Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar

Jag är lite nyfiken vad som händer med SD:s siffror när den dumma svensken fattar att inga flyktingar hade kommit till Sverige utan bidrag och fri sjukvård.

Men mitt grundbet är att den korkade dumma svensken inte förstår hur sanningen ligger. Dock tror jag att SD:s siffror går över 30% både i OU och i verkliga val.

Folk ser ingen anledning att skapa dålig stämning när det ändå är 3 år kvar till nästa val. Man gnäller kanske lite uppgivet över situationen men eftersom man inte kan göra något så låter man bli.

Skont att se att SD fortfarande är största parti.
Att man, trots allt, gått ned sedan senaste mätningen är acceptabelt.
Kommer att komma MÅNGA Opinionsundersokningar de närmaste veckorna pga Alliansen och regeringen nu brutit December overrenskommelsen.
Tidigare trodde jag på 30% i slutet av December men nu tror jag faktiskt på nytt rekord och 30% för SD redan om ett par veckor.
14 dar till alltsa X 2000 bidragsflyktingar per dag = 28 000 nya som vallt in i landet.

Betvivlar starkt det blir nyval p.g.a. det inträffade med att KD sagt upp DÖ.
På grund av SD:s starka ställning i OM vill ingen ha extraval!

Skulle tro att om ett halvår leds en ännu mindre S-minoritetsregering, utan koppling till MP av någon annan än Löfven!

Ja, du hade rätt.

Jag har varit övertygad om tre olika förklaringar.

När SD stod still i SIFO trodde jag det berodde på att SD ledningen är fullständiga oförmåga att göra ett jävla piss förutom att intriga ala sektrörelsen 1999. Därför ökade de inte trots guldläge.

När SD backade i Novus trots ännu mer guldläge så kunde jag inte föreställa mig något annat än att detta vart rent ut fejk. I synnerhet då när samma företag hävdar att svenskarna blivit mer positiva till folkutbytet sedan gympasalar börjat tas i beslag. Och var tredje ville ha en muslimsk man boende hos sig.

Nu visar Demoskop att SD står still, och i Sentio backar partiet.

Att fyra mätningar i rad visar dessa siffror kan nästan bara betyda att den spikraka trenden uppåt är bruten.

Kanske beror det på SD-ledningen. Men jag tvivlar. Jag tror ju inte direkt deras oförmåga att göra något annat än suga regimens röv och utesluta varandra är ett vinnarkoncept. Men detta är ett allmänt beteende sedan länge hos detta skitparti. Folk har ändå symbolröstat på dem efterssom de symboliserar ett motstånd mot folkutbytet.

Jag kan helt enkelt inte tänka mig att folk i ett läge som vi nu befinner oss i skulle tycka det är mer angeläget att demonstrerar sitt missnöje mot SDU-uteslutningen än att visa avsky mot att tvåtusen muslimska män som kräver "our money" väller in varje dag.

Jag är bevisligen ingen orakel. Har nästan legat på powergirl nivå sedan trenden bröts. Gissat fel varje gång.

Men någonting måste man ju göra med dessa siffror. Någon förklaring finns ju.

Det enda jag kan säga är att jag tror på siffrorna i bemärkelsen att SD inte ökar. Och jag tror inte det kan förklaras med att SD ledningen ånyo visat att det enda de duger till är intriger.

Jag är chockad, förvånad och ledsen.

Svenskarna svarade inte på medias kampanj, påverkades inte av bilderna på Alan. Då fortsatte SD att öka.

Men sedan tog det stopp två veckor senare. Inte så att folk lämnade SD. Men partiet fortsätter inte växa nu. Detta trots att det var nu åtminstone jag förutspådde att den stora tillströmningen skulle börja.

Det är nu snyft-reportagen förlorat sin styrka. Det är nu verkligheten tränger sig på med ockuperade gympasalar, asylboenden i tidigare fredade områden, otacksamhet som visar sig, fakta som tränger fram, krislägen som utlyses.

Ändå tillkommer i princip noll nya väljare.

Är det taket? De som inte röstar SD redan kommer aldrig göra det? Jag har aldrig trott på den teorin med glastak. Jag har tänkt att "kan tänka sig SD" växer parallellt med de som faktiskt röstar SD.

Men man får nog inse att även vi, liksom journalister, lever i en bubbla. Vi ser vad som händer i våra Facebook och Twitterflöden, läser inlägg på Flashback, läser rubriker i alternativmedia, selekterar vilka nyheter vi gammelmedia och utländsk media vi läser, har våra familjer, vänner.

Det är nog så att vår bild av tonläget i Sverige är något annat än för många andra. Denna våg av muslimska män kanske inte är på allas läppar. För många är det som vanligt att de hör om beredskap och allvarligt läge och åtgärder... Ord som alltid strömmar förbi i nyhetsflödet men som inte direkt berör en själv.

Många tycker nog också det är lite "mysigt" med lite lagom samhällskris. Det är lite spännande och kittlande att barnen inte har fotbollsträning, att ha föräldramöten medan mörkret ligger utanför fönstren och dricka kaffe och prata om att nu ska alla göra något gemensamt.

Sen har jag funderat en del sista veckan på varför det aldrig ger utslag i opinionen efter speltakulära mord, gruppvåldtäkter, terrorism, massiva invällanden, upplopp. Det blir bara denna långsamma stadigt växande missnöje.

Men det slår mig att så är det ju alltid. Svarta i Amerika till exempel strömmade inte ut på gatorna när nya diskriminerande lagar kom. Östtyskarna gjorde inte gemensam revolution när det kom nya tvång och ransoneringar.

Allt sånt där bygger bara upp det stadiga missnöjet.

De kraftiga reaktionerna tycks aldrig komma av dåliga nyheter, utan av bra nyheter. Det var när Rosa Park vägrade ge sin plats åt en vit som medborgarrättsrörelsen exploderade i USA. Det var när ryktet kom om murens fall som östtyskarna gick man ur huse och krävde förändring.

Som att dåliga nyheter - mer förtryck, nya beslag, ökad censur, hårdare lagar - allt sådant är bara bränsle som lagras i depåer.

Men det är goda nyheter - en framgångsrik protest, en regim aom tvingas backa- det är det som är gnistan som antänder.

Om denna teori stämmer så förklarar det varför vi (eller åtminstone jag) alltid blir besviket förvånad när exempelvis SD bara fortsätter öka i sitt vanliga lunk trots att det skett något chockerande, eller varför det fortsätter bara komma 100 personer på demonstrationer trots vansinniga politiska beslut.

Man förväntar sig en explosion. Men det enda som hänt är att mer bränsle lagrats. Det finns fortfarande ingen gnista.

Jag tror helt enkelt att vi ska sluta sitta och bekvämt säga att det är bra med de allt mer vansinniga besluten, för nu kommer "bägaren rinna över".

Kanske ska man istället börja hoppas och jobba för någon god nyhet som omväxling. Kanske att bara protester lyckas få ett enda asylboende att stänga. Kanske att någon gång faktiskt irl visa en av alla kravmaskiner vad vi tycker om denna otacksamhet. Något som faktiskt påminner motståndet om hur det faktiskt smakar med seger.

Motgångar och nederlag kan absolut bygga upp en ilska och vilja till revansch. Men med för mycket nederlag kan effekten bli motsatt.

SD borde arbeta för fler segrar. Kanske stoppa ett asylboende, straffa kommuner röstar för sådana. Bara lyckas rädda en enda gympasal. Påminna om att det faktiskt finns kraft att stoppa. Jag minns fortfarande med värme i bröstet när SD straffade Löfven för hans ovilja att diskutera massinvandringen. Det var länge sen den känslan nu.

Regimens motståndare måste få in några slag ibland också. Som det är nu är det bara elände. Någon framgång som omväxling är kanske vad som behövs för att lyfta SD vidare från denna platå där vi nu tycks ha fastnat.

[...]