Andreas Ekström, journalist på Sydsvenska Dagbladet och vän till Niklas Orrenius har skrivit ett inlägg om Julia Caesar. Han går igenom händelseförloppet och säger sig sammanfattningsvis vara chockad över hatet, häpen över antiintellektualismen och besviken över bristen på publicistisk resning till försvar för en kollega som har bedrivit helt normalt journalistiskt arbete. Han slår ned på Formgren som uppmanar till bojkott av DN.
Jag ser hans inlägg som ett rop inifrån den bubbla där så många journalister befinner sig. Hans ord präglas av en enögdhet för brister i den egna gärningen och en oförmåga att se hur långt det har gått.
Så klart ytterst få vill se att journalister dödshotas. Men den genklang som Julia Caesars krönika givit ÄR ett tecken på något han borde ta på allvar.
Efter det att DN ljugit för oss om Miraklet i Sandviken, Den rasistiska brandmannen, lönsamma flyktingbarn och OECD-siffrorna och dessutom utan några som helst nyanser söker köra ned sanningen om det trygga Sverige samtidigt som människor knivas på IKEA och handgranater kastas mot polisbilar börjar folk att tröttna. I ett sådant klimat avfärdas inte Marika Formgren, istället tänker allt fler att en bojkott av DN kanske ändå är en bra idé.
Vidare, när människor ser reportage där Expressen/Aftonbladet i samarbete med Researchgruppen kartlägger och hänger ut vanliga människor med avvikande åsikter ja, till och med står med foten i dörröppningen och filmar går något grundläggande förlorat i tilltron och respekten för svensk journalistik.
Ekström må vara chockad och besviken. Det är jag också. Men jag är inte förvånad. Det vi ser nu är det pris som nu betalas för år av agendasättande journalistik och ett enträget undergrävande av den egna trovärdigheten hos läsarna. Jag ville heller inte se den här utvecklingen, men till skillnad från Ekström har jag inte medverkat till den.
http://www.andreasekstrom.se/om-en-hatstorm-och-nagra-mordhot
Jag ser hans inlägg som ett rop inifrån den bubbla där så många journalister befinner sig. Hans ord präglas av en enögdhet för brister i den egna gärningen och en oförmåga att se hur långt det har gått.
Så klart ytterst få vill se att journalister dödshotas. Men den genklang som Julia Caesars krönika givit ÄR ett tecken på något han borde ta på allvar.
Efter det att DN ljugit för oss om Miraklet i Sandviken, Den rasistiska brandmannen, lönsamma flyktingbarn och OECD-siffrorna och dessutom utan några som helst nyanser söker köra ned sanningen om det trygga Sverige samtidigt som människor knivas på IKEA och handgranater kastas mot polisbilar börjar folk att tröttna. I ett sådant klimat avfärdas inte Marika Formgren, istället tänker allt fler att en bojkott av DN kanske ändå är en bra idé.
Vidare, när människor ser reportage där Expressen/Aftonbladet i samarbete med Researchgruppen kartlägger och hänger ut vanliga människor med avvikande åsikter ja, till och med står med foten i dörröppningen och filmar går något grundläggande förlorat i tilltron och respekten för svensk journalistik.
Ekström må vara chockad och besviken. Det är jag också. Men jag är inte förvånad. Det vi ser nu är det pris som nu betalas för år av agendasättande journalistik och ett enträget undergrävande av den egna trovärdigheten hos läsarna. Jag ville heller inte se den här utvecklingen, men till skillnad från Ekström har jag inte medverkat till den.
http://www.andreasekstrom.se/om-en-hatstorm-och-nagra-mordhot