S visar igen att de är bättre än borgarna invandringspolitiskt.

Jag måste ge dig cred för att du använder "le happy merchant" oironiskt. "Cred!" I övrigt har du fel. Som Magnet83 redan visat i tråden så var det de borgerliga partierna som redan från början var de mest massinvandringsvurmande. Förmodligen finns det en koppling mellan att de borgerliga partierna var de mest massinvandringsvurmande och att deras supportrar vägrar tro det samtidigt som de gärna använder le happy merchant oironiskt, men det är en ickevetenskaplig betraktelse.

(FB) S visar igen att de är bättre än borgarna invandringspolitiskt.

För lite och för sent. Man kan inte peka på MP, som alla intelligenta människor vet är ett extremparti, eller M. S styr nu och de har tillåtit lyckosökarna att fortsätta komma. Att stänga gränserna hade varit resonabelt, oavsett om MP lämnar eller inte. Löfven är en idealistisk idiot som låter detta fortsätta.

Det kommer i framtiden att skrivas om dessa personer i historieböckerna, och inte i positiv mening.

Bullshit. Sossarna har på ett år släppt in fler invandrare än Reinfeldt gjorde under hela sin regeringstid:


För tre månader sedan stod Löfven och skanderade i takt med miljöpartiet att hela Sverige skall vara med, under parollen "refugees welcome". Det fanns inget tak och inga begränsningar för sossarnas och svenskarnas godhet.

När verkligheten kom ikapp politikernas lögner satt Löfven med skägget i brevlådan och tvingades ta det ena panikbeslutet efter det andra. Det finns ingen som helst pålitlighet i vad sossarna säger. De är precis lika multikulti-indoktrinerade som miljöpartiet. Borgerligheten är likadan. SD är de enda som äger någon som helst trovärdighet i fråga om att begränsa invandringen till Sverige.

Hmm jag säger;

S vill bara ha mandat i riksdagen och glida fram på räkmackor. Det är lite därför dom lovar och lovar i varje val och när dom väl sitter där så blir det kaos. Nu är det samma visa, de tappar i mätningarna, LO är infekterat av SD, så nu försöker dom bara pressa ut varet. Dom riskerar att förlora både riksdagsplatser och LO om detta fortsätter. De bryr sig inte ett jota om Sverige, om de bryr sig om något överhuvudtaget som är relativt jordnära så är det deras medlemmar och deras löner.

Om de faktiskt gjorde något konstruktivt förutom att äta sig feta på Offentliga medel, Offentligt anställdas svett och tårar samt skattebetalare. Så skulle jag kunna ge dom en liten klapp på axeln och säga "se det var ju inte så svårt". Förtroendet för S och deras kumpaner är bortblåst.

Har inget förtroende för någon politiker egentligen, men minst av allt S... MP kan man i alla fall skratta åt, lite som Rosenbads egna hovnarr.

Moderaterna i Stockholm vill ju ha fri invandring. De vill ta bort välfärden och ha en stor lönedumpning. Om sossarna ska rädda välfärden måste de stoppa den stora invandringen, men detta kommer knappast hända.

Vad hände med de gamla sossarna? Vi kan inte ha massa SSU:are och annat tramsfolk. Peter Hultqvist är väl den enda vettiga sossen (trots att han är lite vänster)

Bilden du hänvisar till är statistik över Asylsökande, d.v.s det är inte antalet flyktingar som har fått beviljad uppehållstillstånd. Och förklaringen är att i år är det allt fler som flyr från Syrien.

Spelar ingen roll. Statistiken visar hur många människor som de facto har släppts in i landet och har registrerats av migrationsverket, och som vi nu måste ta hand om. Ytterst få av de som får avslag ger sig iväg frivilligt. Till det kommer alla flyktingar som överhuvudtaget inte registrerats och som befinner sig olovligt i vårt land.

Det är inte mer än 30 % av alla asylsökande som kommit från Syrien. Ökningen består istället av så kallade ensamkommande barn (oftast pojkar i övre tonåren) som härstammar från Afghanistan. De har ökat med sisådär 758 % det senaste året.

http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asylsokande---de-storsta-landerna.html

Många här verkar väldigt förvånade över att S genomför detta. Glöm inte vilka som genomförde Luciabeslutet.

Egentligen bör S vara mer intresserade av en regler flyktingpolitik än vad M bör vara, detta eftersom flyktinginvandringen sätter enorm press på välfärden vilket är S stora fråga.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Luciabeslutet

Det var Olof Palme under 1970-talet som öppnade Sverige för "flykting invandring", innan var det arbetsinvandring.

Edit: låt oss inte glömma att det var M förslag som sossarna vek sig för, MP vägrade från början men vek sig åt förslagen tillslut, Romson och MP vill inte förlora sin plats i regeringen. Den nuvarande regeringen är ett stort skämt, alla våra ministrar är okunniga och helt efterblivna förutom inrikesministern Anders Ygeman och någon till sosse som jag inte minns namnet på.
Reinfeldts era är över, Reinfeldt och Borg arbetade för invandring för att få ner slöseriet inom välfärden, för man kommer ju prioritera flyktingarna framför kulturbidrag. Personligen tycker jag att det största problemet i Sverige är skatteslöseri, vi betalar världens högsta skatt och förstår inte hur rika vi skulle vara om vi levde som i andra länder, vi betalar otroliga summor och får skit tillbaka(skola, sjukvård etc) länder som Schweiz betalar mindre och får ut betydligt mer av skola/vård.

Att folk fortfarande är förvånade över S hantering av flyktingfrågan. Nu med facit i hand så har S skött det riktigt snyggt och humant i den mån man möjligen kan göra det. Nu är bristningsgränsen nådd och S får se om sin taktik. Har inte varit för S någonsin men jag är övertygad om att de har skött detta snyggare än vad de andra partierna skulle vara kapabla till.

Tro det eller ej, men Olof Palme var faktiskt kritiskt inställd gentemot mångkulturprojektet på senare dagar; det var med CIA-marionetten Calle Obildad som massinvandringen till Sverige började på allvar:

http://exitsverige.blogspot.se/2007/04/kapitel-2-vrldsmstarna.html

Vid mitten av 1980-talet kom så en markant vändning. Enligt Widgrens beräkningar ökade strömmen immigranter av alla kategorier till Västeuropa (EU och EFTA) från 915 000 år 1985 till 2 593 000 år 1993. "I verkligheten utgjorde illegala invandrare 20% av de totala flödena 1985, 44% år 1989" och 1992 hade de nått en topp på 45 procent. Jonas Widgren minns:

Men i oktober 83 började [ . . . ] det komma irakiska kurder till Arlanda [ . . . ] Några hundra i veckan. Och Palme [ . . . ] blev väldigt besatt av den här frågan. Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på nåt sätt? Vad är lösningarna, vad är lösningarna på dom här? [ De lämnade ] sin fru i Iran, i nåt läger där och så kom dom över Östberlin till Sverige. [ . . . ] För oss var det hälften, som kom över Östberlin. [ . . . ] Och det var den miljö jag levde i, alltså i en rätt stor ångest i Sverige med tidningar som piskade opp när iranierna kom. Det var hundra nya, hundra nya. Piskade [upp ett slags] ödesstämning. Det var ju små siffror egentligen, jämfört med senare. Och det som förväntades av mig det var att jag skulle [få] ordning på dom här flödena och en bättre sortering mellan genuina och icke genuina [flyktingar] i Sverige, förhandlingar med [Öst-]Tyskland för att stoppa den här genomresan [ . . . ] och starta europeiska konsultationer, för på den tiden hade vi ingenting. Vi hade FNs flyktingkommissariat.

Widgren ger en bild av hur den socialdemokratiska regeringen redan tidigt ansträngde sig för att skaffa sig kontroll över inflödet. Ett viktigt skäl till dessa strävanden var att ett allt större antal migranter utan skyddsbehov framgångsrikt tog sig in genom asyldörren och därmed blockerade resurser för verkligt skyddsbehövande. Systemet var avigt och drog med sig astronomiska kostnader – "enorma belopp för statskassan [ . . . ] för närvarande tio gånger hela UNHCRs budget som skall räcka till för 14 miljoner nödlidande flyktingar i Tredje världen" – och ledde ändå till ett oacceptabelt resultat. "Slutresultatet av alla asylprocedurer tycks vara att den stora majoriteten av de sökande i realiteten stannar kvar; en inneboende brist på jämlikhet i systemet, eftersom hälften av dem behöver skydd, den andra hälften inte."

Efter valet kom genombrottet i förhandlingarna med Östtyskland. Olof Palme ledde dem och Widgren var med och kunde följa dem dag för dag.

[F]ör Sverige var det ju oändligt mycket lättare [ . . . ] att hota Honecker, därför att Palme hotade att bryta förbindelserna helt enkelt. [ . . . ] De diplomatiska. Och vi hade inget att förlora. Vi hade några gamla gårdar och sånt där som svenskar hade förlorat. Och några fabriker, kanske. [ I ] vågskålen hade vi inga pengar [men] DDR hade få länder runt Östersjön som de hade någon sorts dialog med. Sverige var ett av dem. [ Det upplägget lyckades ] och då upphörde ju all inströmning [ . . . ] över en natt.

Men trycket utifrån mot Europa fortsatte ändå att öka. Liksom många andra länder hade Sverige lagt till ytterligare skäl utöver Genèvekonventionens. Under andra halvåret 1989 hade emellertid lika många asylsökande presenterat sig som under hela år 1988. Det innebar stora påfrestningar på mottagningssystemet och den socialdemokratiska regeringen beslöt, som redan nämnts, den 13 december 1989 (Luciadagen) att bromsa flödet genom att inskränka asylrätten till att gälla enbart konventionsflyktingar. Utöver dessa skulle endast de facto-flyktingar med synnerligen starka skyddsbehov kunna komma ifråga. I själva verket skulle också krigsvägrare tas emot och i praktiken blev den socialdemokratiska politiken mer tillåtande än vad signalerna till omvärlden annonserade, men signalerna var det viktiga.

"Generös" flyktingpolitik – utgångsläge

Socialdemokraterna slog till bromsarna och "markerade tydligt utåt, att Sverige inte var öppet för vanlig invandring", säger Christina Rogestam och tillägger att "man höjde ribban, så att säga". Alexander Casella, speciell rådgivare vid UNHCR, som hade satt igång en massinformationskampanj i Vietnam 1990 och lyckats förklara, att bara verkliga flyktingar, inte ekonomiska migranter, kunde få asyl i Väst, underströk starkt vikten av tydliga signaler.

Sveriges signaler uppfattades av adressaterna och de asylsökandes antal sjönk, trots att det externa trycket utifrån mot Europa bestod. Den moderata riksdagsledamoten Margit Gennser intygade den socialdemokratiska politikens framgång:

För att exemplifiera kan vi konstatera att 30 335 personer sökte asyl under 1989, 29 420 under 1990. De första sex månaderna 1991 ansökte endast 7 200 personer om asyl.

I december 1991, tämligen exakt två år efter det socialdemokratiska Luciabeslutet, gjorde den nytillträdda regeringen Bildt ett tvärt kast och inledde den generösa flyktingpolitiken, eller "den öppna dörrens politik", som andra har kallat den. Skillnaden mot den politik socialdemokraterna fört var inte så stor i sina principer, menar Christina Rogestam, men enorm i signalerna.

Man signalerade att Sverige var öppet. Och det blev ju då en väldigt tydlig kontrast, eftersom resten av Europa ju snarast gick ned på gult då, för att inte säga rött. Medan Sverige, som hade varit på rött eller röd-gult – rött officiellt och röd-gult i praktiken – plötsligt flaggade upp till grönt. Och det är klart, det styrde omedelbart alla strömmar hit.

Sveriges ekonomiska förutsättningar var inte att missta sig på. Alla negativa tendenser var vid det laget fullt synliga. Arbetslösheten i Sverige befann sig i starkt stigande liksom underskottet i statsbudgeten, statsskulden befann sig i fortsatt kraftig tillväxt, samtidigt som BNP börjat gå baklänges i stället för att växa till. Decennier av nästan konstanta underskott i utrikeshandeln hade gjort Sverige allt mer beroende av utländskt kapital och statsskuldens kraftiga tillväxt hade samtidigt gjort den offentliga sektorn starkt beroende av både inhemska och utländska monetära resurser. Ändå valde man att slå på stort.

Här har ni SOG-konspirationsteoretiker (Social democratic Occupation Government) något att bita i!

Det var någon intervju med Lisbet Palme för några år sedan i DN där hon fick frågan om hur det hade sett ut om Olof hade fått fortsätta som statsminister (eller hur frågan nu var formulerad). Hennes svar var om jag minns korrekt ungefär att hon inte trodde det skulle vara så stor skillnad men att invandringen skulle ha skötts på ett annat sätt. Det här var efter att SD kommit in i riksdagen och det dagliga hatet mot invandringskritiker var uppskruvat till max. Ändå valde hon just denna fråga att lyfta upp, och jag fick intryck av att hon ville att Palme inte skulle förknippas med massinvandringen utan att det var senare politiker som var ansvariga.