Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Frågan är vilka känslor som fungerar bättre på en som vuxen än barn, jag förstår att skräck fungerar bättre som barn då man har en livligare fantasi etc. För min egen del börjar det bli tråkigt att film inte kan ge en samma upplevelser, nästan så man överväger att börja knarka eller något för att eventuellt kunna förstärka effekterna av en film.

Jo, DET stämmer ju också, att alla känslor går ner när man blir äldre. Jag tycker även att läsupplevelserna blir mindre och mindre... Men detta beror väl också på att man blivit blasé. Man har sett allting förr, inget kan överraska längre.

Jag har faktiskt provat att dricka vin till film, men det slutar bara med att jag tappar tråden och inte förstår något... och inte kommer ihåg hur filmen slutade, dagen därpå. Rekommenderas inte! Måste vara någon magisk svamp som bibehåller den intellektuella skärpan men förstärker - eller framkallar - känslor.

Haha, räcker för mig att jag dricker vatten så tappar jag tråden. Oftast tycker jag att många filmer försöker vara för svåra och komplexa att det blir larvigt, vad är det egentligen för fel med ett linjärt berättande. Tycker t ex att första Halloween filmen är ett utmärkt exempel på en skrämmande skräckfilm.

Det är lätt också att man tappar tråden och börjar fippla med telefon/dator eller liknande samtidigt, jag brukar nu lägga dessa långt ifrån min plats så jag inte "kommer åt dem" men ändå lätt att man börjar tänka på helt andra grejjer. Kommer ihåg när ett syskon hade lånat Scream på VHS, såg den som barn första gången klockan 6 på morgonen och såg den sedan 2 gånger till på samma dag, skulle ju aldrig fungera idag

Har egentligen aldrig på mig telefonen när jag skall se på film, sätter jag igång en film så är det 100 % fokus på filmen, skall jag göra något annat så kör jag hellre på musik i bakgrunden.

Finns inget mer irriterande än när man har filmkväll med kompisar och 4 av 5 tittar på mobilen var 5:e minut. Varför skall man ens ha igång en film då undrar jag och sedan så klagar de på att de inte fattar filmen. Då svarar jag att om de hade följt med så förklarades saker för 15 minuter sedan och då tar de av någon anledning åt sig.

Numera säger jag alltid till om någon tar fram mobilen så här: "Är det nåt fel på filmen? Är den inte intressant?" Då brukar de allt som oftast sluta glo på telefonen, de får gärna tycka att jag är jobbig men jag ser verkligen inget givande med att se en film med några som håller på med annat. De vet nu om att om de vill att jag skall komma över med en film så är det 100 % fokus på film, vill de bara tjata eller göra annat så kommer jag hellre över med öl istället för film.

On topic: Det jag skriver ovanför här tror jag är en stor grej till varför just skräckfilmer är så dåliga nuförtiden, de måste ha ultrahögt tempo och jumpscares för att kids inte skall börja fippla med mobilen. Folk idag klarar verkligen inte av filmer med lågt tempo längre. Många gånger jag sett filmer med lite mer avslappnat tempo och redan efter bara en halvtimme (!) så börjar folk vrida sig och säga "nä men vad är det här för segt, är det nåt konstnärligt trams". Senast det hände var igår när jag såg Den Röda Lyktan, som verkligen inte var seg för fem öre!

Jag tycker ärligt talat att tempot är otroligt segt i många av dagens skräckfilmer, och då snackar jag om mainstreamvärlden. Filmer som Insidious, The Conjuring, Sinister och den där horribla Poltergeist-remaken är helt bedrövliga när det gäller tempo, jämfört med många äldre filmer som byggde upp allting på 20 minuter, för att sedan bara trycka gasen i botten.

Kan inte säga att jag helt kände igen mig i det påstående, reflekterade inte alls över tempot i varken The Conjuring eller Sinister. Insidious kommer jag knappt ihåg för den var så otroligt jäkla dålig.

Tyckte att man var mycket bättre på överhuvudtaget kunna skapa stämning förut, det verkar ju inte som att någon är kapabel till det längre. Jag tror att det hade behövts en (på riktigt bra och erkänd) regissör som har en asgrym jävla idé till en skräckfilm och få skräckvärlden att vakna upp igen.

Frågan är om det är fel på människan eller filmen det är lite därför bio kan vara bra ibland då man faktiskt har spenderat enligt mitt tycke "hutlöst mycket" för att se filmen och man ger sig därför fan på att koncentrera sig och få valuta för pengarna

Om man däremot som filmskapare bygger de första 95% av filmen på att det ska skapas någon slags "stämning" för att sedan ha en intressant vändning de sista 5% av filmen tycker jag att man misslyckas lite med vad film ska vara, just underhållning. Lite samma princip som att släppa ett album med en bra låt och resten skräp. Nu blir man väl lynchad men Shutter Island är en film jag tycker hamnar inom den kategorin.

Jag tror även att många tappar tråden pga. att historier inte alltid är linjära vilket jag misstänker började förändras någon gång efter 80-talet då teknik, klippning och effekter blev billigare. Ibland är det ett bra sätt att berätta en historia på och ibland mindre bra. En sak man kan se här var att i tidigare filmer kom det nästan alltid upp en liten skylt som sa "10 years ago" medan det i nyare filmer kan hoppa mellan tidsepoker och ibland mellan verklighet och drömmar. Att göra en film snyggt som har inslag av det senare är ju betydligt svårare och väldigt få som bemästrar att göra bra sådana filmer som faktisk känns sammanhängande och utan massa plot holes när de väl slutar.

Tackar för tipsen.

Just de. Såg ju It Follows nyligen. Hur fan kunde jag glömma bort det... Det var en riktigt bra skräckfilm, med en ganska obehaglig stämning. Ska kolla upp den andra också. Tack för tipset.

Skräckfilmer lider verkligen av ADHD-generationens krav på det men samtidigt är det i princip de långsammaste skräckfilmerna som blir mest kritiker-rosade (The Babadook, It Follows) så med någon tur börjar fler filmskapare ta efter det igen.

Sedan till film rent generell så är de regissörer som tänjt på filmers tempo och pacing allra mest troligtvis moderna regissörer som Tsai Ming-Liang och Bela Tárr och indie/arthouse-scenen över lag lägger mer fokus på ett lägre tempo än på säg 90-talet upplever jag det som så där går det ingen nöd. Vad Hollywood håller på med intresserar mig ändå inte speciellt mycket då det inte har något med seriöst filmskapande att göra.

´
Absolut, och jag känner att det inte är någon seriös filmskapare som vill göra ett ordentligt försök heller. Det stämmer det du säger, även fast jag själv tyckte att både It Follows och Babadook var mediokra, men det hör inte riktigt hit.

Absolut, men själv så upplever jag att det var 90-talet som Tsai, Hou Hsiao-hsien och Tran Anh Hung började på riktigt och det var lite startskottet. Samt att det känns som att Cannes är hetare än någonsin, så intresset finns ju där.

Jag tyckte om båda men det har inte varit så att prisat någon till skyarna då de båda är treor i min bok. De är dock fortfarande friska fläktar i genren och jobbar med den på rätt sätt vilket jag är glad över att just det också uppmärksammas av kritiker och skräckälskare över lag.

Ja precis, när jag menade moderna regissörer syftade jag inte specifikt på 2010-talet utan de senaste decennierna. Tarr som var ett av mina exempel har ju lagt av nu t.ex efter sin senaste film. Men jag gör en distinktion mellan de som strikt håller på med arthouse och de som arbetar indie där jag upplever att de som jobbar indie nu har snarare saktat ner sig sedan 90-talet snarare än följt Hollywood-trenden. Nu är vi dock ganska OT för skräck-tråden.