Möten med opinionen

När jag käkade lunch i veckan överhörde jag att en kvinna var bestört över SD:s fina siffror i den senaste svensk väljaropinion. Hon sa att nu är det till och med så att hon funderar på att engagera sig politiskt. Hon tyckte att nu har S provat att köra SD-politik och att det uppenbarligen inte fungerar, nu måste de göra något annat!

För vissa tycks politik alltjämt vara synonymt med att bekämpa SD. Jag kan bara hoppas att det är en krympande skara.
Hur vet du att han inte tänker rösta på Sverigedemokraterna? Att han gick med i en anti-SD Facebookgrupp när det var populärt att göra så, alltså 2010, betyder ju inte att han inte har ändrat uppfattning i dag. Talade han aktivt illa om SD?

Som företagare är det extra känsligt att vara öppen med sina sympatier för SD så jag kan gott förstå att många spelar med i PK-spelet i sitt vardagliga liv. Jag är själv inte öppen med mina partisympatier gentemot exempelvis kollegor och ytligare bekanta.

Det här är svårbedömt, då självbehärskning anbefalls i Sverige. Att vara behärskad och lugn värderas som en positiv egenskap; det är någon "man kan lita på när det blåser" (som det heter).

Inkluderar du de som vill bli av med det kommunistiska välfärdssystemet och istället vill ha ett privat finansierat?
Dom har så att säga inget emot att "det går åt pipan" med det kommunistiska arrangemanget.
T ex Schweiz har en mer privat lösning. Och Sydkorea (som nu har världens bäst utbildade befolkning) har ett med mycket lägre skattefinansiering.

Vad ska man rösta på för parti, skulle du rekommendera, om man vill att Sverige ska röra sig mer mot Schweiz?

Det förstår jag inte riktigt. Vi ligger på ca 28-29% av BNP i Sverige. Jag ser inte att den nivån minskar. Jag ser inte att den kommunistiska lösningen är på väg bort.

Hur vet du att han inte tänker rösta på Sverigedemokraterna?

Har jag slått min fru? Det går ju inte att svara på den frågan. Men jag har känt honom i 10 år. Och det är en naiv kille som lägger alla energi på sin lilla värld.

Att han gick med i en anti-SD Facebookgrupp när det var populärt att göra så, alltså 2010, betyder ju inte att han inte har ändrat uppfattning i dag.

Han har tagit bort vilka grupper han är med i.


Talade han aktivt illa om SD?

Ja. Vid samtalet nämnde jag något positivt om invandrare. Han såg uppenbart förvånad ut och sa: "Så du är inte en sådan där vålds-SD:are?"

Jag har uppenbarligen tidigare nämnt att jag röstar SD, men han har satt likhetstecken mellan SD och våld och att hata invandrare. Han fick inte ihop det att någon kunde rösta på SD och samtidigt tala väl om invandrare. Han har uppenbarligen köpt järnrörsmyten.


Som företagare är det extra känsligt att vara öppen med sina sympatier för SD så jag kan gott förstå att många spelar med i PK-spelet i sitt vardagliga liv. Jag är själv inte öppen med mina partisympatier gentemot exempelvis kollegor och ytligare bekanta.

Det var ju inte så mycket SD vi talade. Egentligen ingenting alls. Det var om hur Sverige kommer att se ut inom de närmaste åren. Han köpte det apokalyptiska scenario jag målade upp och visade ingen upprördhet. Det var som om det var något som hände på film och något som varken han eller någon annan kunde påverka. Min fundering är alltså om detta kanske är ett utbrett förhållningssätt och är förklaringen till varför SD ändå inte har mer än 25%. Man BORDE visa någon form av känsla när man åtminstone ytligt inser att Sverige kommer att rusa utför de kommande åren. Jag minns t.ex. att jag målade upp ett liknande scenario för en PK-hipster för drygt 2 år sedan. Hans reaktion var att långsamt skaka på huvudet, ha en märklig halvleende uppsyn (utan glädje) som sade ungefär: "Så är det inte. Och även om det skulle vara så, så skulle jag aldrig acceptera den bilden, så sluta upp med den här diskussionen för annars går jag härifrån."

Schweiz? Jag är övertygad om att 99,9% av svenskarna inte har en aning om Schweiz privata lösningar. Och att en absout majoritet (med dundrande majoritet) svenskar anser att i Sverige skall vården vara gemensamt finansierad (därmed inte sagt att jag delar den åsikten). Inte minst om man skall betala världens högsta skatter. Men detta är en diskussion som inte har det minsta att göra med mitt möte med opinionen.



Så du tror att folk är nöjda med att se sjukvården störta i service på bekostnad av invandringens kostnader eftersom skattebetalarna är nöjda så länge "välfärden" utgör 28-29% av BNP.

I mitt fall kändes det inte särskilt svårbedömt. Jag var där. Och jag har känt killen i 10 år. Men det finns naturligtvis en sanning i att svenskar ofta behärskar sig i samtalet. Och det må ju vara hänt. Men om bristen på visad upprördhet endast är ett tecken på självbehärskning, så är det ju märkligt att inte upprördheten visas i val av politiskt parti.

Tror många inte är medvetna om, hur illa det är. Svenska s.k. journalister ger ju järnet för att dölja så mycket som möjligt.

Du talade om en grupp väljare.
Och jag frågade hur du avgränsade den. Mer specifikt ifall du inkluderade en viss grupp eller inte.

Det kan vara så att en hel del inte vet så mycket om Schweiz lösning. Däremot lär de flesta känna till konceptet med privata försäkringar kontra skattefinansierade. Om det lär vara ganska många som vid det här laget har insett att DDR-lösningar inte är så effektiva.
Vill man bort från de ineffektiva offentliga så är inte skattehöjarpartiet SD man röstar på.
Vad jag pekar på är att du behöver nyansera din frågeställning.

Om finansieringen är konstant är det lite svårt att se att den störtar.

Utlandssvenska tanter i mitt fb-flöde berättar att de bojkottar Aftonbladet, rasar över Anders Lindberg och länkar till Ledarsidorna. Undervegetationen har slutligen blivit öppen mainstream.

Vid fikabordet på jobbet talades det politik. En kollega, högavlönad blåmoderat uti fingerspetsarna, sa att med tanke på hur fruktansvärt dålig regeringen är och med tanke på alla aviserade skattehöjningar så vore det bästa om Alliansen kunde ta makten med stöd av SD.

Detta sagt av någon som tidigare sagt att SD är mer eller mindre nazister och ett parti som bara inavlade bönder röstar på. Han medger nu att han sätter sitt hopp till dem. Och han fick inga mothugg heller.

Det jag tycker mig ha märkt den senaste tiden är att många, som tidigare ständigt tjatade om "rasism" & postade länkar till diverse propagandautspel i DN, nu verkar ha tappat sugen. Flera stycken verkar istället ha helt skiftat fokus & har nu gått över till att tjata om vegankost & prata om hur vidrigt det är att äta kött.

Man har helt enkelt hittat en ny arena där man kan vara "god" & moraliskt överlägsen, nu när inte "rasism" & flyktingsnyft verkar vara helt okomplicerat längre.

Är väl ganska symptomatiskt för urbana latte-postmodernister. Det handlar om poserande snarare än ideologisk övertygelse. När verkligheten kommer ikapp är det helt plötsligt svårt att posera, och då får man välja nästa ämne att posera inom.