Möten med opinionen

The race is not för the swift but för those who endure. De skrek sig hesa och tappade väl rösten, varför de istället sysselsätter sig med matlagning. Sjukdomsbilden finns dock kvar i grunden. Kommer bli roligt sen när det ska tillagas kackerlacka.

I mitt fb-flöde har snyftartiklar om flyktingar och länkar till godhetsapostlar med matteproblem helt försvunnit de senaste veckorna. Ibland kollar jag min vänlista för att se om de som för bara någon månad sedan spammade omgivningen med "flykting"kramande har tagit bort mig som vän, men icke!

Istället så tycks dom nu vara upptagna med sina egna liv, de som däremot länkar artiklar av Arpi, Boström och Sanandaji fortsätter oförtrutet.

jag har en del die hards som fortfarande länkar PK, men det har dykt helt nya som alternativlänkar. Flera kvinnor i 50-årsåldern faktiskt, varav en svart kvinna med PK-jobb.

Mina tidigare observationer om att nyttiga idioter bland postmarxister & mångkulturalister glider över i veganism börjar bli mer tydliga.

Jag har sett allt fler som i det närmast slutat posta länkar till artiklar om "rasism" & flyktingsnyft, för att i stället helhjärtat engagera sig i veganism.

Nu bekräftar Politism min bild av åsiktsmigrationen.
Tio enkla steg för att bli vegan
http://www.politism.se/den-grona-milen/tio-enkla-steg-for-att-bli-vegan/#post-35753

Just att bli vegan är närmast en perfekt reträttväg.
Man bibehåller sin känsla av moralisk överhöghet. Man kan känner att man bryter mot "köttnormen". Man kan ondgöra sig över att man blir lite hånad & "hatad" av köttätare.

Samtidigt som man slipper den kognitiva dissonansen av att ens mormor dör av undanträngningseffekter i den offentliga vården för att resurserna går till flyktingar eller att ens tjejkompisar blir våldtagna av de skäggbarn som man tidigare vurmade så mycket för.

Win-win helt enkelt.

Bra spaning där.

Det lustiga är, att en majoritet av de invandrings-PK som jag känner (eller känner till), i stor utsträckning redan är veganer. Har egentligen inte reflekterat över det tidigare. I själva verket är det antagligen sköra människor utan mänskligt självförtroende; ett slags manifesterat självhat som kan ta sig alla möjliga uttryck.

Mitt senaste opinionsmöte är en gammal vän som är politiskt novis och naiv. Har aldrig vetat vad han röstat på, men han avslöjade häromdagen att det har varit centerpartiet de senaste valen (för "att de ligger i mitten"). Först nu - häromveckan (!!!) - fick han reda på att centern och Annie Lööf ville ha hit 30 miljoner invandrare. Han sa att det får bli SD i nästa val. Och då får man komma ihåg att han tror på allt som han råkar läsa i dagstidningen elle se på stats-TV och har någon slags grumlig bild av SD som ett parti för folk som slåss på stan med järnrör. Ett ganska stort steg för någon att ta, från ett parti "som ligger i mitten" till ett parti med slagskämpar och järnrör. Bara för att han har insett att det kommer alldeles för många invandrare till Sverige.

Vi pratade lite lätt om händelserna i Kungsträdgården - 100-tals tafsande och halvt våldtagande ensamkommande flyktingbarn. Han kontrade med (som han uppenbarligen snappat upp från stats-TV) att "alla män kan vara sådana". Då blev jag uppriktigt förbannad och gav honom en verbal smocka och förklarade att han "inte skall dra in mig i den där diskussionen" osv. Döm om min förvåning när jag såg att han log efter min utskällning. Det var ett sådant där "Hmmm... skönt att du sa så. Jag trodde faktiskt för ett tag att vad dom sa på TV stämmer, men nu när jag hör hur förbannad du blir och själv tänker efter, så inser jag att du har rätt"-leende. Hoppas att han kan tänka lite själv i fortsättningen.

Finansieringsbehovet är inte konstant för t.ex. sjukvården redan som det är, då behandlingsmöjligheterna och metoderna växer exponentiellt. När man sedan dessutom samtidigt har en enorm befolkningstillväxt bestående av grupper med betydligt högre vårdbehov än resten av befolkningen, så ökar resursbehoven ytterligare.

Sedan är det en aning marigt att tala hur många procent som går till "välfärden" som om det vore ett absolut måttstock, då finansieringen av effektiva vårdinsatser för en miljard kronor knappast är att jämställa med ett genusprojekt inom vården för en miljard kronor, när det gäller vilka resultat båda två uppnår.

Slutligen finns det problem som uppenbarligen inte går endast att lösa genom hur mycket pengar som går till vården i sig. Det är inte brist på offentlig finansiering som gör att svenska sjukhusen är extremt mer ineffektiva än sjukhusen i de andra nordiska grannländerna. Det är inte uppenbart att det är därför som svenskarna tvingas betala betydligt högre egenavgifter inom vården än folken i de nordiska grannländerna. Inte heller kan brist på finansiering förklara de fortsatta långa vårdköerna, de längsta i hela EU, både för undersökningar, diagnostik och inte minst kirurgiska ingrepp. Den svenska vårdens ineffektivitet går inte att förklara med att svensk vård skulle få mindre resurser per capita än i resten av EU.

En blandning av båda senaste styckena är den allt mer skriande bristen på sjukvårdsplatser, på personal och (åtminstone här i Stockholm) nedstängningarna av akutvårdmottagningar på grund av det. Att diffust hävda att man har pumpat in så och så många procent av BNP in i sjukvården kommer inte magiskt lösa den allt mer akuta personalbristen (eller ens platsbristen). Givetvis kommer det ha stor effekt att man samtidigt både tar emot enorma mängder nya människor med stora vårdbehov och det kommer givetvis drabba de som bor i Sverige att man dessutom ger alla andra i världen förtur och gratis vård. EU:s senaste rapport om sjukvården inom EU pekade på att inte minst cancervården börjar haverera betänkligt i Sverige, där patienter får vänta länge på diagnos och nödvändiga vårdinsatser sätts in först flera månader för sent. En enkätundersökning bland svenska läkare vid akutmottagningar gav svaret att hälften ansåg att patienter har dött enbart på grund av platsbristen, när många får ligga på britsar ute i korridorerna.

Och som sagt, allt ovanstående utvecklas i negativ riktning. Jag tvivlar inte att uppradandet av siffror om hur många procent av BNP som går till "välfärden" eller hur stor andel som går till sjukvården fungerar som medel för den enorma statliga maktapparaten för att lugna svenskarna och därmed påverkar deras uppfattning och inställning till den svenska politiken och det svenska systemet. I den mån det kommer att ske en sakta växande motreaktion, så kommer det ske på grund av att allt fler svenskar personligen är med om de växande problemen inom den svenska sjukvården, som patienter eller som anhöriga, och lyckas dessutom dra slutsatser utifrån det. Men det är ett dyrköpt sätt att komma till insikt och precis som med mycket annat i Sverige, så kommer det vara lite väl sent att vakna upp då.

Min tjej berättade häromveckan om att hon sett en liknande och tydlig trend. Folk som alltid varit köttätare och är i övre medelåldern eller äldre har plötsligt börja äta vegansk mat. Detta rörde sig dock inte alls om folk som är specifikt "PK" utan om ganska normalt folk i fullt normala och äldre åldrar. Ja -- jag frågade för precis som dig försökte jag göra en koppling till att det skulle kunna vara samma typ av "godhetsknarkare" som gått och blivit veganer men så lät det inte alls som fallet var.

På så vis är det hela tämligen intressant.

Av det jag hörde blev min slutsats istället att folk i allmänhet har ett sug av att vara goda men samtidigt inte vill vara en i mängden typiska invandringsentusiaster. Precis som du skriver utgör då denna typ av veganism en flyktväg; man kan visa sig vara väldigt god samtidigt som man inte behöver fastna i "PK-träsket" eller behöver vara "en sådan".

Till skillnad mot dig drog jag alltså slutsatsen att detta inte nödvändigtvis rör fd nyttiga idioter som förr varit invandringsvänliga utan att det istället rör mer normala människor som vill vara goda men som av olika anledningar inte vill bekänna sig till rådande PK-doktrin.

Modern veganism är nämligen inte riktigt "PK" på så vis att det inte riktigt binder samman olika människor av liknande världsåskådningar på samma sätt som PK-doktrinen gör. Ett simpelt exempel på detta är att man kan vara vegan och rösta på vilket parti som helst i riksdagen, det finns ingen särskild motsättning där såvitt jag kan se.

Slutsatsen av allt detta. Försök ge ditt stöd till dessa nya veganer. Dom skadar ingen mer än sig själv & möjligtvis sina barn. Det måste vara bra. Möjligtvis kan man gå in & ge lite små gliringar ibland, bara så dom känner sig lite "utsatta", "normkritiska" & rebelliska, men ingen allvarlig eller seriös kritik. Kan man få idioterna att gräva ner sig i veganism, istället för att förstöra hela samhället, så är mycket vunnet.

Det rör sig, som sagt, om win-win. Dels låter dom bli att arbeta på vår undergång, dels blir det mer kött till oss andra. Det måste ses som positivt.

Om teorin om vegan-hysterin stämmer så är det ju lite märkligt, det finns liksom tusen andra sätt att vara en god människa. Man kan hjälpa gamla tanter över vägen, man kan göra en stående insättning till rädda barnen, man kan skotta snö åt den rullstolsbundne grannen, man kan ordna soppkök åt hemlösa svenskar osv osv. listan kan göras oändlig.

Varför just veganism? Skon klämmer nog mycket i att godhetsknarkarna ständigt måste visa upp sin "godhet" för andra för att det öht. ska kännas meningsfullt och för att det ska förgylla deras egon(alltså är inte godheten genuin), för dessa funkar det liksom inte att i hemlighet sätta in pengar till en välgörenhetsorganisation varje månad.

Min bild av den typiske godhetsknarkaren är att dessa är allt annat än goda utan deras "godhet" har två grundregler:

1. Att självuppoffringen ska vara så liten som bara möjligt.

2. Att deras godhet ska generera så många ryggdunkar som möjligt.

M.a.o så är det genialiskt att lägga upp en stulen bild på en veganburgare på facebook, slänga iväg några länkar till "djurens rätt" för att sedan frossa oxfilé då den gode loggat ut från kontot.

Godhetsknarkare bryr sig lika mycket om djur som om flyktingar - dvs inte alls.

Och som av en händelse drar SVT igång ett nytt matlagningsprogram med enbart vegetarisk mat...

Nej, att säga att man börjat äta vegansk mat står knappast i paritet med att diverse engångshändelser som att hjälpa en tant över vägen osv. Det hela är mer att likna vid någon typ av livsstil mer jämförbart med om man börjar arbeta för läkare utan gränser eller dylikt. Hur detta ter sig kan givetvis bero på socioekonomisk situation samt rent geografiskt var man bor. Veganismen som sådan gissar jag är något väldigt lokalt koncentrerat till storstäderna i landet, åtminstone när det kommer till att yttra den typen av saker som någon typ av identititetsförstärkare för folk som glömt bort när de fick visa leg på Systembolaget senast.

De andra sakerna du nämner som att hjälpa hemlösa är visserligen en fin idé men är mer politiskt genomsyrad än veganism. Det jag bl a menade på var att veganismen som sådan inte lider av samma slagsida eller laddning åt något håll.

Man kan vara höger och vara vegan; man kan visserligen vara höger och hjälpa hemlösa också men jag kan nästan garantera att de man stöter på som är med och hjälper till i större utsträckning kommer att ha en slagsida åt vänster precis som de som hjälper människor med aktier garanterat i större utsträckning kommer ha en slagsida åt höger.

När det kommer till veganismen är gruppen mer luddig. Notera att jag inte lägger någon personlig värdering, huruvida det ena eller andra är sämre, utan jag menar bara på att vissa typer av saker som t ex att vara för en ökad invandring är något som är väldigt tydligt politiskt. Veganismen som sådan är betydligt mindre definitiv rent politiskt (i relation till storstäderna). Därav denna "flykt" och attraktionsförmågan kring det hela som både jag och Enoch.Tulin pratar om.

De du pratar om är dessutom personer som redan rör sig på den extrema skalan, de sk "godhetsknarkarna". Att dessa hoppar på nästa extrema innepryl är inte särskilt upphetsande. De jag pratade om var snarare medelålders eller äldre och som inte har någon historik av att vara sådana som du beskriver. Detta samtidigt som de plötsligt börjat äta vegansk mat och gladeligen basunerar ut detta. Det är inte riktigt samma sak som att folk som är extremister gör något extremistiskt.

Visserligen -- men jag tycker själva idén om att folk i större utsträckning börjar söka sig (fly) till saker som veganism som sådan är tämligen intressant.

Om vi jämför med publikfavoriten invandringspolitiken är det som dag och natt. Antingen vill man ha färre invandrare av olika skäl och utmålas då som någon som står i paritet med Hitler eller så är man en sådan som inte ser några som helst problem med invandringen och utmålas även då som den största satan på jorden av den grupp som i första ledet utmålas som Hitler.

Man tvingas släpa på ett djävla ok oavsett sida man väljer med andra ord. Med veganismen finns inte riktigt den slagsidan. Visst kan vissa tycka att det hela är löjligt osv, men det är knappast så att någon i medelåldern som provar på att äta veganskt får nazistkortet upptryckt i ansiktet (även om det på sitt sätt hade varit festligt givetvis).

Det är inte svårt att tro att denna flykt som sker är en direkt konsekvens av motsättningarna som finns i samhället. Ute på arbetet märker jag själv hur väldigt många helt enkelt är varken för eller mot någonting i invandringsfrågan. De flesta ryggar tillbaka för att ens börja gå in på områden som solklart leder till att det blir någon form av diskussion som berör rådande invandringspolitik. Folk verkar i stor utsträckning faktiskt ha lärt sig att navigera kring och undvika diskussioner som leder till sådant vilket i sig är ett ganska udda fenomen i vad som kallas en demokrati. De enda jag stöter på som inte beter sig så är de som man, efter ett par meningsutbyten, vet röstar svenskt.