Förre LUF-ordföranden Adam Cwejman, numera ledarskribent på Göteborgsposten, skriver att bristen på patriotism är ett problem i dagens Sverige:
Cwejman: Sverige behöver en sundare patriotism
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2857161-cwejman-sverige-behover-en-sundare-patriotism
Cwejman inleder med att reflektera över hur det är i andra européiska länder som Polen och Norge, där man är stolta över sitt land och dess historia. Sedan konstaterar han att vi svenskar är något aparta:
I detta avseende sticker Sverige ut. Vår avsaknad av kollektiva erfarenheter av ockupation gör oss närmast unika i Europa. Upplevelsen av en gemensam nation uppfattas av många svenskar som abstrakt och obehaglig. Något som flaggviftande rasister bryr sig om. Därför har vissa svenskar svårt att förstå norrmännens nationaldagsfirande på sjuttonde maj. Nationen är en anakronism, upprepar kritikerna pompöst.
De anser att nationen är en konstruktion och därför godtycklig. Därtill har nationen skapats för vissa specifika, ondskefulla och exkluderande, syften.
Detta resonemang är fel hävdar Cwejman:
Att påstå att nationen är en social konstruktion är inget argument i sig. Alla sociala relationer, såväl individuella som kollektiva, är konstruerade. Det säger inget om deras värde för människor. Att nationer och patriotism har använts för ondskefulla syften innebär inte att nationer aldrig kan användas för goda syften.
Cwejman hävdar att patriotismen tvärtom blivit ännu viktigare på grund av globaliseringen:
Har den ens någon roll att spela på 2000-talet? Är det inte en föråldrad, och kanske farlig, idé? Många menar att globaliseringens tidsålder har gjort dylika identiteter överflödiga. Men troligtvis är det precis tvärtom. I en tidsålder då gränserna mellan länderna är mindre tydliga är värdet av en gemensam berättelse desto viktigare.
Cwejman avslutar med att varna för att bristen på patriotism hotar den nationella sammanhållningen i en tid då samhället utsätts för stora påfrestningar:
Sveriges avsaknad av en nationell berättelse kan stå oss dyrt. I tider av omfattande migration behövs den mer än någonsin. Sverige möter migranter med ett neurotiskt förhållningssätt till nationen. I stället för att se behovet av en gemensam berättelse ser man bara ett hot. I tider av rädsla och oro blir konsekvensen att berättelsen om nationen monopoliseras av ett fåtal. Hur kan man skapa gemenskap i ett samhälle där en av de starkaste gemenskapsbyggande idéerna förkastas?
Frågor att diskutera:
1. Har Cwejman rätt? Behöver Sverige fler sunda patrioter för att vi ska kunna möta de utmaningar vi står inför?
2. Hur återerövrar vi i så fall patriotismen från de ljusskygga krafter som lagt beslag på den? Hur skapar vi en sund svensk patriotism?
Cwejman: Sverige behöver en sundare patriotism
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2857161-cwejman-sverige-behover-en-sundare-patriotism
Cwejman inleder med att reflektera över hur det är i andra européiska länder som Polen och Norge, där man är stolta över sitt land och dess historia. Sedan konstaterar han att vi svenskar är något aparta:
I detta avseende sticker Sverige ut. Vår avsaknad av kollektiva erfarenheter av ockupation gör oss närmast unika i Europa. Upplevelsen av en gemensam nation uppfattas av många svenskar som abstrakt och obehaglig. Något som flaggviftande rasister bryr sig om. Därför har vissa svenskar svårt att förstå norrmännens nationaldagsfirande på sjuttonde maj. Nationen är en anakronism, upprepar kritikerna pompöst.
De anser att nationen är en konstruktion och därför godtycklig. Därtill har nationen skapats för vissa specifika, ondskefulla och exkluderande, syften.
Detta resonemang är fel hävdar Cwejman:
Att påstå att nationen är en social konstruktion är inget argument i sig. Alla sociala relationer, såväl individuella som kollektiva, är konstruerade. Det säger inget om deras värde för människor. Att nationer och patriotism har använts för ondskefulla syften innebär inte att nationer aldrig kan användas för goda syften.
Cwejman hävdar att patriotismen tvärtom blivit ännu viktigare på grund av globaliseringen:
Har den ens någon roll att spela på 2000-talet? Är det inte en föråldrad, och kanske farlig, idé? Många menar att globaliseringens tidsålder har gjort dylika identiteter överflödiga. Men troligtvis är det precis tvärtom. I en tidsålder då gränserna mellan länderna är mindre tydliga är värdet av en gemensam berättelse desto viktigare.
Cwejman avslutar med att varna för att bristen på patriotism hotar den nationella sammanhållningen i en tid då samhället utsätts för stora påfrestningar:
Sveriges avsaknad av en nationell berättelse kan stå oss dyrt. I tider av omfattande migration behövs den mer än någonsin. Sverige möter migranter med ett neurotiskt förhållningssätt till nationen. I stället för att se behovet av en gemensam berättelse ser man bara ett hot. I tider av rädsla och oro blir konsekvensen att berättelsen om nationen monopoliseras av ett fåtal. Hur kan man skapa gemenskap i ett samhälle där en av de starkaste gemenskapsbyggande idéerna förkastas?
Frågor att diskutera:
1. Har Cwejman rätt? Behöver Sverige fler sunda patrioter för att vi ska kunna möta de utmaningar vi står inför?
2. Hur återerövrar vi i så fall patriotismen från de ljusskygga krafter som lagt beslag på den? Hur skapar vi en sund svensk patriotism?