Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Några lager in i Socialhögskolans byggnad – en av den svenska funktionalismens mest renrakade – sitter en man som ägnat hela sitt akademiska liv åt droger och letar ord för att illustrera fonden till det han själv kallat ”en narkotikapolitisk modell utan motstycke i västvärlden”, folkhemmets kanske allra sista försök att med självförtroende visa världen att man har något riktigt stort att erbjuda.

– Det är en modell som byggdes på två föreställningar. Dels att narkotika är ett jätteproblem, dels att vi kan lösa det – trots problemets enorma storlek kan vi stampa det från jordens yta. Så tänkte man. Det fanns egentligen inga gränser för vad man uppfattade som politiskt möjligt.

Börje Olsson, professor vid Sorad, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, beskriver det sena 1980-talets svenska idéklimat på narkotikafronten, tiden då Sverige skapat – så uppfattades det – alla politiska, juridiska och inte minst kulturella förutsättningar för att som första demokratiska land ta ännu ett stort kliv på modernitetens linjära frigörelsetrappa: realiseringen av det narkotikafria samhället.

– Men slående så här i efterhand är hur nära målet många politiker upplevde att vi var. Väldigt tydligt så i slutet av 1980-talet; det här har vi snart löst. Inom några år. En våldsam optimism. När höjningarna av straffskalan för eget bruk så gick igenom 1993 var det många som menade att nu har vi fått den ultimata narkotikapolitiken. Och det var vid denna tid Sverige började tala om för resten av världen att vi har lösningen. Vi kan det här. Att vår modell fungerar.

[---] – Så man trodde verkligen på det, säger Börje Olsson. Det narkotikafria samhället var för det sena 1980-talets politiker varken en utopi eller en vision. Vi stod på tröskeln till det.

[---] [N]ågot narkotikafritt samhälle blev det aldrig; under 1990-talet, när den ”ultimata politiken” kommit på plats, fördubblades antalet unga narkomaner i Sverige, andelen unga som uppgav sig ha prövat narkotika tredubblades, mellan 1988 och 2011 nästan halverades gatupriserna för de flesta droger och i dag har det land som satsar mer resurser än någon annan demokrati på att bygga det narkotikafria samhället högre narkotikarelaterad dödlighet – näst högst i EU – och mer utbrett tungt missbruk än många av de europeiska grannarna. Hur blev det så?

VPK:s Jörn Svensson menade 1978 att [Nils Bejerot] representerade ”en öppet fascistoid människosyn när det gäller utslagna och missbrukare”, medan många fler kom att uppfatta honom som just pionjär i kampen mot narkotika och den som väckte nationen i en stor fråga där politikerna länge sovit. Men oavsett perspektiv och människosyn råder ingen tvekan om hans avgörande roll och vid 1980-talets mitt, konstaterar forskarantologin Narkotika – om problem och politik (2011), ”hade den narkotikapolitiska doktrin som formulerats av Nils Bejerot kommit att omfattas av stora delar av samhället. Synen på narkotika som social smitta, epidemi och något främmande i den svenska kulturen samt målet om det narkotikafria samhället stöddes inte längre bara av RNS, polisen och andra organisationer med likartad ideologi, utan i stort sett alla politiska partier och den allmänna opinionen slöt upp bakom denna hållning”.

– Ja det är verkligen förvånande, säger Börje Olsson. För det är svårt att inte uppfattat honom som väldigt gammal redan då. Hade det varit 1950-tal eller möjligen en bit in på 1960-talet hade det varit mer begripligt att få gehör för den sortens idéer, men att han lyckades på 1980-talet är verkligen förundrande. Och det tål att tänka på varför.

En rad forskare har gjort just det; tänkt på varför. Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete, har i flera studier av prevention konstaterat att svensk brottsprevention sällan har med brottsförebyggande ambitioner och resultat att göra, utan ”bör betraktas och studeras som en del av samhällets ideologiproduktion, snarare än som rationella åtgärder för att motverka kriminalitet”.

Som allra tydligast är detta, menar hon, i narkotikapolitiken. [---]

Besläktad med ovanstående är kriminologen Henrik Thams tes om att den passionerade reaktionen mot droger i 1980-talets Sverige bara kan förstås som just ett försök att stärka den nationella identiteten. Uppgifter om problemets relativt begränsade art – 1987 dog 2 984 personer av alkoholism, 1 501 av självmord, 764 av motorfordonsolyckor och 100 av narkomani – lyckades aldrig påverka den föreställning som låg till grund för kriminaliseringen av eget bruk 1988, att narkotikan var ett samhällsproblem av oerhörda dimensioner som måste bekämpas ”till varje pris”. Förklaringen till det faktum att idén om det narkotikafria samhällets nödvändighet fick ett så massivt stöd och säregen livskraft i det annars så liberala, sekulära och politiskt pragmatiska Sverige – trots att missbruksproblemet med objektiva mått mätt var rätt litet – kan, menar Tham, bara sökas utanför narkotikan. Hans svar är att knarket fick en betydande roll som fokussamlare under den nationella identitetskris som uppstod i Sverige efter mordet på Olof Palme 1986 och den därefter grusade bilden av Sverige som världens bästa samhälle: ”I en tid av nationell osäkerhet har kampen mot narkotikan till del tagit sig uttryck i ett mer allmänt nationellt projekt till försvar av ’det svenska’.”

I en uppmärksammad artikel 1979 gick Gertrud Sigurdsen – socialdemokratisk biståndsminister 1973–1976, socialminister 1985–1989 – emot partilinjen och tog ställning för tvångsvård av vuxna med missbruksproblem. Vad få då visste men som snart blev känt var att en av hennes två söner var narkoman. Och samma erfarenhet hade – vilket kom att spela en stor roll för historien – flera av de politiker, chefredaktörer och andra tunga opinionsbildare som blev passionerat drivande i nolltoleransens juridiska och mediala etablering i 1980-talets Sverige: förutom Sigurdsen också Expressens chefredaktör Bo Strömstedt och Sveriges Radios ”radiodoktor” Peter Paul Heinemann. Bland andra.

– Heinemann var en av grundarna av FMN, säger Börje Olsson. En klok och sympatisk doktor med ett enormt genomslag i ett litet land som Sverige. Några av de här personerna kom att symbolisera den bejerotska tanken att vem som helst kan bli knarkare, att narkotikan slår blint. De klev fram och sa att ”titta, jag är en etablerad och framstående doktor, minister, redaktör – men lika fullt har jag drabbats”.

I det sena 1970- och tidiga 1980-talet var radio- och tevemonopolet fortfarande intakt och det var en tid då de tryckta mediernas inflytande över samhällsutvecklingen fortfarande stod på topp. Under 1976 hade inte bara socialdemokratin förlorat makten – Björn Norg vann sin första Wimbledontitel, Ulf Lundell debuterade med Jack, Astrid Lindgren fällde regeringen med sin Pomperiposa-saga och åren som följde satt alla bänkade vid varje Stenmak-lopp; Sverige var en politisk enhet med mycket tydliga gränser för kultur- och informationsutbyte män i dag. Det fanns en offentlighet, ett fåtal gemensamma arenor kring vilka nationen samlades och när opinionen svängde och krigsmetaforerna senare fick hjälp av aidsutbrottets apokalyptiska stämningar fick just idén om drogernas blint attackerande kraft – en inte obetydlig komponent för att ett fenomen ska lyckas skrämma ett helt samhälle – eget liv.

Ingen går säker.

– En sådan tro slog snabbt igenom i Sverige, säger Börje Olsson. Men all forskning visar att så ser det inte ut. Tittar man på vilka som får problem så är det till 99 procent de vanliga grupperna. Missbrukets sociala selektion är extrem. Vem som helst blir inte narkoman, även om det såklart finns enstaka exempel på personer från välbärgade förhållanden som fastnat. Men som aggregerat samhällsproblem är det väldigt tydligt att inte vem som helst trillar dit.

På ett säreget sätt skulle alltså föreställningen om de olika preparatens i sig extrema – och likvärdiga – farlighet mixas med den blinda farans logik och en enligt forskningen felaktig tes få sin illustration i ett antal kända profiler med förvisso fruktansvärda, men partikulära, erfarenheter. Ännu på 1970-talet kunde stora tidningar som Dagens Nyheter skriva självklarheter om narkotika – som att många användare ”blir bra av sig själva, utan någon hjälp alls” eftersom de ”tröttnar på knarket” – men i början av 1980-talet hade den sortens påståenden blivit synonyma med drogliberalism och när nolltoleransens förutsättning förverkligades – att ”tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken” – vidtog en omfattande självcensur.

Redan 1969, i sin bok Narkotika och narkomani, hade Nils Bejerot förklarat att upplysning – med tanke på att även de så uppenbart välinformerade läkarna ibland blev narkomaner – inte var tillräckligt i kampen mot knarket utan ”långt viktigare än upplysning är ’indoktrinering’ mot narkotikamissbruket: Det betyder att påverka värderingar, attityder och normer på ett sådant sätt att experimentera med droger motarbetas.” Under åren som följde knöts redaktionschefer på Sveriges Radio till en regeringsinitierad arbetsgrupp som hade till uppgift att samordna statens antinarkotikainsatser med kommande radio- och teveprogram. I Expressen blev det under Bo Strömstedt allt svårare, till slut helt omöjligt, att antyda existensen av narkotikabruk eller olika preparats olika farlighet och när Christina Jutterström blev chefredaktör på Dagens Nyheter 1982 portades Kerstin Vinterhed, som skrivit om missbruk utifrån sociala och mer relativa perspektiv i DN under hela 1970-talet, från sitt bevakningsområde. Eller som hon senare skulle sammanfatta det: ”Det blev stenhårt. När opinionen svängde blev jag helt avstängd från mitt huvudområde.”

Den avsmalnade åsiktskorridoren fick betydande konsekvenser för kunskapsläget men innebar också en succesiv avpolitisering av frågan och sociala och psykologiska förhållanden hamnade i skymundan, på individnivå; farsoten hotade förvisso hela samhället – och var i den meningen politiskt enorm – men bland de individer som utgjorde själva samhället var hotet jämnt fördelat. Alla stod lika orustade.

Tesen om det blint slående knarket befriade många föräldrar från skuld på ett tillfredsställande sätt – ett behov framför allt välbärgade familjer hade – men om forskningen redan då visade att vägen in i narkotikans helvetescykler bar ett tydligt klassmönster var och är den saken mycket tydligare i fråga om vägar ut; för Sigurdsens, Strömstedts och Heinemanns barn gick det till slut bra och alla lever i dag fina liv, medan det för Rågsveds, Högdalens, Biskopsgårdens och Lindängens barn i mycket högre grad gick som för de tre bröderna till Michaela Sjögren, huvudperson i Tom Alandhs dokumentär Vi som överlevde Rågsved – samtliga dog. Bland de omständigheter som präglar narkomaner som lyckas ta sig ut – finns bara en faktor som tycks vara riktigt generell: de är resursstarka individer. Ofta materiellt, men ibland bara socialt eller psykiskt på ett eller annat sätt; en stark partner eller anhörig, en stark vilja, tro, självkänsla eller ett arbete eller bostad som man med hjälp av någons stöd eller annan typ av resurs lyckas behålla genom en turbulent tid. För den stora skara som saknar familj, vänner arbete och psykisk hälsa är emellertid vägen tillbaka ofta mycket lång, och i de fall den slutar lyckligt har det första steget oftare varit en bostad eller ett arbete än absolut drogfrihet.

Ett lika tydligt mönster – fast på helt annan nivå – är narkotikafrågans politiska död i takt med att ovanstående insikter tycks vara på väg att kicka in även i Sverige. Ju tydligare det står klart att narkotikan inte är ett hot mot ett helt samhälle, folk, nation eller någon annan föreställd gemenskap utan ett väldigt tydligt hot mot enskilda utsatta människor, desto svagare har intresset för frågan blivit.

– Och nu har den helt dött, säger Börje Olsson.

I 2014:s två stora val nämndes missbruk inte av en enda politiker i något betydligt sammanhang – varken alkohol eller narkotika. Dels, menar han, för att ingen längre vinner några röster på frågan, dels för att ingen vet vad man ska göra. På retorisk nivå pratar politiker på som vanligt, men vad gäller faktiska åtgärder har de ingen aning: vet inte vad de ska göra.

– Min bild är att narkomaner nu håller på att tyna bort i folks medvetande.

När 1980-talets narkotikaideologer förklarade hur målet skulle uppnås var norm, stigma, kultur och konsensus inga perifera aspekter utan absoluta förutsättningar för framgång; normen skulle upprätthållas med kännbara straff, kulturen med kampanjer om knarkets främmande härkomst och en nationell konsensus om narkotikafrågans civilisationsavgörande art skulle hålla stigmat, själva brännmärkningen, på plats. I en tid då stora nationella projekt av socialt solid sort var möjliga hade det kunna fungera – om det inte vore för att dåtidens politiker och efterföljande makthavargenerationer själva sådde och sedan odlade fröet till systemets undergång. Då skillnaden mellan bruk och missbruk, med historikern Johan Edmans ord, ”offrades på enighetens altare” planterades embryot till just den kunskapsignorans som sedan dess brett ut sig och i dag, av helt egen kraft, löser upp den norm hela systemet byggts på. När brukaren blev missbrukare och missbrukaren blev knarkare hamnade snart så stora delar av den svenska kulturens ”vi” i de andra kulturernas ”de” att den nödvändiga barriären däremellan rämnade; ingen kan längre urskilja knarkaren.

Hen är överallt.

Ingen skulle påstå att det snart 40 år långa experimentet att göra Sverige rent från narkotika avsiktligt syftat till att missbrukare ska dö, men runt millennieskiftet blev det allt tydligare att den bild av knarkaren som varit politikens förutsättning ledde till konsekvenser som blev svåra att försvara i dagens värld av uppvärderade mänskliga rättigheter och nedtonad nationell suveränitet. De drabbade – visade alarmerande statistik – dog i högre utsträckning i Sverige än många jämförbara länder och plötsligt framträdde en historisk aspekt angående missbrukarens människovärde i det homogenitetssträvande folkhemmet.

[---] När Joy Rahman 1994, i en av 1990-talets största rättsskandaler, oskyldig dömdes till livstids fängelse för mord var ett av ”bevisen” mot honom att han ”rökt hasch”. Efter ett annat av decenniets mest uppmärksammade rättsövergrepp – fallet Osmo Vallo, som dog 1995 efter ett våldsamt ingripande av två poliser – sammanfattade Mats Svegfors, som senare sattes att utreda fallet, i april 2002 vad som avgjorde: myndigheternas bild av Osmo Vallo som missbrukaren längst ner på samhällsstegen. Man fäste inte samma vikt vid hans liv.”

Ändå är det i första hand inte utopivisionernas devalvering av vissa gruppers människovärde, de kulturdefensiva likheterna med steriliseringstänkandet eller nationella renhetsambitioner i 1900-talets folkhemsbygge som gör att Tops [narkotikaforskaren Dolf Tops] misstänker att eftervärlden kan komma att uppfatta den narkotikafria visionen som ”vår tids steriliseringsfråga”, utan politikens prioritering av en redan frisk majoritet på bekostnad av en redan marginaliserad minoritet. Som bevis för politikens framgångar används skolundersökningar som visar att svenska ungdomar röker mindre cannabis än i de flesta länder, men samtidigt har gruppen med tunga missbruksproblem ständigt ökat sedan 1970-talet och för i sällsynt hög utsträckning eftersom de, med hänvisning till ett högre mål, förvägrats verksam medicin, rena sprutor och aktiv överdosprevention. Om, menar Tops, en sådan balansräkning leder till slutsatsen att man är ett etiskt föredöme kommer framtida generationer ställa frågor om det sena 1900-talets politiska mål, medel och ideal.

2014-09-06
(FB) Fallet Catrine da Costa 1984 (DEL 1/4)
(FB) Fallet Catrine da Costa 1984 (DEL 2/4)
(FB) Fallet Catrine da Costa 1984 (DEL 3/4)
(FB) Fallet Catrine da Costa 1984 (DEL 4/4)

2015-10-22
(FB) Fallet Catrine da Costa 1984