Något som stör mig är att offret och deras röster är borta och gärningsmannen kvar. Detta säger jag då utan att vilja ha dödsstraff, men det är så orättvist. Jag är införstådd med att förövarna kan ha grava känslomässiga skador från situationer i barndomen de ej kunde påverka, men ändå.
Mer och mer kommer det handla om GÄRNINGSMANNENS behov, HANS rättigheter och HANS känslor eftersom många förövare på någon nivå känner sig som offer (en känsla de säkert har med sig från barndomen) och de förtränger brottet och ansvaret för detsamma. Offren bleknar bort men förövarna och deras behov har man upp i ansiktet, då kvällstidningarna gärna är megafoner åt idioterna. Fy fan för att vara anhörig och stå ut med det.
Exempel är Anders Eklund och Oscar Pistorius som gnyr i fängelset (Pistorius nu i smidig husarrest) över ditten och datten.
Vidrigt också att underbara, ljusa väsen som Lisa, Engla och Reva för alltid kommer förknippas med dessa män som fastnat i mörkret. Att männen på något sätt får definiera Lisas, Englas och Reevas liv bara för att de avslutade dem.