Citat:
Ursprungligen postat av
CrispyKreem
Eller så är Oytos lag baserad på att du själv skulle utnyttja tillfället att leka Machiavelli om du var i deras kläder, vilket inte säger särskilt mycket om dem?
Vilket tror du själv väger tyngst?
Alt 1:
Yrkesstolthet
Pliktkänsla
Objektivitet
Trovärdighet
Kontinuitet
Varumärke, rykte
Vikten av att framstå som opolitiska observatörer/analytiker
Försiktighet före yvighet
Beprövade modeller före experimentella
Yrkeskunskaper som sitter i ryggmärgen före nytänk
Tillit till intervjupersoner
eller alt 2:
Alltså det kliar ju i fingrarna att tilta viktningen till SD:s nackdel och chansa på att det flyger under kollegernas, uppdragsgivarnas och mediekonsumenternas radar!
Själv tror jag att 1 väger oändligt mycket tyngre i biasfrågan. Det innebär inte att jag utesluter 2 som en hypotetisk möjlighet. Sådana saknar dock bevisvärde för mitt vidkommande. För dig tycks "skulle kunna vara" leda till att "det antagligen är så" vilket sedan leder till att "man bör utgå från att det är så", vilket känns besynnerligt "pöbeljuridiskt" för att komma från någon som normalt håller en mer beläst nivå. Det förblir spekulation, hur väl du än klär det i icke särskrivet omslagspapper.
Dock är det svårt att tro att SCB är påverkad av alt 1, då svenska myndigheter förefaller generellt skita i allt det du listar upp. I regel missleder de med statistik på ett sätt som är uppenbart ohederligt för alla som är det minsta vana vid vetenskapligt tänkande. Detta omfattar även väldigt många politruker från våra högskolor och universitet. Med det sistnämnda menar jag inte de uppenbara fallen skitsnackare som "feministiska" forskare och genusvetare, utan även personer som Jerzy Sarnecki och Mårten Schultz, som verkar agera som några slags talespersoner i regimens tjänst i offentligheten och är väldigt påtagligt intellektuellt ohederlig och vid behov inte drar sig för att helt enkelt blåljuga.
I förlängningen, med tanke på en utifrån ämneskunskaper och vetenskapligt metodik havererande svensk grund-, gymnasie och högskola, så bör man tänka på att alt 1 inte endast kräver en vilja att vara kompetent, det kräver faktiskt förmågan att också vara kompetent. Jag har själv upplevt inom samhällsvetenskapliga utbildningar vid bl.a. Stockholms universitet att professorer och andra undervisare inte ens behärskar förmågan att använda den enklaste formen av matematik för att kunna utläsa statistik korrekt, än mindre för att kritiskt klara av att granska den. Jag har sedan långt tillbaka (innan det började höras i den svenska offentligheten) förutsett att med den nuvarande utvecklingen inom den svenska utbildningsväsendet, så kommer förmågan att både producera personer med tillräckligt hög förmåga inom matematiskt och vetenskapligt tänkande, samt ens kunna upprätthålla godkänd nivå på utbildningarna, ofrånkomligt att förtvina. Det går inte att skapa en generation efter generation av tillräckligt kompetenta personer inom statistik, teknik och naturvetenskap utan att ha ett fungerande utbildningssystem, även om det säkert då och då dyker upp talangfyllda självlärda aspiesar (som i vilket fall brukar ha svårt att få tjänster och anställningar så att deras exceptionella talanger kan utnyttjas). Saker skapas inte ur tomma intet. En av de få saker som ett samhälle inte kan köpa på stört med pengar är det samlade kunskapskapitalet, förmågan att vidarebefodra den till nya personer och system för att lyckas fånga upp och nyttja talanger inom akademiskt mer avancerade områden.
Även om yrkesstolthet, kontinuitet och inte minst yrkeskunskaper och användandet av beprövade modeller generellt är något positivt, så är det ingen hemlighet att det t.o.m. inom forskarvärlden (eller åtminstone inom högskolesektorer och annan verksamhet) finns en tröghet bestående av ett motstånd mot nya metoder på grund av nya vetenskapliga upptäckter eller på grund av att de yttre omständigheterna kring det man mäter har förändrats. När det gäller inte minst forskningsområden som starkt är beroende av matematik, så är det inte heller okänt att det inte sällan är talanger runt 25 år som ofta står för förändringarna. Ett bra exempel är väl Albert Einstens nya teorier när han var en ung man, men hans till synes rena ryggmärgsreflex att som äldre vägra att vilja acceptera den nya inriktningen inom kvantfysiken, även om hans motstånd inte direkt verkade i första hand bero på rent vetenskaplig grund, utan snarare bara en motvilja att det stred mot den bild han alltid hade haft om världsalltet.
I första hand bygger min bild på USA (där en stor del av Efterkrigstidens mer avancerade forskning har ägt rum), men gäller nog i hyggligt hög grad även för resten av Västvärlden. Det har t.ex. skett en attitydsförändring i stort hos allmänheten som inte sällan har betydelse för olika experiment och mätningar, som t.ex. att forskare, "män i vita rockar", helt enkelt inte uppfattas som samma slags auktoriteter av vanligt folk som fallet var på t.ex. 1950-talet. Jag skulle även försiktigt hävda att statliga institutioner inte heller utgör samma slags auktoritet idag som tidigare, även om det har varit fallet kanske mer i Sverige än någon annanstans, men samtidigt undrar jag om utvecklingen mot minskande tillit och mer kritisk hållning just därför har varit än mer märkbar i Sverige det senaste årtiondet (en del av detta diskuteras inte sällan i samband med det inflytande som internet, Flashback forum m.m. har haft på det).
Min poäng är att jag dels misstänker att svenskar som blev uppringda för 40 år sedan förmodligen i högre grad än idag var villiga att sanningsenligt svara på undersökningar när SCB ringde upp. Men sedan dess har vi haft dels en utveckling mot marknadsekonomi med telefonförsäljare, NIX-register som motreaktion och dessutom att många av mätningsföretagen är privatföretag. Folk kanske inte ser dessa som vilka telefonnasare som helst, men knappast heller som auktoriteter agerande "för samhällets bästa" som SCB för 40 år sedan. Dessutom har vi haft en högst nationellt specifik utveckling på grund av motreaktioner från regimen/staten på att man har tappat auktoritet, tappat kontrollen över informationsflödet som medborgarna tar del av och genom att ha tappat kontrollen över samhällsdebatten, med allt vad det har innebärt av lagstiftningar för att minska yttrandefriheten, statligt stödda politiska kampanjer, politiskt våld och åsiktsregistrering m.m. Oavsett om man nu tycker att det är "konspiratoriskt" att inte vilja svara på frågor om ens åsikter och vad man tänkbart skulle tänkas vilja rösta på när någon (i grund och botten kan det vara vem som helst) ringer upp, så
vet både vi och även mätningsföretagen (se t.ex. intervjun med Demoskops analyschef på Axess) att rädslan finns där och i hög grad påverkar speciellt både svarsviljan och sanningsenligheten vid telefonintervjuer.
Ovanpå allt ovanstående har vi utan någon som helst tvekan haft en snabb teknisk utveckling som i sig påverkar människors kommunikationssätt. Det har inte bara resulterat i den förlust av statens kontroll som jag nämnde här ovan och den omtalade gammelmediadöden, i hög grad har det även påverkat människors användande av kommunikationsmedel. Idag är internet, inte telefoner, inte radio och inte ens TV, det centrala mediet för hur människor har kontakt med både släkt, vänner, arbete och samhället i stort. Det säger sig självt att framtida opinionsmätningar må möjligtvis bedrivas på olika sätt och möjligtvis med olika statistiska bearbetningar, men det enda säkra är att det kommer att ske över nätet. Att skicka hem långa frågeformulär har alltid varit ett problem på grund av det stora bortfallet och att ringa upp människor har i dagens svenska läge inte bara ett växande problem med bortfall, utan dessutom att vi i Sveriges fall
vet att det ger ett större systematiskt fel.