Tänker människor på samma språk?

Är känslorna som vi människor har precis likadana överallt, med den enda skillnaden att den inre rösten man hör när man tänker då är på det lokala språket?

Om ja - begränsar/ändrar då inte språket sättet människor tänker på, beroende på hur språket är utbyggt, hur rik den är, osv?

Förstår ni hur jag tänker?

Tänker t.ex jag och en man från Sri Lanka på exakt samma sätt, har precis samma känslor?

Mvh

Jag är själv trespråkig och tycker att jag tänker på olika sätt beroende på vilket språk jag tänker på. Varje språk har sin egen mentalitet och sätt att tänka på, iallafall för mig.

Vet inte hur man ska förklara, det är som att man angriper situationer från olika vinklar med olika språk.

Edit. Kan tillägga att det inte gäller svenska/engelska. Men det beror nog på att de är så lika varandra. (För mig är det nästan samma språk, bara andra ord. Om man jämför med andra kasustunga språk tillexempel.)

Läs t ex Wittgenstein och Heidegger om du är intresserad av sådant här. Angående topic så är frågan lite konstigt ställd. Uppenbarligen tänker vi ju inte "på samma språk" eftersom språken är olika, men du undrar om vi människor tänker på samma sätt (?), och det kan man säga att vi gör till viss grad. Där detta skiljer sig behöver man emellertid inte gå från ett språk till ett annat, utan fråga dig själv hur vi individuellt förhåller oss till orden och meningarna i det svenska språket till att börja med (lite tabula rasa på det också).

Delvis är det rätt, därför att det finns två olika sätt att tänka.
Det första är samtal-språk, samtal-tänkande, som man använder också för inner dialog med sig själv. (kolla K.Kastaneda)
Det andra är ett tyst tänkande eller ett tyst kunskap. I detta fall föreställer man sig t.ex. någonting som en visuell bild eller känner ett faktum av inner förtroende.

Jag är trespråkig också. Men jag skulle inte säga att olika språk ger mycket olika syn på situationer. Man bara använder olika språkmall för samma tankar, men sättet att tänka i sig själv stannar detsamma.
När jag vill fråga om ett pris på en vara, har jag färdiga mall i huvudet typ:
Engelska: How much is it?
Svenska: Vad kostar det?
Ryska: Сколько это стоит? (edit)
Men min första tanke var mitt detsamma inner behov att få veta priset.

Ibland förstår även jag att annat språk har mer exakt ord för vad jag vill säga och då känner jag mig lite roligt för jag kan ändå inte använda det i samtalet med de där personerna som inte kan andra språk.

Om man med känslor menar grundläggande känslor, eller basemotioner, så har människor oavsett kultur och etnicitet samma grundläggande känslor. De är:

- ilska
- avsmak/äckel
- rädsla
- lycka
- ledsenhet
- förvåning

Du kan ta vilket friskt nyfött barn som helst i världen, och de kommer att uppvisa dessa grundläggande känslor, eller basemotioner.

Så, svaret på din första fråga "Är känslorna som vi människor har precis likadana överallt?" är ja. De grundläggande känslor som människor har är så vitt man vet desamma oavsett kultur och etnicitet.

Men, sedan har olika människogrupper olika språk, vilket gör att uttrycken för mer komplicerade känslor (komplexa kombinationer av två eller flera känslor) varierar från ett språk till ett annat. Ett exempel är "Tarab" som är arabiska för känslan som uppstår när man blir "extremt exalterad över att höra ett bra musikstycke". Eller "Mamihlapinatapei" som är yágan för "känslan som beskriver en outtalad men ömsesidig attraktion mellan två personer".

Ett mer komplicerat och komplext språk, ger också möjligheter till mer komplicerade och komplexa (vissa skulle säga rika) känslor.

Så, som svar på din andra fråga "begränsar då inte språket sättet människor tänker på?" är också ja.

Språket ger både möjligheter och begränsningar. Ett exempel är forskning av Lera Boroditsky som besökt ett folkslag som heter Kuuk Thaayorre. De har inga ord för höger och vänster i sitt språk utan använder helt enkelt väderstrecken. Om du frågar en person ur den stammen var toalett-hyddan ligger, får du kanske svaret "18 steg österut, sedan 10 steg åt nordost".

Extra intressant är att samma folkslag lägger saker i kronologisk ordning på samma sätt. Tänk dig att du får i uppgift att placera tre bilder av en person i kronologisk ordning. Ett barn, en medelålders och en vuxen.

Vi i västvärlden, som är vana vid att läsa från väster till höger, lägger ofta tidiga händelser till vänster och senare händelser till höger. Kuuk Thaayorre-folket lägger alltid från öster till växter. Så, om de sitter med ryggen åt norr lägger de korten från vänster till höger. Om de sitter med ryggen åt öster lägger de korten nedifrån och upp.

Språk formar synen på världen.
Någonstans på jorden skrattar de åt oss om vi säger att himlen är blå, för där är den grön.

Jag läste en artikel (i tidningen Språk tror jag) där man berättade om hur människors känslor beror på språket. Som exempel angavs det att uppbrott från en partner anses mer destruktivt av befolkningen i områden där det lokala språket talar om ett krossat hjärta än i områden där det lokala språket talar om ett slaget/ömt hjärta.

Det finns onekligen vad som verkar vara medfödda drag bland samtliga människor, samtidigt tycks nurture vinna över nature när det kommer till den mer detaljerade bilden.

Just blå och grön är färger som inte alltid separerats, och är i vissa fall fortfarande "samma" färg i vissa språk. Japanska brukar nämnas som exempel, men om jag minns rätt var det vanligare än man kunnat tro (historiskt sett iaf)...

Typ. Eller nåt! Vet inte!
Det kanske är det här fenomenet som är orsaken till att media att kunnat grundlura så många också?
http://www.sciencealert.com/humans-couldn-t-even-see-the-colour-blue-until-modern-times-research-suggests

Ett exempel är ryska, som har fler ord för färgen "blå" än exempelvis engelskan och svenskan. Det vi skulle kalla "ljusblå" är på ryska "goluboy" och det vi skulle kalla "mörkblå" heter "siniy". Goluboy och siniy är alltså skilda från varandra.

När man gjort experiment med rysktalande vs. engelsktalande personer, ser man att ryssarna är bättre på att skilja på färger än engelsktalande. De har med andra ord ett mer komplext och utarbetat sätt att se på färger, tack vare att deras språk möjliggör det.

http://www.pnas.org/content/104/19/7780.full

Det du skriver går att läsa överallt på nätet men jag får ändå lite "Eskimåer har 3254 ord för snö"-vibbar av det. Att absoluta väderstreck har mycket större betydelse för naturfolk i Australien än för oss är lätt att köpa. Att relativa helt skulle saknas är dock mycket svårare att tro.

En konsekvens blir att nedanstående satser blir omöjliga att uttrycka på deras språk:

1. Hjärtat sitter på vänster sida av kroppen.
2. Jag bröt mitt högra ben när jag jagade känguru som barn.
3. Hur man än vänder sig har man rumpan bak

För att uttrycka #2 måste jag välja om jag vill utgå från vilket väderstreck jag stod i när olyckan inträffade eller vilket väderstreck jag står i just nu. Generella yttranden av typen "Kalle saknar ett finger på höger hand" skulle dock bli fullkomligt omöjliga att uttrycka om Kalle inte är närvarande.

Man kan även läsa att ännu mer fundamentala uttryck som "framåt" och "bakåt" saknas vilket känns ännu mer orimligt. Man kan väl knappast begära att en treåring ska kunna säga "En orm! Spring nordnordväst!".

Fast ett väldigt problem är väl kanske att definiera vad "ord" betyder i sammanhanget? Antag att vi ska avgöra hur många "ord" svenskan har för att beskriva temperatur som precis som färger är en glidande skala med subjektiva övergångar.

Har vi "varmt", "kallt" och "ljummet"? Eller ska vi räkna "hett" som varmare än "varm"? Hur är det med sammansatta begrepp som "kokhett" och "iskallt"? Får vi verkligen lättare att känna skillnad på temperaturer om vi har fler ord? Eller blir det bara exaktheten i beskrivningen som ändras?