Kineser som bott i Sverige i 30 år men kan fortfarande inte böja ord.

Är det en fråga om lathet eller det är extraordinärt svårt att gå från kinesiska till svenska? Jag syftar alltså på grova fall nu: "Ni skämma ut er!" "Det är undervisning som vanlig imorgon". "Förbjuda att göra det"....

30+ år i landet.. Är personen lågbegåvad, lat eller är steget mellan dessa två språk för mycket för en att hantera?

"Ni skämma ut er!" var faktiskt korrekt förr i svenskan (fram till mitten av 1900-talet). Presens plural. Annars är det väl så att har man varken fått utbildning eller anledning annars att prata särskilt mycket svenska brukar det bli så. Mina svärföräldrar kom hit på 60-talet från Grekland, och deras svenska haltar betänkligt. De umgås dock mest med andra före detta greker. De fick ingen utbildning på den tiden. Hur bra tror du att du skulle vara på kinesiska själv med de förutsättningarna efter 30 år?

Haha! Där ser man. Låt mig vara så fräck och påstå att den kinesen inte visste om det


Om man kommer till Sverige lär man sig språket genom utbildningsväsen. Jag hade nog snappat upp mönstret efter 35+ år.... Att något inte står rätt till hur jag uttrycker mig jämfört med den icke utländska befolkningen.

På kinesiska har man inga böjelser som man kopplar på sina ord, såsom vi gör på svenska, för att böja dem.
Det är istället den inbördes ordningen som orden kommer i meningen, och eventuellt med hjälpverb/adverb i närheten, som sätter den grammatiska böjningen, tempus, etc.
Kinesiska är ett väldigt "effektivt" språk, där man har skalat bort allt "onödigt krafs", och meningarna kan - när de direktöversatta till andra språk - te sig väldigt märkliga för oss. Det är faktiskt rätt intressant. Ofta förstår man inte en mening förrän HELA meningen är sagd, eftersom ett par ord i slutet kan omkullkasta hela betydelsen, något som på svenska ofta är hyfsat ovanligt.

Så, ja, det är nog ganska knepigt för en kines att förstå VARFÖR vi behöver alla dessa böjelser, konjunktioner, prepositioner, etc, när de är vana med att de inte behövs (inte finns) - man förstår innebörden ändå.

Du förekom mig precis. Ordföljd och betoning är det som styr helt i kinesiskan.

Ett extremexempel som visar detta är berättelsen om poeten som åt stenlejon: Chinese Poetry 1- "Lion-Eating Poet in the Stone Den"

Jag vet hur kinesiska är uppbyggt. Jag förstår en del kinesiska, då jag sett Hongkong-filmer med engelsk översättning sedan barnsben. Jag kan spotta ur mig de värsta tänkbara kinesiska svordomarna, med korrekt uttal

Frågan är om konsten att böja är för svårt för kineserna att lära sig, de förkastar det - lathet. Eller om det är för svårt - kineserna är mindre begåvade.

Jag kan för övrigt böja engelska ord korrekt trots att det inte är 100% identiskt med svenskans, och jag bor inte i USA.

Det är föga imponerande att du kan "spotta" ur dig de värsta svordomarna i perfekt uttal. Frågan är om du skulle klara dig i Kina. Vilket jag tror inte du skulle göra, även efter 35 år.

Engelska och svenska är grammatiskt väldigt lika och närbesläktade. För 7-800 år sedan var de som dialekter av samma språk, typ. Kinesiska är väldigt annorlunda.

Ska du jämföra svårighet att böja kan du ju ta latin istället. Och då är det fortfarande släkt med svenska och engelska. Vi kan böja "Linköping" på latin:

Nominativ Lincopia
Ackusativ Lincopiam
Genitiv Lincopiae
Dativ Lincopiae
Ablativ Lincopiā
Vokativ Lincopia
Lokativ Lincopiae

Men vad har det med min frågeställning att göra? Är det svårt att lära sig ett språk där man böjer ord? Bör en individ efter 30 år bemästra det någorlunda?

Min morsa ville för övrigt skicka mig till både Ryssland och Kina, till respektives akademier. Ryssland för schack, Kina för kampsport.

Svensk grammatik framstår nog som ganska svår för en kines. Kolla lite på Wiktionary hur latinsk och grekisk grammatik ser ut och så tänk dig att dessa språk i grunden ändå är släkt med svenskan.

Ryska är också släkt med svenska och har bara ett lite annorlunda alfabet. Däremot har man många fler böjningar, liknande latinet, som jag gav exempel på innan. T.o.m. persiska och språken i Indien är släkt med svenskan. Men kinesiskan har alltså en helt annan struktur. Videon som jag postade i tråden illustrerar det bra. Hur fort skulle du kunna lära dig hela den korta berättelsen så att en kines förstod den, tror du?

Men inte oöverkomligt svårt.


Du ställer fel fråga. Det är inte en symmetrisk svårighetsgrad att som svensk lära sig kinesiska jämfört med det omvända. Och ja, som kines hade jag greppat skillnaden mellan: att skämma ut sig och ni skämmer ut er. Absolut.

Jag hade sannolikt bemästrat det på halverad förväntad tid. Att spela på stormästarnivå (om potentialen är där) i schack tar 8 år. Jag gjorde det på 4 år utan böcker. Idag kan besegra Kasparov i ett parti schack, även om han vinner fler partier i längden. Jag har nämligen besegrat motståndare som besegrat honom (datorer).