Hur gäller DÖ om SD blir största parti

Det vore egentligen rimligare att Sjuklövern blir officiellt ett parti. När skillnaderna är avsevärt mindre mellan "partierna" inom Sjuklövern än de är mellan fraktionerna inom Kinas kommunistparti, så är det bara löjligt att låtsas. Speciellt när man lyckas vara överens om asylpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken m.m., trots att den politik man är överens om är så extremistisk att inget annat industriland bedriver samma politik. Normalt skulle en så extrem och medveten politik för att förgöra det egna landet skapa sprickor inom partiet i de flesta enpartistater.

Dock tror jag att både de partipolitiska intressena och de personliga karriärsintressena är för starka för att vi ska få se en sammansmältning av Sjuklövern och att Sverige får i praktiken ett tvåpartisystem med två jämnstora partier (jag utgår här ifrån att SD kommer att fortsätta växa åtminstone ett tag till), så charaden lär fortsätta. Dels skulle man bli av med en del av de parti-interna resurser som skattebetalarna tvingas finansiera, dels förlorar man fördelen med att kunna lura till sig mer lättpåverkade och okunniga väljare genom att låtsas vara i opposition mot sig själva i vissa frågor, dels skulle man förlora fördelen med att i alla debatter i regimmedia, ifråga om kampanjandet i Almedalen o.s.v. få ha sju representanter som marknadsför Sjuklöverns politik mot en endaste från oppositionspartiet.

De personliga karriärsintressena står dock i viss mån i konflikt med DÖ. Om man slog ihop Sjuklövern, så skulle det bli färre av de mest välbetalda uppdragen, eftersom sju partiledningar slås ihop till en endaste. Men i dagsläget går det inte utesluta att några riskerar att försvinna om ett par av Allianspartierna hamnar under fyraprocentsspärren i nästa val. Partiledningen i ett sådant parti gynnas ju inte direkt. Det innebär även en ökad risk för att en del röster på Sjuklövern inte resulterar i motsvarande mandat, något som redan i viss mån skedde i och med att Fi, en avknoppning av Sjuklövern som är för exakt samma politik som resten av Sjuklövern, inte kom in i riksdagen trots att skattebetalarna och tv-licensbetalarna fick finansiera kanske den dyraste valkampanj som någon annan liknande småparti har erhållit i något västland. Dessutom förlorar inte minst Alliansdelen av Sjuklövern en aning den fördel som det innebär att låtsas att man är olika partier med olika politiska inriktningar och att man till och med skulle vara i opposition. De förlorar förmodligen även bland de väljare som inte vet att alla i Sjuklövern står för samma politik, då det blir ännu mer märkligt att förutsättningslöst rösta för en politik man påstår sig vara helt emot.

Men jag tror inte att man kommer att upphöra med DÖ inom den närmaste månaderna (medan SD sannolikt kommer att bli Sveriges största parti under den tiden). Det är inte samarbetandet med SD som i sig är det mest problematiska. Det hade relativt lätt gått att med olika politiska utspel börja ta avstånd från den tidigare demoniseringen och närma sig SD:s politik inom t.ex. asylpolitiken genom att formulera en helt egen problemformulering. Visst, det skulle inte se snyggt ut för de som minns hur det har låtit, men det gäller även för andra saker den svenska regimen har gjort sig skyldig till och SD skulle förmodligen inte ge kalla handen i alla fall. Nej, det problematiska är att det innebär en offentlig utbrytning ur den svenska enpartistaten. Den utgörs inte enbart av resten av Sjuklövern med dess partistyrelser och partimedlemmar, den utgörs även av svenska regimens hela maktapparat med svensk ljugmedia (med regimmedia som det mest uppenbara exemplet), de politiserade statliga myndigheterna (inte minst högskolorna och universiteten), de med skattepengar och statliga medel finansierade politrukerna, politiska organisationerna, d.v.s. de s.k. "opinionsbildarna", de andra "opinionsbildarna" under enskilda sjuklöverfraktioner (som LO under S, Timbro under M o.s.v.).

Skulle man bryta sig ur den svenska enpartistaten, så lär man inte längre vara fredad från resten av maktapparaten under den (hur det är kan rätt lätt studeras utifrån den behandling SD har fått sedan de blev aktuella som ett eventuellt nytt riksdagsparti). Visst, även som en del av den svenska enpartistaten är skyddet inte jämlikt från maktapparaten, då den kan vara större (MP) eller mindre (KD), förutom det stöd som vissa fraktioner har från egna maktstrukturer (som M och inte minst S). Det beror på att de sekter och ideologiskt troende pseudovetare som regimen stödjer inte ofta själva uppfattar sig som ett rent redskap för regimen, utan faktiskt i hög grad tror på den världsbild de förmedlar. Förvisso hade kanske en mer kritiskt tänkande person börjat undra över varför man erhåller så mycket resurser och utrymme från regimstyrd och regimfinansierad verksamhet (speciellt i ett samhälle som de ju själva påstår förtrycker dem), men våra feminister, postmarxister m.fl. kännetecknas inte direkt av kritiskt tänkande eller klart tänkande överhuvudtaget. Den snabbt växande och allt flertaligare mängden feminister, "antirasister" (antivita rasister) och postmarxister som slussande in i offentlig verksamhet under Ingvar Carlssons och inte minst Göran Perssons regeringstid var nog lika övertygade om att deras priviligerade ställning var något "naturligt" på grund av korrektheten i deras konspirationsteorier och trosdogmer, samt förträffligheten i, och det "självklara" med, de allt fler verksamheter som grundades baserade på dem, som Göran Persson lär ha varit övertygat om att hans ledande ställning berodde på just hans egen personliga förträfflighet och inte på någon "strukturell rasism", "könsmaktsordning" eller liknande som hade sett till att han hade nått sin ställning tack vare att han var en vit, heterosexuell man.

Den fraktion som bryter sig ur den svenska enpartistaten för att samarbeta med SD lär med all sannolikhet förlora stödet från svenska statens maktapparat, samt det partiet lär inte vara välkommet att komma tillbaka. Det spelar in, även om man skulle bedöma att t.ex. 60% av väljarna fullständigt skiter i att man samarbetar med SD.

När sådant här har diskuterats på Flashback, så har jag ofta förutsagt att hetsen mot SD och alla oliktänkande (öppet illojala mot regimens uppsättning av tillåtna åsikter, värderingar, uppfattningar och tankar) kommer att öka ytterligare. Det här är nog första gången jag inte förutser det. Jag tror att den närmaste tiden kommer snarare kännetecknas av en mer apatisk hållning från regimen och ett allt mer förvirrat och osäkert regimlojalt etablissemang där den tidigare enade fronten börjar spricka. Det största problemet för sjuklöveristerna är inte i första hand SD (och än mindre SD:s politik), det är nog i första hand att man har under enormt lång tid haft ett fungerande system där man drillar folket i vad de skulle tycka och tänka, för att sedan låta dem gå och rösta på den lilla klick makthavare som styr den svenska staten (visst, exakt hur stor andel av riksdagsledamöterna varje partiledning fick handplocka skilde sig lite till och från efter varje val, samt inte minst kunde det skilja mellan vilka som fick sitta vid själva regeringsmakten, men politiken blev i alla fall densamma utan obehagliga överraskningar och ingen som var ämnad för en välbetald inkomst och ett frikostigt avgångsvederlag som försäkring brukade bli utan det). Genom offentlig finansiering av regimens valkampanj och en rad andra säkerhetsåtgärder hade man minimerat risken för att några nya partier skulle ta sig in i riksdagen, samt om det nu ändå skulle ske, så måste de välja mellan att på alla centrala punkter anamma regimens politik eller bli utsatta för ett totalangrepp från hela maktapparaten. MP valde att anamma helt den svenska narkotikapolitiken (som just då var det som Sverige skulle "frälsa" omvärlden med), för att inte offentligt bli attackerade som "knarkliberaler", för att slippa se en frontalangrepp från svenska "forskare" och "experter" mot sanningshalten i eventuella argument för att inte anamma narkotikapolitiken, för att nu inte nämna eventuella "spontana" demonstrationer arrangerade av skattefinansierade grupper som "värnar om ungdomarna" och "barnens framtid". Motsvarande såg vi med KD:s tysta acceptans att rösta igenom den ena miljardfinansieringen av genusprojekt och annan verksamhet för att angripa den "kristna, västerländska, heterosexuella vita mannen".

Som ni säkert har märkt, så valde SD att inte driva samma politik som regimen på några punkter. Utifrån det befintliga systemet gör det SD till en icke-legitim del av den politiska styrningen på nationell nivå. Att överhuvudtaget acceptera att SD finns där är samma som att acceptera att maktapparaten med dess inre regler och logik är satt ur spel. Alla bör minnas att de sjuklöverister som har tagits sig längre upp än att endast vara riksdagsledamöter för första gången har gjort det genom att ha visat blind lojalitet mot partiledningen, det är själva kärnan i hela det svenska politiska systemet. Det är först vid försök till maktskifte inom partiets högsta nivå som en del kan för första gången göra ett avsteg från denna regel, men även för dessa undantag har det har alltså i regel föregåtts av årtionden av uppvisandet av hängiven lojalitet mot ledningen.

Jag tror insikten om denna mentalitet av att alltid uppvisa absolut lojalitet mot partiets ledning, vilket inkluderar att aldrig visa tvivel, aldrig ifrågasätta och att alltid vid förfrågan ställa upp att offentligt argumentera och propagera även för de mest orimliga saker i partiledningens tjänst, gör det enklare att förstå den dagliga vuxenmobbningen av SD:s representanter i riksdagen, med allt vad det innebär av att vägra tala med dem, vägra äta ihop med dem, inte inkludera dem i kvittningssystemet o.s.v. Även för många av de utomstående som är regimlojala och negativa till SD framstår vuxenmobbningen som något ovärdigt. Inte minst har jag hört många regimlojala i min närhet ange att det känns som att man uppvisar en bristande respekt för demokratin. Men mer framstående sjuklöverister har inte tagit sig dit de har gjort genom att tänka på "demokratin", de har tagit sig dit genom att följa de oskrivna regler som gäller, inte minst uppvisandet av lojalitet mot de högst upp i hierarkin och att aldrig öppet ifrågasätta något kring varken den förda politiken och än mindre det politiska systemet (vilket åtminstone inom S och M brukar automatiskt leda till att man inte finns på valbar riksdagsplats vid nästa val, om man inte direkt tvingas att bli politisk vilde under den kvarvarande tiden av ens sista riksdagsperiod). I en demokrati brukar de folkvalda stå till svars inför medborgarna (väljarna), men i Sverige står de flesta sjuklöverpolitiker på nationell nivå till svars inför partiledningen. Enbart SD:s närvaro i riksdagen är ett brott mot hela det politiska system som alla andra har accepterat som det enda legitima.

Det är inte bara att accepterandet och legitimerandet av SD skulle ifrågasätta legitimiteten hos hela den politiska maktapparat som inte bara sjuklöverpolitikerna på nationell nivå lyder under, utan även stora delar av det svenska etablissemanget och resten av den offentliga verksamheten (då verksamhetens existens och fortsatta personliga karriärer ofta är direkt beroende av politiska beslut). Jag kan tänka mig att det bland många sjuklöverister på nationell nivå även finns mindre påtagliga, aldrig formulerade och definierade känslor av äkta antipati mot SD:s representanter som något illegitimt och ett hot mot den rådande ordningen. SD finns där, inte för att de har följt de för systemet gällande reglerna för att få del av makten (och de ekonomiska fördelar som följer med det), utan på grund av en folkrörelse och ett växande folkligt stöd helt oberoende av hela det politiska systemet och den omfattande maktapparaten. Det är detta som är SD:s stora och oförlåtliga brott.

Det är inte ovanligt att en del här på Flashback hävdar att de ledande sjuklöveristerna är "naiva", men det är snarare naivt att tro att makthavare som har ägnat hela sitt liv åt att komma dit de är i karriären skulle på fullt allvar tycka att det är så viktigt att få in en viss mängd somalier, eller att tvinga alla lyda under postmarxistiska dogmer som inte ens de själva tror på, att de är villiga att utan att blinka offra sin fortsatta karriär för det i något slags ideologiskt martyrskap. Nej, jag är rätt säker på att det snarare handlar om att SD har lyckats gå förbi hela den svenska maktapparaten tack vare ett genuint folkligt stöd, något som hotar hela det rådande systemet. Å ena sidan har man aldrig infört något verkligt demokratiskt statsskick i Sverige, men å andra sidan har man inte heller infört diktatur. Å ena sidan hotar det hela maktapparaten att något som inte har skapats av maktapparaten skulle tillåtas få beslutsmakt, men å andra sidan kan man inte heller bortse från vad medborgarna tycker och tänker. Hela poängen har ju varit att svenska medborgarna inte ska tycka och tänka andra saker än det som den svenska maktapparaten talar om för dem att tycka och tänka. Det går inte heller att vrida klockan tillbaka för att förhindra den situation som har uppstått. Det är en sak att ha diktatur, medan det är något helt annat att införa diktatur, speciellt när de flesta vet att det är för att förhindra att en existerande vilja hos folket inte ska få någon genomslagskraft i styrningen av landet. Dessutom är det inte lätt att bli av med det som förstörde svenska statens kontroll över medborgarnas åsikter och tankar, samt som gjorde denna folkliga uppresning möjlig, nämligen internet.

Jag tvivlar inte på att en del sjuklöverpartier, som t.ex. MP, ser sig ha en så specifik väljarkår att ett närmande till SD är utesluten redan därför. Ja, inom dessa partier finns det till och med säkert en del ledande politiker som själva faktiskt tror på de dogmer man torgför. Andra partier, och här tänker jag nog i första hand på S och M, har istället mer än andra investerat i den maktapparat som SD ses som ett direkt hot mot. Sedan kan jag tänka mig att t.ex. det nyare partiet KD kanske känner sig mindre bundna till den rådande maktapparaten, samt ser kanske inte heller tänkbara förluster inom den befintliga väljarkåren som alltför omfattande för att kanske närma sig SD, utan tvärtom så har de inget att förlora på att försöka få nya väljare. Om någon fraktion ur Sjuklövern skulle ensamt bryta sig ur den svenska enpartistaten, så tippar jag utan tvekan på just KD. Men där har vi istället problematiken med att detta parti med rådande väljarkår kanske inte ens finns kvar i riksdagen efter nästa val, vilket skulle åtminstone göra deras eventuella hållning till en fortsättning av DÖ efter ett val irrelevant.

Så för att sammanfatta: SD kommer att inom kort (förmodligen i höst) bli största parti. DÖ kommer inte omedelbart upphöra för den skull. Faktum är att jag tvivlar på att det inom närtid kommer att ske några större förändringar, om inte yttre faktorer skulle tvinga fram det, då jag gissar att den problematik som jag målar upp här ovan helt enkelt uppfattas så enormt omfattande med endast förödande valmöjligheter, att man helt enkelt är handlingsförlamade och närmast apatiska inför den rådande utvecklingen. Det gäller speciellt då ett aktivt beslut till förändring inte bara uppfattas som en förändring till det sämre, utan att det även förmodligen är oåterkallerligt, medan att inte göra någonting inte förpliktar, även om problemen kanske bara blir allt värre och svårlösligare av det för varje dag som går. Jag tror DÖ helt enkelt överlever ett tag till utifrån liknande mekanismer som gör att vi (åtminstone en del av oss som möjligtvis är lite karaktärssvaga) själva gör oss skyldiga till prokrastinering, d.v.s. skjuter upp något som är jobbigt eller obehagligt, även när vi är medvetna om att det kommer att bara bli ännu mer jobbigt senare på grund av det.

Spelar ingen roll om SD blir största parti eller inte. SD måste bli det största blocket. Om så händer kommer S och M alliera sig med varandra. Vilket kommer leda till att ännu fler går till SD. Det är dock för sent för att SD ska bli ett 50% parti. Sverige som ett svenskt land är över. Allt som krävdes var en enda jude skrev några artiklar 60 år sedan i Dagens Nyheter. Välförtjänt. Etniska svenskar är mentalt svaga. Inte efterblivna. Men så pass godtrogna att de kan duperas till vad som helst.

Som nämndes i OU-tråden så växer SD med ~45000 i veckan just nu. Det är lite snabbare än de 100000/år 7-klövern planerat ta in som röstboskap.

Än finns det hopp.

För att oemotsagda få bilda regering behöver man väl 51% av rösterna? Krångligare än så är det väl inte?

Nja kanske... Tror mer att passerar man gränsen så är det lite som helvetet på jorden. Men såklart kan vara att tvärtom också. Svårt att veta då vi är det mest fredligaste folket som finns på jorden. Men även de fredligaste bör ha en gräns hur mycket skit man klarar av innan nog är nog.

Finns det en vilja finns det en väg... Det har ju redan hänt i "demokratiska" länder i Europa där några stora partier har förbjudits. Varför skulle det inte kunna ske i Sverige, det mest extrema landet i Europa?

De kan ju skapa lagar som förbjuder partier som inte är för mångkultur.

I ett scenario där SD blir största parti skulle de kunna erbjuda Moderaterna
alla tunga ministerposter (inklusive statsminister, finansminister och utrikesminister), mot att själva få tillsätta kulturminister, migrations- och integrationsminister.

Vad skulle de moderata gräsrötterna tycka om att partiledningen tackade nej till den uppgörelsen?
Antagligen skulle moderaterna splittras i två partier pga den konflikten, där en del blir SD-förhandlingsbara.

Det kommer inte ske. M har DÖ med S. M och S har mer gemensamt med varandra än med SD. Kolla även på MUF, där har vi folk som man kan tro är MP:are eller VPK:are, det är de nya moderaterna, och måste väl vara gräsrötterna. M är dött, M är det nya MP/VPK.

Marcus Oscarsson ifrån TV4 analyserade DÖ:s framtid på någon nyhetsmorgon i Maj månad. De som är intresserade av klippet behöver bara söka på youtube.

Oscarsson förutspådde att DÖ skulle gå under ifall det rödgröna blocket vann valet 2018 eftersom av de borgerliga partierna lär vara riktigt trötta på Löfvén, lika så gäller det förstås med gräsrötterna inom moderaterna och KD.

Ifall alliansen vinner valet däremot lär det tyvärr förbli status quo och DÖ lever kvar.

Tycker jag var en hyfsat sund analys iallafall. Ifall SD blir Sveriges största parti enligt framtida opinionsundersökningar och bevarar den statusen strax inför valet 2018 så kommer partiet förhoppningsvis leva upp till sina höga andelar också och därmed bli Sveriges största riksdagsparti. Ifall Decemberöverenskommelsen lever kvar då, ja då kommer nog protesterna vara stora. Jag kan bara se framför mig hur ledande politiker ifrån alla andra länder i Norden och Europa kommer att kritisera en mycket stor opinion. Utrikes kommer vi får Nordkorea status och inrikes så kan vi förvänta oss massiva protester ifrån folket, demonstrationer, kravaller(?) och fördömandet av DÖ ifrån gräsrötterna inom 7-klövern.

I praktiken så kvittar det om SD blir största parti så länge 7 klövern är större?
Då behöver de inte släppa fram en SD statsminister?

De kan helt enkelt fortsätta med DÖ?

Jag tror det går en generationsklyfta genom M. De äldre personerna inom M har väldigt mycket gemensamt med SD, som är ett icke-socialistiskt parti. Den yngre generationen i M kunde lika gärna rösta på MP eller Fi.

Men jag ser inte att DÖ håller i ett scenario där M erbjuds tunga ministerposter, inklusive statsministerposten.