Citat:
Ursprungligen postat av
LOE2
Ja man kan undra. Jag är ingen psykolog, men jag vet att människan är en komplicerad varelse. MrFold tycks mena att reaktionen inte nödvändigtvis är så ovanlig, men att man kan undra över hans förhoppningar om friande. Man tycker ju att advokaten har ett ansvar att bibringa klienten realistiska förhoppningar. Man börjar undra om hon förmått upprätthålla en professionell distans eller om hon "adopterat" klienten. I så fall mår inte hon heller bra nu.
Ser man till det dubbelspel han faktiskt har ägnat sig åt, både före brottet och efteråt så får man förmoda att han har vanan inne att skifta roller. Folk utifrån har uppfattat honom som snäll och närmast timid, alltid redo att lyssna till sin arbetsgivares önskemål. Han kunde emellanåt ge intryck av att ha en hög moral då han ex "oroade" sig över att unga flickor fick vara ute sent om kvällarna; sånt "gick hem", det visste han. Falsk som vatten m.a.o.
Hemma i stugan såg det annorlunda ut med en bror som hade lärt sig när han skulle dra sig undan och anpassa sig till N*rijus nyckfulla humör. I*ina dög inte åt familjens "överhuvud", hon skulle kränkas och förnedras genom verbala attacker och slag bakom knäna (något som känns bekant här i det brott han skulle komma att begå?). Attraktionen till I*ina var död, om den ens funnits där - någonsin? I*ina grät och beklagade sig fast var likafullt medberoende och beroende av denne man...man?
Inom N*rijus växte sig ilskan, eller rättare sagt hatet, allt starkare och mag- och hudproblemen signalerade en obalans.
N*rijus njöt uppenbarligen, liksom sadisten, av att trycka ner sina närmaste. Det gav honom näring.
Att IR skulle tro på sin klients oskuld tror jag personligen inte för ett ögonblick på. Hon är så pass livserfaren och garvad för att inte låta sig luras av en oskyldig uppsyn.
