Jag brukar få en konstig verklighetsuppfattning när jag (som igår) är förkyld och har hög feber. När jag var liten brukade jag springa runt i föräldrarnas dubbelsäng och ropa "iiih, iiih". I vuxen ålder har jag ibland hört fysiska steg bakom mig och några gånger röster. Men de inre rösterna är jobbigare.
Istället för att få hjälp med att skilja på fantasi och verklighet, har jag många gånger utsatts för grymma skämt av sadistiska människor. Sådana som istället för att konfrontera en och vara ärlig, finner nöje i att planera de sjukaste sätten att göra en ännu mer osäker, t.ex. genom att säga kryptiska saker, smyga efter mig på avstånd till fots eller med bil eller kolla på mig med kikare. Ibland gick de ihop 4-5 stycken och spanade som nåt slags jävla krimmare.
Igår satt jag och diskuterade på FB när jag hörde tydliga steg i köket och någon som verkade stanna bakom den öppna dörren till vardagsrummet. Det gick inte att se genom den smala springan. Att ringa polisen och bli utsedd till veckans syltmunk, kändes inte som ett alternativ. Att gå och kika bakom dörren kändes inte heller så smart, ifall det faktiskt var en beväpnad inkräktare. Och att springa nedför trappen och vända ryggen mot hotet ville jag inte.
Så jag försökte ignorera det och satt kvar och fortsate med datorn i en halvtimme, och hörde honom i köket en gång till. Men det blev jobbigt att hålla koll på dörren hela tiden, så till slut tröttnade jag, tog fram ett baseballträ med spikar på och gick runt och skrek och slog sönder det mesta i huset. Jag kollade bakom en dörr där en vit morgonrock alltid hänger, men nu syntes också en svart gestalt i manslängd. Jag vågade inte stoppa huvudet i springan och riskera en kniv i fejan, så jag gjorde nåt jävligt dumt. Jag tände en cigarett och slängde ner på morgonrocken, sen sprang jag efter brandsläckaren.
Den fungerade naturligtvis inte

utan jag fick fylla vattenhinkar, och elden hann sprida sig jävligt fort upp till taket men två hinkar räckte. Kvar låg två högar aska, och jag hoppades faktiskt att den ena var morgonrocken och den andra hans döda kropp. Det är inte brottsligt att fantisera.
Vad kan jag förvänta mig för brottrubricering, dråpförsök? Att jag var jävligt rädd borde vara en förmildrande omständighet, och man har väl rätt att freda sig i sitt eget hem? Eller kan jag se fram emot att spela alfapet några år på det lokala mentalsjukhuset?