Citat:
LOL! Bli upprörd över en tröja. Då är det stil på black metal!!! 
Jag har själv varit på en Mayhem-trip de senaste veckorna och insett hur mycket jag uppskattar att de (nästan) alltid söker utveckla sig själva. Jag bortser från de riktigt kassa liveskivorna - speciellt de tidiga, som av någon anledning ses som klassiska. De har skräpljud, är dåligt utförda och allmänt intetsägande. Och helt ärligt gör Deathcrush inte mycket för mig heller. Lite infantilt och demoaktigt. Som ett band som inte riktigt hittat rätt ännu.
Sedan har vi då De Mysteriis Dom Sathanas. En smått fantastisk platta som verkligen kan sätta en stämning men helt utan att aktivt addera keyboards (som ofta fungerar som stämningshöjande för andra band). Det mesta här är bra men sången är hit och miss för mig. I vissa partier älskar jag det underliga gurglandet Attilla bidrar med. Ibland låter det närmast clownigt. Jag tror han skulle vunnit på att någon fick producera honom här, med lösa tyglar men ändock med tyglar.
Wolf's Lair Abyss
Den första skivan jag införskaffade med Mayhem runt tiden då den släpptes. Jag älskar fortfarande denna. Attilla har bytts ut som en helt förvriden Maniac som alltid fått mycket kritik men som jag uppskattar mycket. Materialet är inte så väsensskilt från det tidigare albumet och känslan i produktionen liknar varandra. Speciellt gitarrljudet kan jag tycka. Enormt stark comeback!
Grand Declaration of War
Kanske min favorit bland Mayhems eror. Man närmar sig det industriella och elektroniska här. Adderar kvasifilosofiska texter och spoken word. Allt som jag verkligen uppskattar när det görs rätt. Produktionen är precis som den ska vara på en platta med låtar som dessa - dvs väldigt ren, luftig och steril. Kanske är den något för lång för sitt eget bästa men det är petitesser i sammanhanget.
Chimera
En platta jag inte gett någon riktig chans fören i år. Den har passerat under radarn av någon anledning. Det finns en känsla kvar från Grand Declaration of War men utförandet är mer rakt den här gången. Älskar hur inledande Whore är så minimalistisk i sin uppbyggnad. Andra låtar har klara pop-influenser i hur låtarna byggt upp (men skivan är långt ifrån pop givetvis). Mer hit-baserad komponerande.
Ordo ad Chao
Ljudbilden är nog det som stört flest människor med denna. Jag tycker att det fungerar oftast men där svaga länken är trumljudet. Annars bidrar ljudbilden till den stämning bandet söker. Det som kunde blivit splittrat, då låtarna är väldigt oortodoxa (ja det var menat som en pik, åtminstone bitvis). Här finner vi ingen uppbyggnad av vers, refräng, vers, refräng osv. Ändå fungerar det nästan hela vägen ut. Jag älskar främst hur man använder tystnad som stämningshöjare (A Great Work of Ages). Det jag alltid slås av är hur opassande slutet av skivan är. Här borde man lagt ner mer tid. NU blir det för abrupt och jag känner varje gång att något saknas.
Esoteric Warfare
Det här känns som föregående plattas lillebror men den skillnaden att det som kunde gått fel för den plattan gick fel här. Låtskrivandet saknar uppenbart riktning för det mesta. Mycket låter som att de bara staplat riff på varandra utan eftertanke. Upplägget liknar därför Ordo ad Chao fast i miniformat men det fungerar inte riktigt här. Och till skillnad från det albumet känns det som om denna håller på alldeles för länge. Även om jag kan uppskatta vissa spår individuellt tröttnar jag alltid på helheten när jag ger denna skiva en chans.
Men det ska sägas att jag fortfarande återkommer till denna och ger den chans på chans. Det kan betyda att den till slut växer. Men rent generellt är jag mer intresserad av bonusspåret. Tydligen spelade de in några låtar i Budapest som senare skrotades eftersom de lät för mycket som tidiga Mayhem. Enligt mig är den inkluderade bonuslåten mycket mer intressant än allt det som till slut hamnade på albumet sammantaget.
Jag har själv varit på en Mayhem-trip de senaste veckorna och insett hur mycket jag uppskattar att de (nästan) alltid söker utveckla sig själva. Jag bortser från de riktigt kassa liveskivorna - speciellt de tidiga, som av någon anledning ses som klassiska. De har skräpljud, är dåligt utförda och allmänt intetsägande. Och helt ärligt gör Deathcrush inte mycket för mig heller. Lite infantilt och demoaktigt. Som ett band som inte riktigt hittat rätt ännu.
Sedan har vi då De Mysteriis Dom Sathanas. En smått fantastisk platta som verkligen kan sätta en stämning men helt utan att aktivt addera keyboards (som ofta fungerar som stämningshöjande för andra band). Det mesta här är bra men sången är hit och miss för mig. I vissa partier älskar jag det underliga gurglandet Attilla bidrar med. Ibland låter det närmast clownigt. Jag tror han skulle vunnit på att någon fick producera honom här, med lösa tyglar men ändock med tyglar.
Wolf's Lair Abyss
Den första skivan jag införskaffade med Mayhem runt tiden då den släpptes. Jag älskar fortfarande denna. Attilla har bytts ut som en helt förvriden Maniac som alltid fått mycket kritik men som jag uppskattar mycket. Materialet är inte så väsensskilt från det tidigare albumet och känslan i produktionen liknar varandra. Speciellt gitarrljudet kan jag tycka. Enormt stark comeback!
Grand Declaration of War
Kanske min favorit bland Mayhems eror. Man närmar sig det industriella och elektroniska här. Adderar kvasifilosofiska texter och spoken word. Allt som jag verkligen uppskattar när det görs rätt. Produktionen är precis som den ska vara på en platta med låtar som dessa - dvs väldigt ren, luftig och steril. Kanske är den något för lång för sitt eget bästa men det är petitesser i sammanhanget.
Chimera
En platta jag inte gett någon riktig chans fören i år. Den har passerat under radarn av någon anledning. Det finns en känsla kvar från Grand Declaration of War men utförandet är mer rakt den här gången. Älskar hur inledande Whore är så minimalistisk i sin uppbyggnad. Andra låtar har klara pop-influenser i hur låtarna byggt upp (men skivan är långt ifrån pop givetvis). Mer hit-baserad komponerande.
Ordo ad Chao
Ljudbilden är nog det som stört flest människor med denna. Jag tycker att det fungerar oftast men där svaga länken är trumljudet. Annars bidrar ljudbilden till den stämning bandet söker. Det som kunde blivit splittrat, då låtarna är väldigt oortodoxa (ja det var menat som en pik, åtminstone bitvis). Här finner vi ingen uppbyggnad av vers, refräng, vers, refräng osv. Ändå fungerar det nästan hela vägen ut. Jag älskar främst hur man använder tystnad som stämningshöjare (A Great Work of Ages). Det jag alltid slås av är hur opassande slutet av skivan är. Här borde man lagt ner mer tid. NU blir det för abrupt och jag känner varje gång att något saknas.
Esoteric Warfare
Det här känns som föregående plattas lillebror men den skillnaden att det som kunde gått fel för den plattan gick fel här. Låtskrivandet saknar uppenbart riktning för det mesta. Mycket låter som att de bara staplat riff på varandra utan eftertanke. Upplägget liknar därför Ordo ad Chao fast i miniformat men det fungerar inte riktigt här. Och till skillnad från det albumet känns det som om denna håller på alldeles för länge. Även om jag kan uppskatta vissa spår individuellt tröttnar jag alltid på helheten när jag ger denna skiva en chans.
Men det ska sägas att jag fortfarande återkommer till denna och ger den chans på chans. Det kan betyda att den till slut växer. Men rent generellt är jag mer intresserad av bonusspåret. Tydligen spelade de in några låtar i Budapest som senare skrotades eftersom de lät för mycket som tidiga Mayhem. Enligt mig är den inkluderade bonuslåten mycket mer intressant än allt det som till slut hamnade på albumet sammantaget.
Härligt inlägg! Mayhem slutar aldrig uppröra, kanske mest för att de aldrig varit så bra som sitt rykte. Den genomgående uppfattningen om Mayhem verkar vara att de är ett hyfsat band helt enkelt. Själv gillar jag bara DMDS och WLA. Övriga åker på när han jag total idétorka.
Ett par veckor utan internet gör att man inte hänger med, men här har det då inte hänt mycket. Lyssnat lite på Hermodr (hittar inte det jävla tecknet). Ganska trist egentligen men Krigstid eller vad den heter är ju bra.
Nåväl. Myrkgrav har jag verkligen fastnat för. Brukar inte vara så förtjust med körer och ren sång men den här skivan har på något sätt letat sig in. Gillar hans texter som är direkt hämtade från gamla folksagor och sägner.
