Här är några som wikipedia tar upp som exempel:
• Från ca 1945: Låtar av eller med sångaren Johnny Bode
• 1948: Rumban "Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen" med Lennart Hagvall och Einar Groths orkester (vågad text)
• 1960-talet: Monologen Bunta ihop dom med Lars Ekborg för att den norrlänning han spelade sa att "Stockholmsjävlar, gammalt folk, kärringar över 40, lappjävlar, hottentotter, finnjävlar, folk som ligger på lasarett, raggare, zigenare och mopedister" skulle man bara bunta ihop och slå ihjäl; "en får inte vara blödig". Det var menat som en ironi.[2]
• 1966 blev tre låtar av Owe Thörnqvist dödskallemärkta, bland dem "Födelsedagen".
• 1973: "Kodachrome" med Paul Simon (reklam)
• 1980-talet: Flera låtar med Eddie Meduza, bland andra "Mera brännvin" och "Epa-traktorn".
• Låtar av Cornelis Vreeswijk blev visserligen inte dödskallemärkta, men flera blev däremot markerade "Obs! Texterna!", som en varning till producenter att spela dem med försiktighet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6dskallem%C3%A4rkning
Man var lite känslig på 60talet!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=284&artikel=1359319
Citat:
På sin tid brukade Sveriges Radios grammofonarkiv stämpla skivor med dödskallar om en låt (eller flera) kunde uppfattas som stötande. Dödskallen innebar att man skulle se upp och lyssna noga innan man använde låten i radioprogram.
Det 7 maj spelade vi i 3 från 1 gruppen The Seekers. En vattenkammad och skötsam grupp, så döm om vår förvåning då vi hittade en dödskalle stämplad intill låten Emerald City.
Efter kontakt med grammofonarkivet fick vi veta att just Emerald City fick sin dödskalle tack vare att melodin är lånad från Beethoven. Och uppoppade klassiker kunde vara känsligt på 60-talet.