Cwejman om Sveriges behov av patriotism

Förre LUF-ordföranden Adam Cwejman, numera ledarskribent på Göteborgsposten, skriver att bristen på patriotism är ett problem i dagens Sverige:

Cwejman: Sverige behöver en sundare patriotism

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2857161-cwejman-sverige-behover-en-sundare-patriotism

Cwejman inleder med att reflektera över hur det är i andra européiska länder som Polen och Norge, där man är stolta över sitt land och dess historia. Sedan konstaterar han att vi svenskar är något aparta:

I detta avseende sticker Sverige ut. Vår avsaknad av kollektiva erfarenheter av ockupation gör oss närmast unika i Europa. Upplevelsen av en gemensam nation uppfattas av många svenskar som abstrakt och obehaglig. Något som flaggviftande rasister bryr sig om. Därför har vissa svenskar svårt att förstå norrmännens nationaldagsfirande på sjuttonde maj. Nationen är en anakronism, upprepar kritikerna pompöst.

De anser att nationen är en konstruktion och därför godtycklig. Därtill har nationen skapats för vissa specifika, ondskefulla och exkluderande, syften.

Detta resonemang är fel hävdar Cwejman:

Att påstå att nationen är en social konstruktion är inget argument i sig. Alla sociala relationer, såväl individuella som kollektiva, är konstruerade. Det säger inget om deras värde för människor. Att nationer och patriotism har använts för ondskefulla syften innebär inte att nationer aldrig kan användas för goda syften.

Cwejman hävdar att patriotismen tvärtom blivit ännu viktigare på grund av globaliseringen:

Har den ens någon roll att spela på 2000-talet? Är det inte en föråldrad, och kanske farlig, idé? Många menar att globaliseringens tidsålder har gjort dylika identiteter överflödiga. Men troligtvis är det precis tvärtom. I en tidsålder då gränserna mellan länderna är mindre tydliga är värdet av en gemensam berättelse desto viktigare.

Cwejman avslutar med att varna för att bristen på patriotism hotar den nationella sammanhållningen i en tid då samhället utsätts för stora påfrestningar:

Sveriges avsaknad av en nationell berättelse kan stå oss dyrt. I tider av omfattande migration behövs den mer än någonsin. Sverige möter migranter med ett neurotiskt förhållningssätt till nationen. I stället för att se behovet av en gemensam berättelse ser man bara ett hot. I tider av rädsla och oro blir konsekvensen att berättelsen om nationen monopoliseras av ett fåtal. Hur kan man skapa gemenskap i ett samhälle där en av de starkaste gemenskapsbyggande idéerna förkastas?

Frågor att diskutera:

1. Har Cwejman rätt? Behöver Sverige fler sunda patrioter för att vi ska kunna möta de utmaningar vi står inför?

2. Hur återerövrar vi i så fall patriotismen från de ljusskygga krafter som lagt beslag på den? Hur skapar vi en sund svensk patriotism?

Jag tror inte "man" kan skapa någon nationalism/patriotism uppifrån. Det är en storhet som växer fram långsamt inom ett folk, genom seklerna. Däremot kan yttre påfrestningar som uppstått, tagit sig in i samhället, trigga nationalistiska/patriotiska (mot)reaktioner.

Det staten kan och bör göra är att hushålla med resurserna, ställa seriösa krav på främlingar och villkora välfärdsrättigheterna minutiöst och straffa bedragare och bristande tjänstemannaintegritet. Dvs skydda det gemensamma från överutnyttjande, felanvändning och skapa incitaments- och finansieringsmodeller som upplevs rättvisa, nyttiga och uthålliga. Det är inte så mycket pro patria som kan konstrueras fram, däremot se till att parasitism inte får fäste.

Så långt håller jag med dig att det är viktigt för den nationella sammanhållningen att välfärdssystemen upplevs som rättvisa och inte missbrukas.

Jag tror dock att det Cwejman menar är att i en tid när vi rör på oss mer än tidigare och många nya människor kommer till Sverige, så är det särskilt viktigt att vi vårdar det som håller oss samman som nation.

Han har delvis rätt. Sverige är en konstruktion från 1800-talets Skansen uppfinnare. Sverige var ett land uppbyggt i olika Landskap där folk var lokalpatriotiska.
Med egna traditioner, egna landskapssånger, egna landskaps folkdräkter.

Folk på 1600-1800 talen rörde sig högst 100 meter i sina landskap, ingen flyttade långt bort, de beresta människorna var Präster och Officerare, samt fotsoldater.

Kyrkan hade makt över människor och man fick gå till prästen för att få tillstånd att flytta, vilket man sällan fick.

Sedan från 1850-1930 drog stora delar av befolkningen till Amerika och det Sverige som höll på att byggas upp tillhörde Överklassen och den nya Överklassen, Gubbarna sm satt på Groggverandorna och drack Grogg på eftermiddagarna.

Arbetarklassen var inte delaktiga i Borgarnas Sverige, Arbetarna kände hat mot detta Sverige, detta Sverige mördade 5 arbetare i Ådalen 1931.

Det är därför det inte finns något gemensamt Sverige.

Personligen är jag uppfostrad både hemma och på min skola med Lokalpatriotism, vi har våra traditioner, på mitt dagis hade vi en helt annan sorts midsommar än den man såg på TV, och mina föräldrar firade inte ens med en midsommarstång, sånt hade vi inte där jag kommer från.
I Skolan sjöngs sånger från hembygden på skolavslutningen och en gammal adjunkt på Gymnasiet höll lokalpatriotiska sommartal på högstadiets och gymnasiets gemensamma skolavslutning.
Vi höll Danskarnas härjningar i åminnelse på vår ort på skolavslutningarna i och med kyrkan vi var i var den enda byggnaden som klarade sig.

Jag är inte uppväxt i ett gemensamt Sverige, jag är uppväxt på min ort där övriga Sverige gjorde sig påmint.
Jag har aldrig känt mig Svensk, det är naturen runt omkring mig som fyller mig med stolthet över min ort, men jag kan inte vara stolt över hela vårt land eftersom jag bor endast på en liten fläck av landet, och har inte rest runt till stora delar, har endast rest ner till Skåne, Stockholm och sedan varit en gång i Söderhamn och Umeå.

När jag bodde i Stockholm var jag mycket på mitt landskaps Nation på universitetet på konserter, och det fanns ett lokalt band som ofta spelade där, lokalt hemifrån. Och då var det massa folk från hela min region där och hela lokalen fylldes av lokal dialekt med våra säregna uttryck, då kändes det som hemma, Stockholm var aldrig mitt hem, inte min stad, utan när jag kom hem till min forna hemstad så hade mina föräldrar flyttat, då kändes jag som ryckt upp i jorden och vandrade på mycket välbekanta gator.
En gång var det ett annat band hemifrån med några vänner till mig som under tre veckor spelades oerhört mycket på P3 1994, då väcktes lokalpatriotismen.
Nej Stockholm kändes som ett annat främmande land och jag har alltid känt mig obekväm med Svenska flaggor och högtidligheter kring Sverige med nationalsång och liknande, sånt växte jag inte upp med vare sig hemma eller i skolan på 70-80 talen.

Nej jag tror inte vi kan bygga upp något som egentligen aldrig funnits, det Sverige nationalromantikerna och de mörka krafterna har är det Sverige Överklassen på 1800-talet vurmade för, Heidenstams Sverige, det Sverige har alltid arbetarklassen hatat och kommer hata.

Man får bygga upp något från grunden i stället, bygga ihop med vår svenska visskatt, ihop med naturen, vemodet i den svenska skymningsnatten sommartid, det är det som är Sverige för mig idag.

Det menar nog Cwejman. Men att propsa fram någon sådan sammanhållning tror jag inte är möjlig; däremot kan de som spontant känner samhörighet sammansvetsas om tiderna kräver det. Att slå ihop med lock och pock väldigt divergerande kulturer är förgäves; som bäst ett projekt för stunden. Därför är det viktigt för en stat som vill överleva, att genom förutseende och respekt för ursprunget och majoritetsbefolkningen se till att inte mygel, fusk och allmän eller partikulär parasitism tillåts få fäste. (Postmarxistisk och genusaktivistisk intersektionalitet försöker förstås dementera majoritetsbefolkningen som realitet och bryta ner i en massa underidentiter, en sallad eller mosaik, där mottagarnationen inte har något existensberättigande med egna intressen.)

Kan man inte vara proaktiv i gynnandet av något, så kan man iallafall se till att det inte finns tärande faktorer.

Intressant och lärorikt inlägg. Jag hade aldrig tänkt ur detta perspektivet innan, tack

Det är det enda sättet att hålla uppe skatteviljan i ett land. Att känna sån samhörighet och därmed solidaritet med andra att man villigt ger upp halva sin inkomst för att de andra, som man inte ens känner, ska få det bättre. Att våga lita på att andra känner sån samhörighet med mig att de hjälper mig om jag faller. Det bygger enbart på samhörighet och när den är borta är välfärden borta.

Det finns ju flera andra länder i Europa där patriotismen och "den nationella berättelsen" delvis har *skapats* medvetet uppifrån - Spanien och Italien, till dels också Storbritannien (de flesta i UK upplever inte att känslorna rusar till inför tanken på att de är *britter*, många är inte speciellt lågande engelska patrioter heller). Men i desa länder grälar man påtminstone om nationen, historien och det nationella arvet. I Sverige har allt det här hamnat i frysboxen för stora delar av befolkningen och särskilt för media: tanken att något har med nationen att göra blir a priori töntig. Det finns flera orsaker, men den tyngsta är kanske att nationen var det stora honnörsordet för dem som var emot demokratins genombrott för hundra år sedan, den svenska patriotismen då var en punschpatriotism för grevar, överstar, kungahus och direktörer. I t ex Norge och Polen var patriotismen radikal och folklig, den var ett projekt för befrielse av nationen - och för demokrati.

Jag håller med dig så långt att både demokrati och sammanhållning måste byggas underifrån. Den lokalpatriotism du beskriver är därför viktig som ett kitt i samhällskroppen.

Samtidigt är det naivt att tro att vi kan värna våra intressen i en värld som till stor del är organiserad på nationell och överstatlig nivå om vi inte har en bättre nationell sammanhållning än idag. Så jag tror inte alls på den nyliberala drömmen om att avskaffa nationalstaten. De små lokalsamhällena som du beskriver kommer att vara helt utlämnade till multinationella företag, EU-direktiv och de lobbyister som står bakom dessa om vi inte kan agera som nation i viktiga frågor.

Jag håller inte heller med om att svensk patriotism aldrig funnits. Som Cwejman mycket riktigt påpekar är patriotism något som historiskt växer fram när det finns ett konkret hot utifrån. Därför är polacker och norrmän mycket mer patriotiska än svenskar. Under de tider som det funnits ett yttre hot även mot Sverige, som under andra världskriget och det kalla kriget, så var svenskar mycket mer patriotiska än idag.

Därmed inte sagt att nationell sammanhållning alltid behöver bygga på ett yttre hot. Men den bild du gav ovan stämmer inte in på Sverige under tiden 1940-1970, då den nationella sammanhållningen var betydligt starkare än idag.

En korrekt analys. Utan samhörighet blir en gemensamt finansierad välfärd omöjlig.

Det är också därför som vissa nyliberaler vill avskaffa nationalstaterna.

Så är det naturligtvis, men se vad jag skrev ovan om Sverige under andra världskriget och det kalla kriget. Patriotismen ökar alltid under tider av yttre hot.

Det som Cwejman vill säga - och där håller jag med honom - är att vi behöver en bättre nationell sammanhållning för att värna våra intressen i en alltmer globaliserad värld. Det finns andra hot än rent militära som kräver ett organiserat och väl genomtänkt agerande på nationell nivå.

Ytterst är det en fråga om demokrati och självbestämmande. Om vi inte själva tar ansvar för Sveriges framtid kommer andra att göra det åt oss.

Klokt resonerat. Det har i decennier varit no no att framhålla sin bygd och sitt land. PK har härskat hänsynslöst. Indoktrinering har härjat på förskolor och i alla skolor och i media alltför länge.Det måste gå 5 invandrarbarn på 1 ursvenskt. Och detta gäller i offentligheten också. Vilka intervjuas vid tex majstången? Ett barn med svenskt utseende? Det hade varit politiskt fel. Jag såg i dag en reklamfilm på TV där ett ungt par romantiskt njöt av utsikten från en modern vacker lägenhets fönster. Detta par bestod av en svart kvinna ock en vit man. De talade svenska. Hur ser det ut i TV? Nyhetsuppläsare och programledare? Att kvaliteten finns vill jag inte bestrida.
Och all denna lättkränkhet? Känner man sig kränkt för att man är född med svart skinn, så vem 17 kan hjälpa det? Dessa snyftreportage skall alltid få oss vitskinnade att skämmas.
Så hur skall vi nu få stake att känna patriotism och våga visa det? Varenda ståuppare förnedrar svenskt och Sverige. (Özz Nujen tar över Ring Så Spelar Vi emellanåt)Ändock har vi bekostat deras uppväxt och gett dem det de har. ( Usch, nu får jag snart hjärnblödning.)

Jag har varit patriot alltsedan mina 5 år i Afrika, och jag har tytt mig till Framstegspartiet, Ny Dem och nu SD. Och man har fått smått dölja sin inställning. Man har aldrig varit en hjälte för att man velat värna Sverige.
Nu har alla illusioner flytt. Vårt land har varit i händerna på förrädare och flummare alltför länge. I kväll meddelade Rapport att halva antalet av dessa som väller in anmäler sig inte till Migr verket. Man har ingen aning om vilka och vart de tar vägen. I vilket syfte de vill vara anonyma.
Polisen var mest rädd att det kunde gå illa för dem. Att de kunde utnyttjas. Man tror inte det är sant. Vad skall vi strida för? Jag tänker kanske på min generation. Vi har gett upp och önskar en snabb död.
Men barnbarnen? Det vi kan göra för dem är att se till att ett parti som är patriotiskt, och står för det, får komma fram. Så länge man får rösta kan man stötta patriotismen och ställa krav att få verka i sin svenskhet. ( Bara detta att känna fel att skriva Svenskt och svenskhet bevisar hur hjärntvättad man blivit.)
Det är alldeles för sent att bygga upp patriotism, men som nämnt verka för kravställning.