Ja i ordets bemärkelse, handlar gnosticism om ultimat intellektuellt behäftad verklighetsflykt.
Inget mer, inget mindre.
Allmänt kallat ESKAPISM , fly kropp, volym, tyngd och allt som kännetecknar liv, som liv är..
Som förringar den redan flerdimensionella och nog tillräckliga verkligheten, som i sig rymmer så många bottnar och påkräver vidsynthet, att detta evigt krusidullandet med själsliga steg och "särskilda" gudsmedvetande ur ande, demon, änglar och djävlar som toppas av ultimat gud - ter sig som inget annat än ovanligt förvecklad (men stram) religionspsykologisk euforisk
intellektuell TRIPP, för dem som behöver typ exsklusivt särskilja sig. Men har faktiskt inget mer i påsen att visa upp, av essentiell konkret kunskap som gör skillnad.
Kvasi, säger jag. Leder ingenvart än rakt tillbaka till steg 1.
Apropå, att ha kommit till definition - man kommer till ett evigt orerande däremot.
Som ateist, kan man orera mot orerare.. dum som man är, får man lägga sig på orerande-nivå för det blir inte mer än så och vidskepelsen började som bekant långt före vår tderäkning.
Fast jag tror nog det är klokt att skilja mellan tro och vetande här. Om så det handlar om den abstrakta föreställningsvärlden, men!
... det har med det gamla "besjälandet" att göra.
Teism, har skapat en slags tillhörande krippsdel, utöver medvetandet, som ännu ej uåånått universellt giltighet. Något jag tycker man inte ska missakta eller nonchalera.
1/ Gnostikern förutsätter att den måste kognitivt tro, för att säga sig veta.
(enl vilka urvalskriterier?) (när man ju talar om *själen)
Där starkt hopp, leder gnostikern in i förvissningen om att tro sig ha vetande om gud.
Det uppnår inte universell giltighet. Varför jag inte vill förväxla gnosis med objektivt vetande, som du tenderar att göra här genom tala om "avsaknad av gnostiskt gudshopp"
Så länge agnostikerns och gnostikerns verklighetsuppfattning inte uppnår en sensmoral vilken utgår från den naturvetesnakpligt empiriska, är begreppet vetande.. satt urfunktion men utsatt för äventyrlig fritolkning.
En sensmoral är t.ex "du måste erfara för att uppnå vetande" , agnostikern är undersökande men påstår sig aldrig ha funnit en metod god nog, att utröna en konsistent gudsexistens av det värde, som gnostikern vill gör gällande.
Se då vad gnostikern säger , t.ex ; sedelärandet, traditionsdanandet.. emmanerar ur guds ursprungliga budskap , som på många sätt var renodlat men också primitivt universaldualistisk, simplistisk panteistisk tro. (naturen, världen, universun.. är besjälat)
Öht sensmoral, som utgår ur religiösa centralfigurers äventyr, legender och anekdotism, där man framdrivit utstuderat regisserade cliffhangers, tycker jag visar på att det handlar mer om dramaturgi.. där allegorin får sin helt utmärkta logiska poäng, men...
... det är också allt en gnostiker har att häva sig ifrån och få gehör för.
Då människan som art, nu är intellektuellt högre stående och ideligen njuter av psykologiskt intrikata speglingar, av sig själv men också att betrakta och studera.. för att ge sig själv distans.. men ändå inkänningsmässigt amuserande.
Gamla stoiker, Cicero, Aurelius m.fl som lade grundstenarna vars budskaps patos ur svunna förhistoriska filosofiska antaganden, blivit fadd.. vars verseringar inte heller känner igen sin tid, som är nu - postmodernism : ja skrotåldern t.o.m. I detta ses ingen gnostisk utkomst. Tvärtom, har hela världen ju direkt förolämpat gnostikerns underbara vision, och världen går därför i förfall.. och kvar står enbart "de få, som vet Gud.. övergivna.. )
Hur kommer det sig?
Inte minst när oavsett, både tro och vetande begränsat - särskilt tron, är känslig och färgas av sociopolitiska och kulturella paradigmskiften. Vilket ses tydligast i moralanspråken.
Olik religioner presenterar olika gudsbilder, vilket underförstått signalerar att "gnosis" därav kan sägas bestå av ofta högst subjektivt formad verklighetsuppfatting. Jag ser att detta hänger ihop helt symbiotiskt : varför det är naturligt att den s.k gnostiskagudstolkningen medn också verklighetstolkningen, följer helt andra grundvalsprinciper och kan vara subjektivt mycket skiftande mellan olika gnostiker eller mellan olika skolastiker.
2/ Agnostikern menar snarare att sådan tro, i själva verket är attityd.
(enl urvalskriterier som med all sannolikhet, skiljer sig från dem som gnostikerna ser som reellt giltiga) (utan, att inberäkna *själen som en separat del av mänskliga individen, mkt viktigt att inte glömma bort)
Liksom att själen har också egen hjärna.. som kan lossas från befintlig kognitiv aktivitet.. ?
Visst, det är inte svart eller vitt.
Men det är samtidigt rätt givet att den med kreationistisk livsvision, inte gärna kan ta bort sin tro om att *gud skapade världen . för att DÄRIFRÅN den referensen som är (faktiskt) imaginär, bygga på hypoteser om hur medvetandet och lärandet utvecklas och till slut "uppnår sanning" eller når "vissheten" : om Gud.
Då agnostikern är skeptiker, kan agnostikern aldrig tala om en gud i termer om vetande, varför det inte finns något att gripa tag i för agnostikern, om så agnostikern säkert skulle kunna, om den bara förstås anammade samma verklighetsuppfattning, som den verklighetsfrämmande epikern ; gudsberättaren vars eskapism är självaste förutsättning, att upprätta pseudovetande och utefter detupprätta "läror".
Därför säger inte agnostikern, sig veta att Gud inte finns, det vore att vara en omvänd gnostiker, men det är alltså inte svartvitt.
En uttalad, aktiv antiteist , kan däremot känna motiv eller våga sig på påståendet, att säga "gud finns inte" , också ateist.. men agnostikern, vet.. hur grundvalarna bör förskjutas lite.. för att glipor ska uppstå, och alternativ verklighetstolkning, utgöra rotverket för gudstesen.
Nåja, det kan i rättans namn också mer intellektuellt begivna ateister. Jag ser en ytterst marginell skillnad mellan ateism och agnosticism.
Tro och vetande måste framförallt appliceras på rätt sätt. I den protestantiska traditionen som så starkt präglat vårat intellektuella klimat har just religionens intellektuella fåra tömts på innehåll och kvar står bara en tro i avsaknad av vetande. Luthers antiintellektuella hållning är vida känd. Detta tillsammans med en filosofisk utveckling som inte längre erkänner "högre" överrationell kunskap har inneburit att religionen förskjutits till något irrationellt. Så var inte fallet i äldre tider, där utgick man ifrån andra kunskapsteoretiska hållningar väsensskilda från våra och så svåra för den moderna människan att greppa. Din egen vilja att kategorisera den som besitter gnosis som blott troende är ett exempel på detta tillsammans med reducerandet av gnosis till önsketänkande. I Bibeln förekommer ordet kunskap (gnosis/epignosis) om Gud ett flertal gånger, dvs. den Kristna traditionen menar att det finns Gudomlig kunskap till skillnad från mycket av det som i dagarna går under namnet Kristendom med sitt ensidiga fokus på tro.
Du talar åter igen om konsensus, "universellt giltighet", som om det vore nödvändigt för att något ska vara sant. Man kan då fråga sig vid vilken tidpunkt detta gäller? Själens existens har varit universellt giltig genom större delen av historien (och är nog det på sina håll än idag).
Citat:
Ursprungligen postat av Honey.B.Blue
Så länge agnostikerns och gnostikerns verklighetsuppfattning inte uppnår en sensmoral vilken utgår från den naturvetesnakpligt empiriska, är begreppet vetande.. satt urfunktion men utsatt för äventyrlig fritolkning.
Det finns kunskap utanför den empiriska metoden. Nu vet jag inte om det är detta du menar men att reducera kunskap till endast empirin är självmotsägande då påståendet att endast empirin ger oss kunskap är ett icke-empiriskt påstående.
Du försöker förvirrat påstå att det är två skilda begrepp, vilket det inte är. Det är gnosticism, det vill säga en slags mysticism kantad av ordbajsande som på intet bevis ens kommer i närheten av att visa på guds existens eller för den delen, komma fram till någots existens. Som vanligt när det gäller mysticism, det är ett verktyg för mytomaner som vill fly verkligheten.
Gnosis och gnosticism är två skilda begrepp. Etymologiskt lika förstås men historien har särskilt dem istället där gnosis betyder "kunskap" och gnosticism är en heretisk religiös strömning. Somliga kyrkofäder menade dock att denna dualistiska strömning var en falsk gnosticism i motsatt till en autentisk sådan som förmedlats av Kristus. Något som kan förtydligas är att i Bibeln talar man om både gnosis samt epignosis där den sista kan ses som den förstas fulländning. Gnosis skulle kunna översättas till kunskap medan epignosis kan översättas till vishet för att påskina denna skillnad även om de båda översätts till kunskap i Bibeln.
Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen (gnōseōs). Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat. - Luk 11:52
Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap (epignōsei) om Gud och Jesus, vår herre. - 2 Pet 1:2
Epignosis är alltså "kunskap om Gud", dvs. gudomlig kunskap vars säte är hjärtat istället för hjärnan.
Ditt raljerande om mysticism är inte helt substanslöst. Den "verklighet" mystikern vill fly från är den timliga jordiska tillvaron som särskiljer oss från Gud. Det är i Gud, det Absolut verkliga, mystikern vill leva. Allt utanför Gud är blott skenbart och äger ingen egen självständig existens. Genom den "högre" insikten av-slöjas denna illusion och vi närmar oss det Högsta.
__________________
Senast redigerad av Myein 2016-01-11 kl. 22:30.
Tro och vetande måste framförallt appliceras på rätt sätt. I den protestantiska traditionen som så starkt präglat vårat intellektuella klimat har just religionens intellektuella fåra tömts på innehåll och kvar står bara en tro i avsaknad av vetande. Luthers antiintellektuella hållning är vida känd. Detta tillsammans med en filosofisk utveckling som inte längre erkänner "högre" överrationell kunskap har inneburit att religionen förskjutits till något irrationellt. Så var inte fallet i äldre tider, där utgick man ifrån andra kunskapsteoretiska hållningar väsensskilda från våra och så svåra för den moderna människan att greppa. Din egen vilja att kategorisera den som besitter gnosis som blott troende är ett exempel på detta tillsammans med reducerandet av gnosis till önsketänkande. I Bibeln förekommer ordet kunskap (gnosis/epignosis) om Gud ett flertal gånger, dvs. den Kristna traditionen menar att det finns Gudomlig kunskap till skillnad från mycket av det som i dagarna går under namnet Kristendom med sitt ensidiga fokus på tro.
Du talar åter igen om konsensus, "universellt giltighet", som om det vore nödvändigt för att något ska vara sant. Man kan då fråga sig vid vilken tidpunkt detta gäller? Själens existens har varit universellt giltig genom större delen av historien (och är nog det på sina håll än idag).
Det finns kunskap utanför den empiriska metoden. Nu vet jag inte om det är detta du menar men att reducera kunskap till endast empirin är självmotsägande då påståendet att endast empirin ger oss kunskap är ett icke-empiriskt påstående.
Nej, empiri GER oss INTE kunskap.
Empiri förhåller sig däremot så nära underlaget som möjligt, och HAR framförallt FÖRST ett underlag att teoretiseras omkring, att problematiseras omkring.. innan.. det kommit till rådande konsensus om att empiriska nycklar, är de hittills bäst tjänliga i att upptäcka, t.ex för oss.. fördold ännu ej upptäckt kunskap - empiri är sökMETOD.
Vi talar int eom "att FÅ kunskap" här.
Gnostiker talar om att tåla sig.. lida.. pröva sig.. förtjäna.. och eventuellt FÅ , eller passivt emottaga någonting av gudomlig härkomst, att ärevördande passivt behöva mottaga.
Det går inte minst, emot dels mänskliga naturen men också de olika geofysiska cykler som människan är en del av, biologiska.. och inte minst är gnostiska s.k lärandeprocessen starkt avvikande människans utvecklingspsykologiska kognitiva process, där neurogenes ensamt talar för att människan måste aktivt söka - inte passivt mottaga och enbart ära.
Med ärandet, syndaskapandet och skamgörandet.. och mest av allt, moraliserandet av lärostegen... kan man se att gnostikern tror sig fostra själen.
Medan själen i själva verket är inget mystiskt! som behöver. väntas in med speciell moralism!
Människans innersta.. är redan i väelfas med den natur som människan föds till.
Det finns inget "annat" utöver det som ÄR. Det är den illusionen.. som gnosticism behöver ge sken av, som varit förrädisk genom tiderna, inte minst i uppbyggandet av gudsstater.
Som fick sin status, men vars fall blev lika förödande, mänskligheten som jag sa innan, nödgades överge fordom läror. om så dess vingslag än idag får många näsborrar att fladdra till, genom att gnostiker/teister och via odersmjölken dem som inte ens kan värja sig den masstodonta skapelseberättelsen, sitter fast i FEL systemtänk, man TROR att kroppen har "en ytterligare dimension" , men den synen kom alltså till under forna tider, när man icke ens visste vad en CELL är. Man hade då än mindre än idag.. hum om nervsystemet.
Att förbise det, är inte så lite nonchalant.
Först, måste du sätta dig in i grundvalen och INTE bortrationalisera nervsystemet som tänkande individ har till godo : a priori MEDFÖTT/GENETISKT
Guds.tro.. är INTE, genetiskt.. säger du att det är primärt människans drivkraft att, söka "gud"
Då vill jag se hur du förklarar det, gör det.. tack.
Du skapar referenspunkter, UR redan uppnådd vetskap.. när du får reda på att det finns en oupptäckt värld inuti dig, som du inte ens kan självstudera.. då måste människan erkänna, att dold kunskap med ny information kommer att leda till nya paradigmskiften, så som gudsstaten fick överges.
Så som gud, idag ej är en allmängiltig parameter ENS, inte ens det.
Det är ju en drastisk omsvängning - tycker du inte det?
För något som namnats som "skaparen", kan inte ens tjäna inom empiri, som annars hela världen, hela planeten har som nyckel TILL nya upptäckter.
Myein, du verkar försöka tala om egentligen ; intuition , som gränsar till fantasi.
Fantasi och förmågan att fantisera, är en starkt utvecklad förutsättning för att alls kunna ställa hypoteser. Barnen fantiserar för att öht klara av alla de problemlösningar som behövs, innan de får en någorlunda struktur om allt de ännu inte äger bakomliggande kunskap om.
Varöfr är gräset grönt, varför sjunker man i vatten.. varför kan vi inte flyga iväg med fåglarna.. varför kan man inte plcoka ner stjärnorna som ju är så starka och hänger "rakt ovanför oss" , fantasin gränsar till illusionen.. men har olika kognitiva spärrar.. eller med mognaden, utvecklas mental censur.
Denna censur, spärrar.. tycks gnostiker helt sudda bort, för att kunna skapa en kreationistisk världsbild och placera en alternativlösning.. på beteende, på ansvar.. på moral och börjar sortera ut, på egen hand, vad som är självaste grundvalar.
Men t.o.m inför, en kroppsdel.. för varenda dogm, som en dag i förhistorisk tid, ännu var mentalt rudimentärt, då människan har lidit av analfabetism och inte alls "känt gud och guds vilja" som att dimpa ner, som en gåva från ovan.. från en dag till annan.
Tvärtom, är själva intellektuellt kognitiva filandet grandiost!
VArenda s.k arketyp.. har haft sina tänkare hemma på kammaren, som exklusivt frömt fram detta där gud är skapelsen på människans fantasiverk.
Det har löpt så länge.. att man kan få intryck att det "säkert måste vara så", det är där i den förälskelsen av illusionen, man inte vill släppa mentala nappen, för det KÄNNS SÅ HIMLA TRYGGT, VARMT och OMHULDANDE att ha en överman....
Som vet, bättre.. när man själv behöver annars stå och istället se sig som vilsen, att då vända sig till något.. som självklart ska vara större och so bekant helt oövervinnligt, liknar inget mer än en fabel.
Ett ANNAT rike, där bortom.. svårtillgängligt.. men gör sig, tänkt så, så ska-du-nog-nå-dithän-du-också. OM, du försakar det som gäller HÄR, här på jorden, vårt hem.
Har sagt det förut, du behöver förminska din betydelse.. för att få plats med sådan fantasiskapelse som gud. Du får inte tro att du äger livet eller att du ska få lov att öht undersöka vad gnostikerna uppodlade skulle ses som synd, och det sensmoraliserandet om vad-som-händer, när du "slösar hängivenhet" åt "värdsligheter" , ska komma att kosta-dig-dyrt, i att inte få tillgång till guds härlighet.
Ska man vara strikt så förgår det Absoluta orsakandet (skapelsen inom teologin) då det inte finns något orsakat att tala om, blott det Absoluta är verkligt.
Visst, men du flummer fortfarande runt i dina ad hoc premisser ... med hjälp av vilka du i bästa fall kan beskriva din egen bubbla-verklighet.
Gnosis innehåller förstås en känslodimension, det är som sagt en "högre kunskap" och inte själlös hjärngympa.
1/ När blev känslodimensioner en "högre verklighet"?
2/ Det är en falsk dikotomi.
Citat:
Men de insikter gnosis erbjuder motsvarar objektiva realiteter och därmed sann kunskap. Det är kunskapen som frälser, Sanningen som sätter oss fria.
Yada, yada ... kom till saken. Men det kanske blir mycket svårt för dig med tanke på din fallerade epistemologi, så det är därför du konstant kör runt i samma substanslösa "det bara är så" retorik istället.
Ska man vara strikt så förgår det Absoluta orsakandet (skapelsen inom teologin) då det inte finns något orsakat att tala om, blott det Absoluta är verkligt.
Vi hamnar i oändlig regression med alltings första orsak, det Absoluta. Men du sade att det Absoluta = gud. Varför är Gud ett bra ord för alltings första orsak?
Gnosis och gnosticism är två skilda begrepp. Etymologiskt lika förstås men historien har särskilt dem istället där gnosis betyder "kunskap" och gnosticism är en heretisk religiös strömning.
Gnosticismen (som religiös grupp) opererade med gnosis (som teo-epistemisk verktyg).
Du går bara vilse i din egen demagogi ... som iövrigt inte är särskild relevant.
1/ När blev känslodimensioner en "högre verklighet"?
Det var inte det jag påstod. Däremot berör vishet om tillvarons övernaturliga dimensioner vårt hela väsen. Inom hinduism brukar mötet med det Absoluta beskrivas som Sat-cit-ānanda vilket, i en västerländsk kristen kontext (i den utsträckning det nu är möjligt), kan översättas till Vara, Intellekt, Salighet. De "känslor" som nämns är inte individuella till sin natur utan det subjektet upplever när det individuella transcenderas.
Vi hamnar i oändlig regression med alltings första orsak, det Absoluta. Men du sade att det Absoluta = gud. Varför är Gud ett bra ord för alltings första orsak?
Du måste förstå orsak i en ontologisk "vertikal" mening istället för den sedvanliga "horisontella". Aristoteles var exempelvis medveten om "den förste röraren" samtidigt som han menade att världen var evig, alltså han kunde kombinera idén om det Absoluta med en oändlig regress. Gällande begreppet Gud så har jag redan besvarat det, jag kallar det för Gud för det är detta vi traditionellt har kallat för Gud. Det finns ingen poäng med att hitta på en egen terminologi.
Tillägg: Kan även nämna att detta ahistoriska "vertikala" tänkesätt är nödvändigt om man bland annat vill förstå aristoteliska former eller platonska idéer, samt den teleologiska världsbilden där allting har ett högre syfte.
__________________
Senast redigerad av Myein 2016-01-12 kl. 12:29.
