Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Filmprojekt 5: Gamla monsterklassiker
#5 The Invisible Man (1933) av James Whale med Claude Rains.

Imdb


"An invisible man can rule the world. Nobody will see him come, nobody will see him go. He can hear every secret. He can rob and wreck and kill."


Vetenskapsmannen Jack Griffin (Claude Rains) har lyckats göra sig osynlig. Dock så följer det med en obehaglig bieffekt: Han blir en maktgalen psykopat som i skydd av sin osynlighet stjäl, mördar och skapar kaos.

Det här var en positiv överraskning. Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig från den här filmen och vad jag får är en härlig prestation av Claude Rains som egentligen bara med hjälp av sin röst lyckas fängsla och hålla liv i filmen från början till slutet. Här bjuds det på skratt, skämt, hot och faktiskt lite känslor också mot slutet, men främst är det maktlystnaden som verkligen lyser igenom Rains röst som gör det underhållande att titta på.

En annan imponerande faktor är specialeffekterna. Riktigt spektakulärt hur de fick till osynligheten 1933. Enligt extramaterialet använde de sig av svart sammet på liknande sätt som dagen green screen där de sedan mekaniskt fick klippa bort och klistra in på en ny film det de ville ha kvar, tror jag om jag förstått det rätt. Väldigt imponerande hur som helst vilket måste varit ännu mer enastående då när den visades för första gången.

Filmens svaga sidor är egentligen bara en störande biroll tidigt i filmen. Hyresvärdinnan Jenny Hall spelad av Una O’Connor måste ha fått betalt i antalet decibel hon lyckas skrika. Jävligt störande karaktär som man önskar att den osynliga mannen dödar så fort som möjligt. Tyvärr så gillade James Whale henne väldigt mycket vilket resulterar i onödigt mycket skrikande i början av filmen.

Om man ska vara extra petig så blir det kanske lite väl klyschigt med den maktgalna vetenskapsmannen som vill ta över världen. Vet inte riktigt hur man kan bli världshärskare bara för att man är osynlig, även om man har en väldigt stor makt och frihet över vad man kan göra utan att råka ut för de negativa konsekvenserna av det hela. Makt korrumperar och detta stiger åt huvudet på Jack Griffin. Blir det för mycket? Ja, kanske, men det är också vad som gör honom så härlig att följa och Claude Rains röst fångar detta perfekt. Det är en kort scen men jag älskar när han är ute och går i snön och sjunger någon barnramsa samtidigt som en kvinna springer skrikande därifrån. Detta då samtidigt som han är jagad av hela poliskåren.

Här är klippet: https://www.youtube.com/watch?v=_Ek5v10EHoI

En maktgalen snubbe som vill ta över världen och samtidigt leker och dansar när han är jagad av polis är uppfriskande roligt och ovanligt.

Har väl varit överlag snäll i det här monsterprojektet och gett alla utom The Mummy en trea. Den här var faktiskt överraskande bra och banne mig om det inte blivit en fyra om det inte vore för skrikhalsen till hyresvärdinna. Annars är det en riktigt bra film som jag inte kan hitta några större brister i. Dessutom så har den specialeffekter som fortfarande fungerar än idag. Claude Rains håller också traditionen vid liv: det är titelkaraktären och skådespelaren som gestaltar honom som gör de här filmerna extra sevärda. Har pinsamt nog inte sett så mycket utav honom men ska gärna försöka göra bot på det i framtiden. Det här var tydligen hans genombrottsroll och det kan man förstå trots att man inte får se hans ansikte.


Betyg: 3.5/5


Filmer i projektet:
1. King Kong (1933) 3.5/5
2. Dracula (1931) 3/5
3. Frankenstein (1931) 3/5
4. The Mummy (1932) 2.5/5
5. The Invisible Man (1933) 3.5/5
6. The Bride of Frankenstein (1935)
7. The Wolfman (1941)
8. The Phantom of the Opera (1943)
9. The Creature from the Black Lagoon (1954)
10. Godzilla (1954)

Projekt #4: Éric Rohmer, dialogens mästare

Film #5: L'ami de mon amie (1987)

Handling: Lea och Blanche är två goda vänner i 20-års åldern som med begynnande arbetslivskarriär också har problem i kärlekslivet. Lea är tillsammans med Fabien trots att de inte trivs så bra ihop och pushar sin väninna Blanche att börja dejta den stilige Alexandre, som Lea egentligen är lite småkär i. Men det klickar aldrig mellan Blanche och Alexandre och när Lea gör slut med Fabien börjar istället Blanche träffa honom bakom hennes rygg (trots att de har gjort slut). Lea i sin tur börjar dejta Alexandre bakom Blanches rygg och tror att Blanche fortfarande är intresserad av honom.

Omdöme: Handlingen låter rörigare än filmen faktisk var med alla kärleksförväxlingar. Även om denna liksom många andra av Rohmers filmer primärt är karaktärs- och dialogdrivna, går filmen lite väl mycket på tomgång. Det blir ytligt i längden att enbart följa dessa tjejers kärleksproblem i sina privilegierade miljöer. Det hade behövts en djupare konflikt. Skådespeleriet är det dock inget större fel på och mest imponeras jag av Emmanuelle Chaulet som spelar Blanche som brottas med dåligt självtroende och scenerna när hon är obekväm på sina dejter får det att krypa i mig av socialt obehag. Personkemin mellan henne och kärleksintresset Fabien känns därför något forcerad och även om Blanche efterhand blir mer och mer bekväm i hans sällskap så finns där ändå alltid något avvaktande från hennes sida gentemot honom. Helgjutet skådespeleri i hur man befäster en karaktär och dess karaktärsutveckling.

Rohmer bytte ofta miljö för sina olika filmer och L'ami de mon amie utspelas mestadels i fräna miljöer i någon parisisk stadsdel med futuristisk arkitektur (vet dock inte var i Paris). Men kläderna och frisyrerna andas trots allt 80-tal, så man inte kan tvivla när filmen egentligen är inspelad.

Betyg: 2/5

Filmer som ingår i projektet (* = kortfilm):

Filmprojekt: Russell Crowes filmer

Robin Hood (2010)

IMDb: 6,7

En ganska bra film var det och filmens andra hälft kompenserar den aningen sega början av filmen. Jag fick se filmen i två delar då jag blev lite trött på filmen, men den sista timmen av filmen var underhållande och spännande. Dock kändes det som att vissa scener var lite förhastade och det blev aldrig något avgörande på rätt sett. Helt klart godkänd film, men den kunde kortats en halvtimme.

Mitt betyg: 6/10

Uppdatering - Den stora landskampen
Senast jag skrev hade jag sett 5 filmer. Nu har jag sett 15, så det rör sig sannerligen framåt. Därtill har jag hittat på nya regler. Alla länder är med. Inte "alla länder utom USA". För vad är jag rädd för? Skulle USA producera så mycket bättre film än andra? Jag ska ju ändå bara räkna in de två första filmerna från varje land. Och det kan ju gå precis hur som helst. Som nu. En tvåa och en fyra.

Jag har skrivit lite grann om de allra flesta filmerna i den vanliga "vilken film såg du senast?". Reaktioner kommer förstås uppstå för den som ser att Stalker bara fått en tvåa. Men det orkar jag inte ta i den här tråden också, så se relevant inlägg i den andra tråden.

Film 1: Dagon (Spanien) - 2/6
Film 2: Memories of Murder (Sydkorea) - 3/6
Film 3: Switchblade Romance (Frankrike) - 3/6
Film 4: Apan (Sverige) - 4/6
Film 5: The Skeleton Key (USA) - 2/6 *

Film 6: Snowpiercer (Sydkorea) - 3/6
Film 7: De förlorade barnens stad (Frankrike) - 3/6
Film 8: Timecrimes (Spanien) - 2/6
Film 9: Stalker (Ryssland) - 2/6
Film 10: Office Space (USA) - 4/6

Film 11: Aguirre - Guds vrede (Tyskland) - 4/6
Film 12: The Mission (Storbritannien) - 2/6
Film 13: Sånger från andra våningen (Sverige) - 4/6
Film 14: Den sjunde kontinenten (Österrike) - 3/6
Film 15: Frank (Storbritannien) - 2/6




De sedda filmernas inbördes ranking

Det ser ut som att Sverige, USA, Frankrike och Sydkorea är klara för andra steget. Tyskland kommer gå vidare om jag bara ser en film till. Förmodligen kommer jag se Antikörper (2005) som andra tysk film. Jag är glad för samtliga dessa om jag får dem med, för alla länderna har en bunt filmer jag verkligen vill se.

Steg 1 är alltså slut när jag sett 2 filmer från minst 8 olika länder, och om jag då känner mig mer sugen på att gå vidare till steg 2 än att fortsätta pumpa på med nya länder. Jag är dock sugen på film från Ungern, Polen och Japan, så än är det inte slut på steg 1.

På en metanivå kan jag konstatera att jag inte är helt nöjd med hur steg 1 blivit. Det är för vagt. Jag vill ha tydliga regler för mig själv. Längtar till steg 2, då inget utrymme för magkänsla finns kvar. Då är det klart och tydligt vilka länder som är med och vad som ska ses från vart och ett av dem.

Filmprojekt 5: Gamla monsterklassiker
#6 Bride of Frankenstein (1935) av James Whale med Boris Karloff.

Imdb


”Alone… bad. Friend… good.”

”I want friend like me.”


Den stora eldsvådan i väderkvarnen från förra filmen var inte nog för att döda monstret (Boris Karloff). Djupt nere i den vattenfyllda källaren klättrar han upp för än en gång att härja runt på bygden. Samtidigt får Henry Frankenstein (Colin Clive) besök av Dr. Pretorius (Ernest Thesiger), en minst lika galen vetenskapsman som han själv som också skapat levande varelser på egen hand. Sporrad av Frankensteins bedrift vill Pretorius skapa ett till monster i samma stil, men den här gången ett kvinnligt ett.

En uppföljare som är bättre än originalfilmen är sällsynt, men Bride of Frankenstein lyckas faktiskt överträffa originalfilmen. Monstret, än en gång lysande gestaltat av Boris Karloff, pratar här och även om det är korthuggna fraser så har vi kommit närmare hur Mary Shelley beskriver honom i sin roman. Det uppskattas, samt att med inblandningen av Ernest Thesiger som den ännu mer galna vetenskapsmannen Dr. Pretorius bjuds vi på oförglömliga scener mellan honom och monstret. Detta ger överlag en mer underhållande och minnesvärd filmupplevelse än tidigare.

Det finns mycket positivt att säga om den här uppföljaren, men tråkigt nog tänker jag börja med att skriva av mig de negativa sakerna om filmen. Det första som tar glädjen ur en är när gaphalsen Una O’Connor, mest ihågkommen för sitt decibelmissbruk i The Invisible Man (1933), tar upp screentime med att än en gång skrika och föra oliv. James Whale måste konstigt nog ha uppskattat hennes prestation där och tyckt att hennes störande och irriterande skådespel var underhållande nog att replikera en gång till. Tragiskt, fast detta kan man möjligen ha överseende med denna gång: hon skriker faktiskt inte lika mycket här som i förra filmen. Men ett klavertramp är det likväl från Whales sida.

En annan udda grej som Whale tydligen insisterade på var de små människorna som Dr. Pretorius visar upp som sina skapelser. Detta hade man gärna kunnat skippa och klippt bort då minimänniskorna låter som Piff och Puff. Detta tillför inget utan gör tvärtom att filmen uppfattas löjlig och fånig ett kort tag. Helt onödigt.

En viktigare aspekt att ta upp som i mitt tycke sänker filmen är slutet. Följande tas därför i spoilertagg. Läs INTE om du inte vill få slutet spoilat för dig.

Det positiva med filmen är skådespelarna och karaktärerna de gestaltar. Ernest Thesiger som Dr. Pretorius gör en härlig skurkroll som stöpt i samma form som Claude Rains Jack Griffin i The Invisible Man. Hans scener med Boris Karloff är guld: riktigt roliga att beskåda och här får vi se prov på monstrets förmåga att prata och göra sig förstådd. Karloff själv gör som sagt en kanske ännu bättre prestation här där han får interagera och prata med de andra. En av de kanske bästa scenerna i filmen som också är den mest rörande är när han träffar på den blinde mannen som bor ute i skogen. Utan att kunna se och skapa sig en fördom utifrån hur monstret ser ut hjälper han den skadade jätten och lär honom att prata. Riktigt fint och hjärtvärmande som ger en extra dimension till det här monsterprojektet.

Stilistiskt sett så tycker jag att man fått till scenografin och användandet av ljus och skuggor bättre här än i förra filmen. Thesigers ansikte är som gjort för skräckfilm och i det rätta ljuset ser han ännu mer skräckinjagande ut än normalt. Tillsammans med monstret bildar de ett kusligt par. Musiken i filmen tänkte jag inte så mycket på men den fick en hel del lovord i extramaterialet. Nu brukar det väl generellt sett vara mycket ryggklappande i bonusmaterial där alla ska få beröm för sitt fina arbete. Antar att musiken troligen var bättre än genomsnittet. Själv är jag glad så länge det håller sig ifrån det skräniga och överdramatiska slaget. Förutom de svagare scenerna i filmen så håller den hög monsterklass. Vi får se mer av den klassiska Frankensteins monster här då han agerar mer proaktivt och håller en högre självständig status än i förra filmen. Känns som att man tar tillvara på karaktären bättre här och ger oss tittare det vi vill ha: nämligen monster, och ju mer desto bättre!

Blandat ris och ros i den här recensionen. Överlag är det dock en bra film och bättre än Frankenstein (1931). Tyvärr har den några brister som hindrar den från att få en fyra. Det blir ännu en stark trea, samma som för King Kong och The Invisible Man.

Betyg: 3.5/5


Filmer i projektet:
1. King Kong (1933) 3.5/5
2. Dracula (1931) 3/5
3. Frankenstein (1931) 3/5
4. The Mummy (1932) 2.5/5
5. The Invisible Man (1933) 3.5/5
6. The Bride of Frankenstein (1935) 3.5/5
7. The Wolfman (1941)
8. The Phantom of the Opera (1943)
9. The Creature from the Black Lagoon (1954)
10. Godzilla (1954)

Uppdatering - Den stora landskampen

Efter att ha räknat lite har jag kommit fram till att jag blåser av steg 1 nu. Jag ska förklara varför.


Film 16: Suicide Club (Japan) - 3/6
Film 17: Victoria (Tyskland) - 5/6
Film 18: Falskmyntarna (Österrike) - 4/6



Jo. Jag hade tänkt att jag åtminstone skulle se en film till från Japan innan jag går vidare. Men om det blir sista filmen i steg 1 så finns det två utfall: 1) Japan placerar sig före Sydkorea, vilket gör att Japan går vidare som sista nation, eller 2) Japan placerar sig efter Sydkorea, och påverkar därför inte alls vilket land som går vidare. Och eftersom jag har kanske 10 filmer från Sydkorea som jag hemskt gärna vill se, men kanske bara 2-3 från Japan, så väljer jag att blåsa av steg 1 här. Nationerna som är klara för steg 2, och därmed ytterligare 2 filmer, är de 6 högst placerade.

När steg 1 är avklarat kan vi alltså konstatera att Tyskland har kopplat greppet om tävlingen, med Sverige och Österrike närmast följande. I en tät, tät grupp* följer därefter USA, Frankrike och Sydkorea.
Jag kan säga så mycket som att jag ser mycket fram emot filmer från samtliga dessa länder. Det ska bli toppen med steg 2! Inte minst Tyskland! Plats 1 och 2 hittills i film-rankingen har de tyska filmerna placerat sig. Wow!

* För att skilja de som har lika många poäng kollar jag var i rankingen den genomsnittliga filmen från respektive land hamnar. Då ser jag att USA har placering 3 och 15, vilket ger ett genomsnitt på 9. Frankrike har plats 7 och 12, vilket ger ett genomsnitt på 9,5. Sydkorea har placering 9 och 10, vilket ger ett genomsnitt på 9,5. För att skilja de som även har samma genomsnitt placerar jag det land med den enskilt bäst rankade filmen överst, vilket i kampen mellan Frankrike och Sydkorea alltså är Frankrike.

Filmprojekt 5: Gamla monsterklassiker
#7 The Wolf Man (1941) av George Waggner med Lon Chaney Jr.

Imdb


"Whoever is bitten by a werewolf and lives becomes a werewolf himself."


Lawrence Talbot (Lon Chaney Jr.) återvänder till sitt familjegods efter att hans äldre bror gått bort tragiskt i en jaktolycka. Fadern Sir John Talbot (Claude Rains) gör sitt bästa för att få sonen att känna sig mer hemmastadd och förbereda honom för att en dag ta över herrgården. Allting riskerar att falla i kras dock när Lawrence råkar bli biten av en varg, en varulv, vilket smittar honom och gör att han själv förvandlas till en varulv.

Det är något särskilt med varulvsfilmer. Det djuriska, fullmånen och vargen som ylar i natten. En klassisk skräckbild. Kanske att jag hade för höga förväntningar på denna klassiska monsterrulle men jag uppfattade den som lite svag och ljummen. Förutom några enstaka scener blev jag inte något vidare berörd eller imponerad och filmen lämnade inget kvarstående intryck på mig efteråt. Till skillnad från förra filmen Bride of Frankenstein som var väldigt ojämn men ack så minnesvärd och underhållande att titta på så håller sig The Wolf Man istället på en medioker nivå där just själva varulvsmyten är det som gör den någorlunda intressant och sevärd.

Hårda ord, men över då till det positiva kan jag säga om filmen. Själva monstret, varulven, och den stackars människan som förvandlas till den, Lawrence Talbot gestaltad av Lon Chaney Jr., gör ett hyfsat bra jobb. Jag tycker inte att Lon Chaney faller till korta gentemot de andra monsterskådisarna i det här projektet. Han har sannerligen kroppsstorleken för att ge Boris Karloff en match och skådespeleriet är måhända inte på Daniel Day-Lewis nivå men jag finner det inte klandervärt eller på något sätt dåligt. Det är väl kanske att han från början är en helt vanlig människa som råkar bli en varulv. Så förutom förvandlingsscenerna och när varulven är ute på jakt så är det inte så mycket monsterkänsla över det hela. Kanske är det det som gör att jag inte riktigt uppskattar den här filmen lika mycket som de andra monsterfilmerna. För lite varulv och för mycket människa. Förståsigpåarna i extramaterialet argumenterar för att det istället gör Larry Talbot till den kanske mest sympatiska monsterkaraktären som man som tittare kan relatera till. Han rä faktiskt en helt vanlig människa som råkar ut för den här monstersmittan. Visst, det är originellt, men jag hade hellre sett mer ondskefulla monsterscener än mänsklig drama. Detta är väl dock en brist i manuset och inte hos Lon Chaney.

Förutom Lon Chaney Jr. så har vi även Claude Rains och Bela Lugosi i en liten roll. Båda gör det bra, tyvärr så gör Lugosi snabb sorti ur filmen så vi får inte se så mycket av hans fantastiska scennärvaro. Men det lilla han bjuder på är bra nog. Rains får inte heller tillfälle att spela ut hela sitt register som han gjorde tidigare i The Invisible Man utan gestaltar en lite mer reserverad, ”stiff-up-a-lip” greve (?) som bara har ögon för det bästa åt sin son. Han gör det bra, han har en härlig röst att lyssna på, men det var roligare att se (eller inte se) honom skratta sardonisk och storhetsvansinnigt planera att ta över världen i den tidigare filmen.

Make-upen och sminket som får Lon Chaney att se ut som varulven är väl passé med dagens mått mät. Den fungerar väl bra men efter att nyligen ha sett An American Werewolf in London är jag kanske bortskämd med hur varulvsförvandlingar ska se ut. Här duger det väl för att man ska förstå att han blir till en varulv, men inte så mycket mer än så. Det ser mer ut som en hårig skäggig människa än en varg.

Musiken tar plats här och tyvärr verkar det som att kompositörerna börjar missbruka sin makt och försöker konkurrera med uppmärksamheten från det visuella. Det inte sådär skränigt och övertydligt som jag hatar men den ligger och lurar alldeles i närheten. Överlag så är det acceptabelt.

Som en varulvs film är den en given klassiker och etablerar flera stående inslag i genren. Silver, i filmen käppen med varghuvudet som handtag, är det enda som biter på varulven. Blomman wolfsbane, stormhatt på svenska, fungerar som en varnande profetia om vad som skall när de blommar ut. Sen så har vi ju också det typiska zigenarsällskapet som på något sätt är kopplad till varulvsmyten. Är väl inte helt pk att gestalta dem sådär längre men de fungerar väl mer som en drivande/utlösande dramaturgisk faktor.

Jag är snäll och låter The Wolf Man få en trea för allt vad den har gjort och betytt för skräckgenren och varulvsfilmer efteråt, även om jag inte kommer att se om den igen i första taget.

Betyg: 3/5



Filmer i projektet:
1. King Kong (1933) 3.5/5
2. Dracula (1931) 3/5
3. Frankenstein (1931) 3/5
4. The Mummy (1932) 2.5/5
5. The Invisible Man (1933) 3.5/5
6. The Bride of Frankenstein (1935) 3.5/5
7. The Wolfman (1941) 3/5
8. The Phantom of the Opera (1943)
9. The Creature from the Black Lagoon (1954)
10. Godzilla (1954)

Brutus Asiatiska Regissörmästerskap 2015!

Film #39 - Grupp C - Cemetary of Splendour
Originaltitel: Rak ti Khon Kaen
Regi: Apichatpong Weerasethakul
Årtal: 2015

Handling: En ensam medelålders kvinna tar hand om en soldat som lider av narkolepsi, hon tar kontakt med ett medium som låter henne falla in i en hallucination som ger henne konstiga drömmar och möten med spöken.

Andra filmen i detta mästerskapet som jag fick sett på bio vilket är riktigt kul, tyvärr så var Weerasethakuls senaste film allt annat än kul. Det är cirka 10 dagar sedan som jag såg filmen då jag inte orkat skriva något längre i det sista och nu har jag svårt att komma ihåg någonting från den. Så lite slagkraft hade den på mig. Men det jag kan säga att detta var långt ifrån den Weerasethakul jag har blivit känd med under tidigare filmer. Där han tidigare fångat det mystiska folksägna Thailand faller här helt platt. Tråkig dialog, tråkiga drömmar och inte alls det där som Apichatpong lyckats med tidigare. Även hans filosofiska sida visas i dålig dager här. I slutändan sitter jag kvar med kräk i halsen då den också till stor del är rent av avsmaklig. Det visas en lång scen där en människa sitter i skogen och bajsar, och ja då väljer Apichatpong att filma rövhålet och när bajset åker ut och dimper ned i baken. Sedan är det tydligen jäkligt intressant att filmen en stomipåse i över en minut!

Nej, detta var bara omoget, ointressant och allmänt dåligt. Apichatpong, jag vet att du kan mycket bättre och jag hoppas du drämmer till med något som är mer likt Tropical Malady nästa gång, då är du i närheten av världsklass.

Betyg: 1/5 | 3/15

Film #40 - Grupp B - Norwegian Wood
Originaltitel: Noruwei no mori
Regi: Tran Anh Hung
Årtal: 2010

Handling: Två barndomsvänner återförenas på en högskola i Tokyo. Gemensamt har de ett tragiskt minne, som blir starkare allteftersom kärleken och erotiken växer fram emellan dem.

Det märks tydligt på Norwegian Wood att den är baserad på en bok. Trots dess långa speltid (133 min) så känns samtliga relationer förhastade och filmen hoppar från händelse till händelse, det verkligen känns att boken innehåller så mycket som Tran förtvivlat försöker få in under en hyfsat vanlig speltid men verkligen inte lyckas. Karaktärer kommer och går utan förklaring för att sedan försvinna helt från historien utan att det följs upp. Relationerna som man känner har något mer under ytan blir inte behandlat på ett vis som behövs i film vilket gör att Norwegian Wood faller ihop platt. Däremot så är Norwegian Wood likt Trans Vietnam-triliogi väldigt snyggt filmad men med en lite mer publikvänligare anda än tidigare nämnda. Detta känns dock som något som inte passar Tran helt som jobbar bäst med det tysta och låter bilden prata. Det är heller inte till filmens fördel att huvudrollen spelas utav ärketönten Kenichi Matsuyama (han som spelar L i Live Action-filmen av Death Note, urk) eftersom jag mest bara stör mig på hans tryne i princip hela filmen. Dessutom så är det oerhört lite hud för en film som till stor del handlar om sex, det gör att hela filmen får en lite äcklig smak av hollywood-drama som inte känns välkommet i asiatisk film.

Filmen blir dock bättre framåt mitten utav filmen när historien intesifieras, men detta håller inte och den får inget bättre betyg än en stark tvåa. Detta är långt ifrån lika bra som hans Vietnam-triliogi, hoppas han går tillbaka dit om han nu gör film igen. Detta är den senaste han gjort och det är 5 år sedan premiären.

Betyg: 2/5 | 6+/15

Nu börjar det dra ihop sig som flickan sa! 4 regissörer kvar i 1 omgång, sedan är vi i finalspelet! Kanske hinner jag bli klar tills året är slut, de nästa filmerna jag tänker se är jag verkligen sugen på samtliga.

Tabeller just nu:


Sedda filmer i projektet:

Edit: Fel tråd...

edit: haha ta bort

Så går det när man varit uppe i 18½ timme... Att jag ens orkade skriva en recension på skitfilmen efter jag sett de är ett mirakel i sig .

Vad tyckte du om musiken? Är nyfiken på om den är lika minnesvärd som Jonny Greenwood samarbeten med Paul Thomas Anderson.