Vad har jag gjort min mamma?

TS är för egocentrisk. Vanligt problem bland unga tonårstjejer. Förstår inte att mamman har ett eget liv, TS tror att allt i mammans liv ska cirkulera runt dottern samtidigt som hon påstår mamman är för mammig ibland. TS måste bort från mamman för mammans skull, TS måste skaffa ett eget liv och andra att irritera med sin självupptagenhet.

Mitt stalltips är att du skaffar dig en sysselsättning och slutar att röka cannabis, därefter vill allt lösa sig med din mamma.

/Dr. fiskekatt

Du nämner det här med din biologiska pappa, hur din mamma "fick dig" (och bara dig) att fortsätta hålla kontakt med honom även då hon visste att han var en misshandlare.

Men om jag läst texten noga, framkommer det ingenstans om du sen frågat henne varför hon gjort så? Tycker att du förtjänar ett riktig svar, hon är skyldig dig det.

Tyvärr låter det som att hon lät rädslan ta övertaget, hon var förmodligen rädd och hade säkert fått ta emot hot, kan nästan garantera att hon tog valet och faktiskt "offrade dig". Eller så var det ett av hans krav, men tydligen motsatte hon sig aldrig honom helt, hon gav vika när hon borde ha kämpat emot & varit villig att riskera sitt liv för att skydda dig. Kan vara det som förändrade relationen mellan er, som har skapat en distans, hon säkert visste hur fel det var (att sånt gör bara genomruttna mammor) och ville genom att hålla dig på avstånd inte riktigt ta ansvar, kännas vid hur genomruttet.

Din mamma låter som att hon inte tagit itu med sitt trauma efter att ha blivit misshandlad.
Så det kan ju ha gjort henne labil.

Dock verkar du inte själv som vuxen vilja se din egen inblandning i detta.
Du kanske vill ha uppmärksamhet av din mamma, men att hålla på att knarka och bete sig som ett hjon gör inte saker bättre.

Kanske dags att växa upp, och fixa ditt liv och försöka kanske komma din mamma närmare. Kan gissa att den dagen hon dör så kommer du ångra dig bittert att du betedde dig som en idiot.

Först och främst bör du fråga dig varför du känner ett beroende till din mamma. Det är något hos henne som du inte är villig att släppa.
Du sa upp kontakten med din biologiska pappa men att kapa banden till din mamma är svårare för dig, varför?

Du nämnde att det är för att hon "ändå är din mamma" och att du därför inte kan säga upp kontakten. Tänk igenom den anledningen en stund... Är det lojalitet kanske, isåfall varför?

Du måste titta djupare in i dig själv och fråga dig om du verkligen behöver henne. Jag förstår att du väldigt gärna vill ha svar från henne om varför hon gjort som hon gjort mot dig. Men oavsett svar, skulle det göra nån skillnad? Jag har svårt att se att hon är redo att ge dig en ursäkt.

Jag vill egentligen att du själv ska finna dina svar så se följande bara som ett exempel. Om jag hade varit i din sits så hade jag sagt upp kontakten en tid för att ge min mamma tid att upptäcka att hon fortfarande har problem. Att jag aldrig var hennes problem. När så sker skulle tiden vara mogen för ett samtal med henne där jag utan att anklaga berättar min synvinkel men även lyssnar förstående på hennes berättelse för att förhoppningsvis förstå varandra och kunna försonas. I bästa fall skulle detta fungera men troligtvis inte då de flesta människor är för jävla dumma för att kunna kommunicera utan att känna sig kränkta and here we go again...

Du måste förstå att motsägelserna är så oerhört tjocka när det kommer till familje-värderingar.
Barn uppfostras i dysfunktionella familjer, där föräldrarna slåss, kallar barnen elaka namn; alkohol är konstant och om barnen klagar över att de är hungriga får de sig en örfil istället för en macka.
Och efter all denna jävla terror, säger samhället att "din mamma och pappa älskar dig mest av allt", "repsektera dina föräldrar", "hedra dina föräldrar".

Föräldrar förklarar för sina barn hur fult det är att ljuga och drar sjävla den största lögnen när de talar om att Jultomten klättrar ner för skorstenen.

Och om du någon gång skäms över att din pappa är olämplig som förälder, eller över att alla andra familjer har 2st föräldrar hemma, men inte jag, tänk på att Hitler hade en mamma och pappa hemma. Jeffrey Dahmer hade en mamma och pappa hemma. Dessa forskare, som har förorenat hela jävla planeten hade en mamma och pappa hemma.
Maffian! (italienska, ryska, etc, etc.,) är de största familje-orienterade idioterna där ute.

svar: din mamma är en narce och du har inte gjort henne ett skvatt. glöm henne.

Jag väntar fortfarande (I have yet to meet) på att ramla över en person som
inte följer det typiska mönstret när man kommer från en dysfunktionell uppväxt/familj.

Jag är själv en person som följer det typiska mönstret, då jag växte upp med
en alkoholiserad far. Och en medberoende mor. Medberoende innebär inte per automatik
att man själv dricker/missbrukar, det innebär däremot ofta att man inte ser situationen
med klara objektiva ögon. Och den medberoende personen skyddar/försvarar alkoholisten.

Vilket så klart är lika fruktansvärt som själva alkoholmissbruket. Båda föräldrarna gör
sina barn grova björntjänster.

Och det innebär, mig veterligen alltid, att barnen som är syskon, bryter kontakten med
varandra i vuxen ålder. Allt detta skulle jag kunna skriva en avhandling om.

Men tillbaka till modern. Att mamman spelar ut barnen fullständigt är hemskt. Som
barn är man 100% i underläge och det utnyttjar modern effektivt. Genom att ge
barnet dåligt samvete. Så fort det vuxna barnet förstår hur det ligger till, och börjar
anklaga den nu till åldern komna modern, så kör hon bara vidare på sin story. Hon
sitter och gråter i köket och tar på sig den tjockaste offerkoftan ni kan föreställa er.
Ja, det är ingen vacker historia.

Men jag tror knappt någon medberoende moder kommer erkänna öppet sina misstag
inför de vuxna barnen. Det kommer till en gräns där man måste släppa taget och sluta
försöka uppnå det omöjliga.

Jag är vuxen nu och har släppt taget och mår mycket bra idag. Men det var en plågsam
väg dit. Det är väl kanske som Peter Apelgren sa i ett tv-program med Filip&Fredrik,
att vi som haft det svårt i barndomen oftast landar på fötterna i vuxenlivet och klarar
oss bra ändå.

Lite som yin och yang, har man haft en värdelös barndom (det negativa överskuggar tyvärr
alltid allt det positiva, av förklarliga skäl), så har man hela livet att upptäcka när man
når typ 35-40 års åldern Det är nu livet börjar och det är nu man ska självförverkliga sig,
när man äntligen har sågat av sina fotbojor (läs: den manipulativa modern)

Låter inte som du gjort något, gissar att din mamma är psykopat och alkis. Hon kanske ser sitt misshandlande ex när hon tittar på dig eller något sånt löjligt. Tycker du inte ska be om ursäkt, stå på dig och låt henne veta vilken orättvis häxa hon beter sig som.

Många nämner att din mor är narcissist vilket säkert kan stämma, isåfall, ta en titt på "Gaslighting" och se om det är något du känner igen dig i.

http://narcissisticbehavior.net/the-effects-of-gaslighting-in-narcissistic-victim-syndrome/

Det är en taktik många narcissister använder emot sina barn.
Vanligt att du blir slagen en kväll för att nästa dag få höra "Nej det har aldrig hänt varför ljuger du så förbannat?"


En del människor är inte värda att ha kvar i sitt liv, och ofta för sin egen hälsa så bör man fly så långt bort man bara kan. Vissa föräldrar inräknat då även dom kan vara psykopater, vara deprimerade, må dåligt eller ha andra diagnoser som gör att dom vanvårdar sin maktposition över sina barn. (det är meningen att man ska kunna räkna med mamma för sin egen överlevnad).

Finns säkert något namn på vad din mor lider utav, googla händelser som du kommer ihåg och se om någon har skrivit någon liknande historia förr. Finns mycket bra info på nätet.

Jag lever ett bra liv, har heltidsjobb, egen lägenhet osv.
Utbildning kommer när jag vet vad jag vill bli.

När jag flyttade därifrån va det som att jag äntligen fick andas ut, skaffade gymkort, började ta hand om mig själv och behövde inte tänka på att trippa på tå för hennes skull..

Hade varit en mäktig känsla faktiskt, kasta pengar på henne och tacka för mig!

Wow, det kunde varit min mamma som sitter här och skriver!