra allt jag kan för att försöka förändra det innan jag dör, att droga sig så man bara passivt kan låta livet ha sin gång hjälper ingen.

Jag tror inte på psykofarmaka som en behandlingsmetod för majoriteten av människor. Om du för 1000 år sedan, som barn eller tonåring, sa till dina föräldrar att du hade "depression" och förklarade att du var tvungen att vila och inte arbeta på fälten idag och några veckor framåt, hade du blivit totalt misshandlad, med tanke på hur strikt det var på den tiden. Om vi säger att vi levde på det sättet för 1000-2000 år sedan och ännu längre tillbaka, när vi var jägare och nomader; väldigt obekvämt liv, hårt fysiskt arbete, lantbruk osv., så kan vi ju fråga oss själva följande: VAD är det som skiljer oss från våra förfäder? Var det en gen som muterade och därmed gav oss ett underskott på serotonin i hjärnan? Och skedde det verkligen hos tillräckligt många individer för att depression skulle vara så utbredd som den är idag? Svaret är nej, för rent anatomiskt och fysiologiskt är vi fortfarande lika våra förfäder som levde för 1000 år sedan. Evolution är en process som kräver årtusenden för att det ska bli en skillnad i artens fenotyp, det är inget som ens händer på ett tiotusende. För att en genmutation skulle kunna ge upphov till en ändring av den kemiska balansen i hjärnan skulle det krävas att, dels att genen muterade hos tillräckligt många individer i den mänskliga populationen på exakt samma sätt och samtidigt, vilket är extremt osannolikt.

1. Blir man frisk av medicin? Kanske kan hjälpa vid en tillfällig depression. Svårt sjuka människor får bara ett beroende av dessa läkemedel, fast kanske är bättre det? Droga ner svårt sjuka människor kanske är det bästa ur samhällsekonomiskt synpunkt.

2. Joo , fast om det ändå inte hjälper finns ju ingen anledning att börja. Efter tolarnsutveckling som är oundviklig så kommer man må skit igen och då får man öka dosen och sedan är man fast. Måste vara svårt att sluta när man tar flera olika psykofarmaka i stora doser.


Du har rätt i att det är fel på vårdsystemet, det är katastrof. Hen mår dåligt, är hemlös och arbetslös. Läkaren säger: ta de här tablatterna så mår du säkert bättre. Den bästa vården vore ju att ordna boende och sysselsättning till Hen. Men det är klart, med denna massainvanring av människor kan man ju glömma sådan behandling. Men det är ju så att alla har inte samma förmåga att söka jobb och fixa bostad som vem som helst, men det skiter dom i. Allt ska liksom lösas med läkemedel, fan är det liksom?
Samma med social kontakter, om en person inte har några vänner, va fan ger man den ett recept med psykofarmaka för då? personen blir inte ett socialt geni av dessa tabletter. Sjuk skit är det.

Enda anledning jag kan förstå att man tar psykofarmka är om man te.x. skiljer sig och mår tillfälligt dåligt en period. Eller kanske om någon anhörig har dött, vad vet jag. Men har man kroniska problem så är det värdelöst. Och funkar det inte så vill psykiatrin byta läkemedel eller höja dosen
Kanske funkar om man får terapi samtidigt, men endast medicin är meningslöst.






mmh, precis. Så du har slutat helt eller? funkar det bra?