Citat:
Ursprungligen postat av
Alpha101
Om finansieringen är konstant är det lite svårt att se att den störtar.
Finansieringsbehovet är inte konstant för t.ex. sjukvården redan som det är, då behandlingsmöjligheterna och metoderna växer exponentiellt. När man sedan dessutom samtidigt har en enorm befolkningstillväxt bestående av grupper med betydligt högre vårdbehov än resten av befolkningen, så ökar resursbehoven ytterligare.
Sedan är det en aning marigt att tala hur många procent som går till "välfärden" som om det vore ett absolut måttstock, då finansieringen av effektiva vårdinsatser för en miljard kronor knappast är att jämställa med ett genusprojekt inom vården för en miljard kronor, när det gäller vilka resultat båda två uppnår.
Slutligen finns det problem som uppenbarligen inte går endast att lösa genom hur mycket pengar som går till vården i sig. Det är inte brist på offentlig finansiering som gör att svenska sjukhusen är extremt mer ineffektiva än sjukhusen i de andra nordiska grannländerna. Det är inte uppenbart att det är därför som svenskarna tvingas betala betydligt högre egenavgifter inom vården än folken i de nordiska grannländerna. Inte heller kan brist på finansiering förklara de fortsatta långa vårdköerna, de längsta i hela EU, både för undersökningar, diagnostik och inte minst kirurgiska ingrepp. Den svenska vårdens ineffektivitet går inte att förklara med att svensk vård skulle få mindre resurser per capita än i resten av EU.
En blandning av båda senaste styckena är den allt mer skriande bristen på sjukvårdsplatser, på personal och (åtminstone här i Stockholm) nedstängningarna av akutvårdmottagningar på grund av det. Att diffust hävda att man har pumpat in så och så många procent av BNP in i sjukvården kommer inte magiskt lösa den allt mer akuta personalbristen (eller ens platsbristen). Givetvis kommer det ha stor effekt att man samtidigt både tar emot enorma mängder nya människor med stora vårdbehov och det kommer givetvis drabba de som bor i Sverige att man dessutom ger alla andra i världen förtur och gratis vård. EU:s senaste rapport om sjukvården inom EU pekade på att inte minst cancervården börjar haverera betänkligt i Sverige, där patienter får vänta länge på diagnos och nödvändiga vårdinsatser sätts in först flera månader för sent. En enkätundersökning bland svenska läkare vid akutmottagningar gav svaret att hälften ansåg att patienter har dött enbart på grund av platsbristen, när många får ligga på britsar ute i korridorerna.
Och som sagt, allt ovanstående utvecklas i negativ riktning. Jag tvivlar inte att uppradandet av siffror om hur många procent av BNP som går till "välfärden" eller hur stor andel som går till sjukvården fungerar som medel för den enorma statliga maktapparaten för att lugna svenskarna och därmed påverkar deras uppfattning och inställning till den svenska politiken och det svenska systemet. I den mån det kommer att ske en sakta växande motreaktion, så kommer det ske på grund av att allt fler svenskar personligen är med om de växande problemen inom den svenska sjukvården, som patienter eller som anhöriga, och lyckas dessutom dra slutsatser utifrån det. Men det är ett dyrköpt sätt att komma till insikt och precis som med mycket annat i Sverige, så kommer det vara lite väl sent att vakna upp då.