Den stora tråden om Teodicéproblemet [sammanfogad tråd /mod]

Du kanske minns, att standard-svaret på detta från pådyvlande abrahamister är 'guds' Helan och Halvan retorik:

"Now see what YOU made me do".

Eftersom att Gud inte är människa har han ingen mänsklig moral, och man kan därför inte klandra honom för att han är ond, ty för att vara ond eller god krävs mänsklig moral.

Tänk dig själv att du står vid havet och ser hur vågorna slår in mot stranden. Tycker du då synd om stranden för att den tvingas utstå havets våld? Blir du arg på havet för att det sakta nöter ner landet? Svaret är givetvis nej. Skulle du kunna göra något åt problemet? Ja, du skulle kunna bygga skyddsvallar, men varför skulle du? Det berör dig inte. Först när havet riskerar att översvämma dig blir det din fiende, och först när stranden blir nedskräpad och ful att beskåda bryr du dig om stranden.

Gud ser på oss på samma vis: varför skulle han bry sig om att människor lider? Det berör honom inte eftersom att han inte är människa. I hans ögon är vårt lidande lika oväsentligt som trädets när det pinas av vinden. Vi må vara kronan på hans verket, hans främsta skapelse, men vi är alltjämt bara hans verk, och likt alla skapelser har vi bara ett syfte: att tjäna det som skapade oss.

När vi tjänar honom väl, blir han nöjd, men vi har inte rätt att förvänta oss något tack eftersom att det är vårt enda syfte. När vi missbehagar honom, kan vi förvänta oss hans vrede eftersom att vi inte har utfört vår plikt.

Så, Gud bryr sig inte om oss, men vi ska lyda han och göra han nöjd? Hur vet vi vad som gör Gud nöjd, när han inte har samma känslor som oss?

[quote=Selmer|55613234] Så kan människan inte fortsätta hänvisa till guds lag utan att börja redovisa "hans" intentioner" ja det faller på eget rep.

Det subjekt du hävnisar till, kommer ur din fantasi, i själva verket finns inget att hänvisa till mer än mot dina auktoriteter, när du inte får tag i dem, är det du själv och din egen föreställning om att du VILL att det ska finnas någon att rädda dig, men du vet inte. Det enda människan har att gå efter är gamla skrifter, som bekant inte de heller varken skrevs el framtänktes av mer än människors egna förmåga att uttrycka sig.

Så när du säger att du tror på gud, då vill du säga att du låter andra föra din talan.


Nope, däremot har dem du ser upp till, oc som du med säkerhet är rädd för, tagit sig makt och ytrymme nog, att påverka dig att helt autonomt mala fantasier, därmed imiterar du något som faktiskt tvingades ge upp, för att logiska slutsatser med påföljande korrekta bildningsprogram öht kunde ta över det fantasiasmerande fördrivande som tro kan.. men inte alltid men ofta, medför , dvs dagdrömmeri och utrymme för rätt ohederlig överslagsberäkning - så känn-dig-behövd.

craptalk

Jag vet inte hur du tänker. Du skriver precis som om Gud är människa. Jag är inte kapabel till att stå passiv och betrakta människor som lider utan att ingripa. Obegriplig fråga: "Har gud sämre moral än vi?"
Du skriver precis som du skulle veta allt om Guds moral. Varför?

Guds krav på människan förtäljs i Bibeln.


Och man använder "hon" om klockan och fartyg. Betyder inte att man tror att de är kvinnor för det.


Har problem med att förstå vad du skriver. Om andemening är "Gud finns ej", så undrar jag varför du skriver i tråden ö.h.t.? Själva förutsättningen för Teodicéproblemet är att man utgår från att Gud kan finnas. Utgår man från att Gud inte finns, existerar inte problemet och det finns inget diskussionsunderlag; och då bör tråden hamna i papperskorgen.

Intressant inlägg. Så du tror på en helt amoralisk Gud, som inte styrs ens av en gudomlig moralfilosofi? Som förstrött betraktar oss likt myror som kryper på stranden?

Låt oss först ställa frågan: vad är moral? Jag hävdar att det handlar om allmännytta, dvs. det som är omoraliskt är onyttigt för gruppen, och det som är moraliskt är nyttigt. Går man med på detta, måste man också gå med på att man för att ha moral måste ingå eller ha igått i en grupp av något slag, en grupp bestående av sådana som kan anses jämlika med en själv. Eftersom att Gud varken har eller har haft några jämlikar, har han ingen upfattning om moral - han är alltså amoralisk, oförmögen att vara varken god eller ond.

Förvisso ålägger han oss diverse levnadsregler och plikter, bud om vad som är rätt och fel, vilka kan ge sken av att han faktiskt har en upfattning om moral, om gott och ont. Men vad är budens syfte? Gud skapade människan för att det behagade honom att göra det, inte för att vi skulle finna behag - eller för den delen obehag - i att vara (En liknelse: När en människan uppfinner en maskin, gör hon ju det för sin egen skull, inte för maskinens). Buden och försynen kan alltså inte vara till för att göra människan lycklig eller olycklig, utan för att göra Gud själv lycklig.

Anlägger man denna syn på saken, får man i min mening fram en rimlig lösning på Teodicéproblemet. Åtminstone för monoteistiska religioner; utgår man från en polyteistisk världsbild blir det hela mer problematiskt.

Det du skriver stämmer kanske om man reducerar moral till rent materiell allmännytta inom en given grupp. Men man kan också se moral som en strävan mot ordning, skönhet, komplexitet, en värld där varje människa fullt ut kan förverkliga sin pontential och leva ett meningsfullt liv.

Ett sådant mer abstrakt moralbegrepp som inte är kopplat till enskilda gruppers eller individers intressen ligger nära den skaparglädje som du berör ovan. Man kan se världen som en maskin full av små kuggar, och för att maskinen ska fungera optimalt måste kuggarna må bra och gripa väl in i varandra.

Det löser förstås inte teodicéproblemet - om man inte hävdar att den fria viljan är så viktig för skapelsens komplexitet och skönhet att ondskan som följer av den fria viljan är ett nödvändigt ont.

Och anledningen till att du ignorerar utilitarismen är?

Människans natur kanske?

Får människan en chans blir hon (åtminstone för den mentalt funtionella människan) tämligen utilitaristisk.