Tycker det är så jävla jobbigt att tragedier som dessa blir använda som politiska slagträn. Vi behöver mer resurser till psykvården och ett mer öppet och accepterat samhälle där unga män vågar vända sig till professionella för att få stöd. Jag har arbetat med ungdomar länge och träffat många killar i riskzonen för att begå våldsbrott (även sexuella) för att de mår dåligt och inte har något sunt utlopp för aggressionen som kommer med att känna sig missförstådd, ibland i kombination med en diagnos av något slag.
Drar mig till minnes min första pojkvän (vanlig svensk kille, arbetarfamilj, SDare) som berättade att han under sin skoltid kände sig osynlig och förbisedd och hade haft tankar på att ta livet av sig men i samband med det också döda andra på sin skola - så att någon äntligen skulle lägga märke till honom. Desperation leder till tragedier som dessa och aggression/depression har ingen hudfärg, ingen religion, inget kön.
Mina tankar går till de anhöriga.