Citat:
Ursprungligen postat av
Vastmanlanning
Jag har nu ikväll läst igenom IBs alla vittnesmål och jag hittar ingenting som på något sätt talar för att NB skulle vara skyldig.
Leif GW säger att NB måste vetat något för att kunna säga till henne, "säg att jag var hemma 18:00".
Anledningen tror jag till att han säger detta är att de är osäkra på tiderna, vem skulle inte vara det?
Nej, detta är fullt logiskt agerat av en oskyldig man i NBs ställe.
NB misstänker att han kommer att bli misstänkt pga sitt jobb och sin nationalitet.
Han vet också att cafeet stänger 18:00 så det är lätt att räkna ut.
Irina säger att han kom hem med dammiga byxor, stämmer också.
Väljer bara detta inlägg ur högen - Det finns säkert flera dussin till postade bara ikväll som skulle kunna tjäna till att illustrera samma princip.
På ett ytligt plan ligger det något i logiken. Men det blir ändå bakvänt. Skälet är enkelt: Den bygger på den felaktiga idén att indicier helt kan plockas ut ur sin kontext och prövas oberoende av den. Dessutom bryter den mot Occams rakkniv.
Alla sannolikhetsantaganden kring olika händelser måste prövas mot fastslagna fakta. Och de är som bekant dessa: Den åtalades DNA i form av blodbesudlingar och andra besudlingar har återfunnits på ett antal ställen på både mordplatsen och på offrets kläder. I flera fall tillsammans med DNA från offret. En besudling sitter till och med på insidan av offrets byxor. På mordplatsen är fynden av en sådan art att det kan uteslutas att de skulle ha kunnat uppstå vid ett annat tillfälle (undantaget bajspapperet och sperman som förblir bevis av ganska svag indiciekaraktär).
Den åtalade är därmed bunden till såväl mordplatsen som offrets kropp på ett övertygande vis.
Tittar vi nu på historien om det falska alibit så kommer det förstås i ett helt annat ljus än det som Vastmanlanning försöker sätta på det genom att låtsas som att omgivande verklighet inte existerar.
Det är som att lyssna till en femåring som berättar en iofs hyfsat övertygande historia om vad han skulle ha sysslat med när någon åt upp mer än halva chokladkakan som familjen skulle ha haft till fredagsmyset. Samtidigt står storasyster och säger att hon ser honom gå in i köket. Pappa tittar tårögt på sonen och säger att han ser minsann inget som talar för att lille pluttens historia skulle vara mindre rimlig än storasyster.
Fantasilösa mamma påpekar att det i så fall är väldigt märkligt att lille plutten har fullt med choklad runt munnen.
Man skulle nästan kunna formulera detta som en allmän princip: Utgå från fastslagna fakta i en situation och i andra hand i de som kan bedömas som mest säkra och pröva vad som är den mest sannolika tolkningen av övriga omständigheter i ljuset av dem.
Det är viktigt att förstå att i ett väsentligt svagare mål bevismässigt sett (säg bara någon enstaka liten blodfläck på utsidan av offrets byxor) så blir det genast mer sannolikt att hypotesen om NB som ber familjen ljuga för att han tycker sig ha goda skäl att tro att han kommer att bli oskyldigt misstänkt skulle kunna vara sann. Överhuvudtaget blir alla indicier mer öppna för alternativa förklaringar. Däremot finns fortfarande en samlad bild att bedöma: Är det överhuvudtaget möjligt att alla dessa omständigheter skulle kunna förelägga som ett resultat av rena tillfälligheter och att åtalad är oskyldig?
"Ljughypotesen" har dessutom en logisk koppling till blodfynden som inte Adrianas vittnesmål eller bilobservationer har på samma vis. Om teknisk bevisning binder honom till brottsplats och kropp så kan det uppenbarligen inte vara så att han ber fru och bror ljuga av någon annan anledning än att han är skyldig (som allra minst till någon form av fysisk delaktighet i förloppet). Däremot finns fortfarande en teoretisk möjlighet att det t ex var någon annan persons bil som sågs fara mellan caféet och Martorp. Fast åtalad har i så fall kört kort stund innan eller efter med bilen eller annat fordon, eller så har faktiskt någon annan utfört transporten av kroppen - men det är en hypotes som inte stöds av några fakta i förundersökningen (frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro).
Vastmanlannings antagande bryter också mot Ockhams rakkniv. Om en person som har en rad olika bevis mot sig som talar för att den är skyldig till ett mord ber släktingar att ljuga om tidpunkt han kommit hem från så är den enklaste förklaringen som utgår från alla kända observationer naturligtvis att han ber dem ljuga för att dölja att han begått brottet - inte att han genom ett egendomligt sammanträffande är rädd för att bli oskyldigt misstänkt och samtidigt visar sig ha en massa bevis som pekar mot honom.
