Vad har jag gjort min mamma?

Låter som om din mamma är narcissist. Det där att göra ett av barnen till utfryst syndabock brukar vara vanligt för narcissistiska mammor.
Skaffa dig en samtalsterapeut eller nåt så att du kan få hjälp. Det du har utsatts för låter rent för jävligt! Att din mamma tyckte att du skulle vara hos din biologiska pappa men din bror behövde inte....låter helt sjukt. Du har inte gjort något fel. Det är din mamma som är empatistörd och du kan inte ändra på något. Det enda du kan göra är att ta hand om dig själv, skapa dig ett liv utan din mamma som tydligen inte är kapabel att ge dig moderlig omsorg. Om du söker det du aldrig fått av din mor kommer du bli besviken om och om igen. Om du genom att svälja piller vill få henne att reagera kommer du bara bli besviken. Hon reagerar bara motsatt, med kyla och avståndstagande. Det är vad jag fått fram av din beskrivning.
Det finns en sajt som heter barn till narcissister eller nåt sånt. Där kan du se om du hittar liknande berättelser som din.
Ta hand om dig och försök att lägga ner att röka på för ofta...röker du gräs blir stoppar du bara upp processer och skjuter upp det som du måste jobba med. Jag har sett folk röka för att må bra men det blir som om dom fastnar istället.
PS du skriver bra. Du kanske kan göra nåt av det.
Lycka till!

Jag är skyldig min mamma kanske 100 000kr, jag kanske borde börja betala tillbaka dom.

Morsor som dessa är jävliga. Dom ser en som en förlängning av dom själva.

Att du, som egen individ, skulle få göra dina egna val blir för henne en personlig kränkning. Allt du gör som inte hon personligen godkänner kommer hon att se som ett underkännande av henne som individ. Nu läste jag iofs inte hela din text men det var bilden jag fick. Jävla narcissistmorsor.

Morsan din lär knappast ändra sig, såntdär sitter DJUPT. Antingen får du acceptera läget med allt vad det innebär, eller också fly din kos, bryta kontakten osv. Lycka till hur som! Har du klarat dig såhär långt fixar du detta med

När jag va yngre kändes det ju som att det va mitt fel men nu vet jag att det inte är mig det är fel på! Har inte riktigt fått prata igenom min lilla incident med någon så en terapeut kanske vore bra. Jobbar ju hela dagarna så får se om det finns någon som har tid efter kontorstid.
Jag skulle inte kalla det som att det har varit ett helvete, fast i mitt huvud så har det nog varit det. Har alltid varit avundsjuk på mina vänner och deras "bullmammor" om du förstår vad jag menar.
Försöker ta hand om mig själv och lyckas ganska bra, ibland trillar man dit och blir förbannad men lyckas skärpa till mig allt som oftast. Längtar till egen familj osv men blir så rädd att jag ska bli som henne, blir jag det är det bara att röka morfinplåster och dö, det som jag har gått igenom förtjänar inget barn!
Har inte rökt på jättelänge, även om jag saknar det ibland så vet jag att det inte hjälper mig så bättre att låta bli.
Tack så hjärtligt!

Om du tycker att hon ska ha dom så visst!

Känns nästan som att jag blivit ett hatobjekt i hennes ögon. "Nu ska vi se hur vi kan förpesta ett barns tillvaro på bästa sätt". Jag får inte ihop det över huvud taget.
Hon har alltid hotat mig med saker om jag inte gör som hon vill osv. Kanske bäst att klippa kontakten helt.

Varför skiter du inte i henne bara ? Alternativt snacka med henna om det du skrivit här, visar hon ingen förståelse eller så så skiter du i henne resten av era liv, bara för man har blodsband måste man inte hålla ihop.

Om jag var du skulle jag försöka få en bra kontakt med din låtsas far han bryr sig säkert.

För det är ändå min mamma, har knappt någon släkt här då min biologiska pappas sida går bort och min mammas föräldrar bor långt härifrån.
Har sagt att jag pratat om henne med psykolog men det "skiter hon i".

Ja, min låtsaspappa bryr sig jättemycket men känns lite som att jag besvärar honom med allt mitt gnäll. Nåväl. Har mycket att fundera på!

Jag vet att det jag skrev innan kan uppfattas som krasst och det är ett jobbigt beslut, vill du prata igenom det kan du höra av dig, har känt som du att man är orolig över att bli precis som dem och de problem som det orsakar med den kvarvarande släkten osv.

Mammor är bara människor, och människor är inte alltid bra. Däremot är det under en längre period mer eller mindre tvunget att bo med föräldrarna. Det låter som din mor fattar okloka beslut i livet. Det bästa jag tror du kan göra för dig själv är att se det som att det ni har gemensamt är arvsmassan och sen bete dig mot människor och dina egna barn i framtiden som du tycker de förtjänar. Alltså, många kvinnor är knäppa, och din mor kan mycket väl vara en av dom. Sen finns det mer som psykiska störningar som uppstår ofta i vuxen ålder som kanske också är nåt. Hon är nog själv en rätt förstörd människa med anledning av din biologiska fars beteende, bland annat, så försök inte med kvinnor hitta logiska förklaringar till destruktiva relationer. Viktigt att vara medveten om att kvinnor tenderar till skillnad från män att internalisera erfarenheter och göra de problemen till del av dom själv, medans män skakar av sig skiten. Internalisera inte det här längre. Håll en sund distans till din mor och fokusera dig på att njuta av ditt eget liv.

Din mor är psykiskt sjuk. Det bäst du kan göra är att börja ta hand om dig själv, bryt med henne helt och investera i en utbildning. Försök skaffa ett bra jobb och lev ett hälsosamt liv. Undvik alkohol och droger, börja träna osv. Sen om några år kan du svänga förbi din mamma i din nya bil och snygga kläder, kasta några tusenlappar i ansiktet på henne och ge henne några flaskor Rosita som tack för att "hon tog hand om dig" under uppväxten. Säg att ni är kvitt nu och hör aldrig av dig igen.

Texten är för lång, man orkar inte läsa allt men det handlar om avundsjuka och energitjuv och att mamman lägger över saker på dottern. Sen förstår jag inte pappan som misshandlar sina barn.
Mår han också piss så han måste tacka ner på någon, för morsan hade också blivit misshandlad innan hon lämnade pappan.