Är det så här depression känns?

Dagen då jag fyllde 13 år så upplevde jag något väldigt märkligt. Allting som förut var väldigt roande för mig var helt plötsligt tråkigt och ångestfyllt. Jag kunde inte sitta still länge och alla aktiviteter som jag gjorde var tråkiga. Spela datorspel var inte alls roligt. Förut brukarde jag älska det. Då gick jag ut för att åka pulka. Det visade sig också var tråkigt. I slutet av dagen så brast jag ut i gråt för att allting kändes meningslöst och tråkigt. Nästa dag var allting som vanligt igen.

Det är svårt att sätta ord på vilka känslor som var inblandade. Jag tror det var en blandning mellan obehag och ångest. Det här kändes heller inte som något jag kunde påverka, vilket man brukar kunna göra när man känner sig nere. Det kändes som att det var något fysiskt fel i hjärnan den dagen, likt som man bryter benet. Kanske dopaminnivåerna i hjärnan var helt vrickade den dagen. Eller är det så här riktigt depression känns? Eller är depression bara en mental inställning som man kan ändra på genom se över sin livsstil och sina tankar om en själv? Men jag förstår inte varför detta skulle kunna vara depression dock eftersom jag hade det bra i livet vid den tidpunkten.

Ja, detta var mycket märkligt för mig och jag har till och från sedan denna dag gått och funderat på detta. Jag undrar om någon här har vart med om något liknande eller kan sätta ord på vad som egentligen hände denna dagen. Har alltid varit intresserad i att få reda på vad det var.

Det du beskriver är en depression. Frågan är varför du fick det? nått som har hänt i livet som har påverkat dig?

Man kan bli frisk från depression genom att inta mediciner som påskyndar läkningsprocessen och man kan även vid lättare depressioner börja motionera och meditera för att det ska läkas snabbare.

Beror det på att man har en personlighetsstörning som gör att man tänker fel och orsakar ångest så kan långvarig ångest ge en depression för att kroppen har blivit överbelastat. Då behövs terapi för att ändra tankarna.

Kanske sörjde du att du inte längre var ett barn, du blev tonåring. När man lämnar en fas i livet och en ny fas inleds, är det naturligt att känna sorg.

Ja så kände jag mig, samma tidpunkt som dig.

Om det inte framgick så har jag aldrig upplevt samma känslor igen sedan den dagen. Det varade alltså bara under en dag. Är 19 idag.

"Frågan är varför du fick det? nått som har hänt i livet som har påverkat dig?"

Det är just det som är märkligt. Jag minns inga skäl till varför jag skulle ha känt mig som jag gjorde den dagen. Det känns bara otroligt att det skulle rört sig om depression då det var så kortvarigt och ogrundat.

Edit: En aning OT: Så det jag känner idag är isåfall långt ifrån en depression? Känslorna jag har idag är långt ifrån vad jag upplevde den dagen. Rör det sig mer om min mentala inställning till livet? Använder jag allstå idag depression som en ursäkt till att saker inte gått som jag velat för att jag själv ska må bättre? Är jag bara lat och otacksam idag eller kan depression ta form på olika sätt?

Får be om ursäkt om det blev osammanhängande. Om jag ska ärlig mot mig själv så var kanske detta inlägg mer av en anektdot för de frågor jag har om livet i nuläget.

Okej, min är livslång. Endagsdepression är någonting positivt, ta hand om dig.

Ok trodde du fortfarande vad deppig, nej men det är är nog normalt att känna sig nedstämd i bland.

Jag skulle säga att känslan är betydligt värre, när den håller längre än en dag men det finns en annan sida av depression, och det är att bli avtrubbad och apatisk. Om man kan beskriva det, är det som att man "dött lite" även om man är fysiskt vid liv.

Har man gått igenom av att ha många av dessa dagar (som du beskriver) som genom livet upprepats, vet man faktiskt inte ens hur en depression längre "känns".

Jag är i perioder i den sitsen, där jag rent rationellt vet att jag har alla symptom för depression förutom självmord men jag orkar inte ta det till mig (känner absolut ingenting), vill hellre bara sova.

Förr i tiden då jag hade min värsta depression med självmordstankar, i alla fall då kände man sig ledsen och kunde gråta, man hade alltid tillgång till "känslan". Nu är man mer ihålig än någonsin.

Det är nog depression du beskiver, en mild sådan.

Misstänker starkt att det är en depression jag är inne i, har gnagt länge och skiter mer och mer i allt. Hoppas bara att den inte satt sig så djupt att det blivit min personlighet på nåt sätt. Men va inte såhär förut iaf..

Det är inte depression när man bara känner sig tom en endaste dag. Det är inget konstigt det du kände den dagen! Många har föreställningen om att för att vara normal så mår man bra varje dag och så fort det avviker någon vecka så är det något fel på en. Men den ganska så naturliga sanningen är att ingen känner sig "normal" hela tiden. De flesta människor får såna där dagar flera gånger i livet. Och det behöver inte betyda något säskilt. Ibland behöver bara hjärnan ladda ur och sörja lite. Helt normalt! Det behöver inte ha hänt något alls i ens liv. Det kan hända mitt i ens lyckligaste period! Så om det händer igen så behöver du inte överreflektera. Låt det komma och låt det gå över. Endast om det håller i sig och inte försvinner bör du börja fundera på vad som händer med dig och göra något åt det.

För att svara på din rubrik "Är det så här depression känns?" - Ja det är så depression känns. Eller KAN kännas. Men det var ingen depression.

Att du kände sådär en dag är väl ändå ganska normalt speciellt i tonåren.. Men en depression känns bara inte i psyket utan känns i hela kroppen, och man kan få mycket hjärtklappningar svårt att sova, muskelvärk, osv.. Men sen finns det ju olika grader av depression. Är glad så länge du slipper att vara deprimerad

13-årskris?