En detalj att lägga märke till i HD-domen är att de direkt hänvisar till uttalanden från RÅ och åklagaren som stöd för sina slutsatser. Detta visar att man förlitar sig på åklagarens tjänstemannansvar och att de alltså inte utgör något skydd i det fall åklagaren skulle missbruka sin ställning.
Citat:
Enligt riksåklagaren har förundersökningsledaren övervägt om förhör skulle kunna ske med JA utan att han är i Sverige, exempelvis genom videolänk, men har funnit att detta inte är lämpligt med hänsyn till utredningens karaktär. Förundersökningsledaren har inte tidigare sett några godtagbara, alternativa utredningsmetoder under den tid som JA har vistats på ambassaden.
HDs slutsats är också ytterst märklig. Efter att ha byggt ett resonemang som starkt pekar på att de avser att häva häktningen vänder de plötsligt genom att acceptera följande:
Citat:
Efter hovrättens beslut har förundersökningsledaren emellertid vidtagit åtgärder för att få till stånd ett förhör med JA i London.
Att det vidtagits åtgärder tar man också för sanning baserat på uttalanden från åklagaren. Man har inte utrett om det faktiskt vidtagits några sådana eller vilka åtgärder som skulle ha vidtagits. Begäran om rättshjälp kom efter HDs dom och är alltså ett exempel på en åtgärd som inte vidtagits.
Vidare framstår resonemanget motsägelsefullt då man samtidigt godtar att åklagaren "inte tidigare sett några godtagbara, alternativa utredningsmetoder", samtidigt som man godtar att hon nu "vidtagit åtgärder" för att genomföra utredningsmetoder, vilka alltså nu plötsligt ses som godtagbara. Skiljaktliges och föredragandes slutsatser är mer konsekventa än majoritetens.
På vilket sätt har HD klargjort hur proportionalitetsbedömningen skall utföras med denna dom? Var inte situationen betydligt klarare då man ansåg att häktning av person i utlandet inte är proportionellt om inte alternativa utredningsmetoder först prövats? Det som nu tillförts tycks vara principen att om bara åklagaren lovar bättring är det OK att låta en felaktigt utfärdad häktning bestå.