Frigjord på svamp

Kön: Kille
Ålder: 23
Dos: 12 gram färsk psilocybe cubensis, motsvarande ungefär 10% av detta i torkad vikt, även om färska svampar sägs vara starkare än torkade dito med en okänd faktor. Låg alt. medeldosering.

"Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom."

– Blaise Pascal

Dessa ord, som jag ofta sett som en rörande beskrivning på hur man kan betrakta den mänskliga situationen i tillvaron, är helt plötsligt inte längre relevanta. De beskriver inte längre den verklighet jag upplever. Mitt perspektiv har plötsligt förändrats – och det dramatiskt.

Jag sitter i mitt vardagsrum med #Cykelnav liggandes på min soffa. Trots att trippen var planerad för ett senare tillfälle har vi redan stoppat i oss de nyplockade svamparna: och som väntat har jag därför även suttit illamående; fokuserad på att inte kräkas, den senaste stunden: något som inte tycks drabba Cykelnav. Jag försöker hålla mig så stilla och avslappnad som möjligt för att mer skonsamt härda ut en missnöjd mage. Inte bara kroppen utan även sinnet hålls så lugnt som möjligt för att låta tiden fortlöpa kvickare.

Då händer något. Ena sekunden illamående, i nästa något helt annat. Det tar ett ögonblick för mig att inse det själv för det hände så oväntat och tvärt. Jag är inte längre den jag brukade vara: en betraktare, personen Frigjord, återfunnen någonstans bakom ögonen, utifrån en mänsklig kropp kikandes ut i världen. Vad är det som är annorlunda?

Jag försöker med ens att orientera mig i mitt nya tillstånd. Att jag aldrig sett det förr! Alla ting; stolen framför mig, min soffa, Cykelnav liggandes i soffan, väggar och tak och min egen kropp – allt existerar i en substans som jag hela mitt liv varit blind inför: en substans som närmast kan beskrivas som en slags tomhet. Det är som om en ny dimension lagts till i hela synfältet. När jag vänder blicken mot en krukväxt vilandes på fönsterblecket så ser jag att den breder ut sig i en inre tom rymd. Uniformt i allt, eller snarare – i alltet, så existerar en makalöst rogivande intighet. Den här intigheten: den är jag, det är den – om något – som upplevs naturlig att identifiera sig med. Jag existerar uniformt i allting, det finns inget som helst anspråk på att vara mer fokuserad vid en punkt upplevd bakom ögonen eller någon annanstans i min kropp istället för i något externt. Hur skulle ens en del av min upplevelse kunna existera utanför mig själv? Att det är en omöjlighet och en fånig tanke förstår även den rationelle, även om upplevelsen av det saknas.

Samtidigt som jag är gränslöst trygg i min nya existens som en oföränderlig tomhet så har jag samtidigt aldrig upplevt även den traditionella sinnevärlden, eller världen av form och rumslig utbredning, så intimt och så vaket. Det är som att jag tagit ett stort kliv in i världen och ut ur den på samma gång: som om skärpan blivit bättre i både det stora och i det lilla.

När jag ska försöka mig på att delge det plötsliga skiftet av verkligheten – som ju helt överrumplat mig från den nyktra, illamående väntan på att något ska hända – upptäcker jag att något ytterligare förändrats. Orden som kommer ur min mun när jag tilltalar Cykelnav är fullständigt spontana: som om de vore sprungna från en stämbandens och tungans egenhändiga dans. De uppstår ur en oändlig avgrund och ur en helt stilla ro. Halsens innanmäte kan närmast beskrivas som ett blåsinstrument ur vilket ord, meningar och satser flödar ut utan den minsta ansträngning: som om mitt tal vore sprunget ur en självspelande trumpet, vilkens toner jag enbart kan lyssna till. Ja, även lyssnandet är något som jag endast är i position att betrakta utifrån en stilla, orubblig ro.

Cykelnav berättar, som respons på det flöde av beskrivningar som kommer ur min mun, om egna tidigare upplevelser där kroppens rörelser varit upplevda som automatiserade. Jag ser ner på mina händer och även de kan gestikulera fullkomligt obesvärat genom luften, utan att där finns någon som beordrat dem till det. Fascinerande.

Eftersom det tillstånd jag glidit in i upplevs så fulländat, så perfekt och slutgiltigt, så väljer jag att inte förtälja något mer från trippen, då beskrivningar av ett senare skede när en del visuals och andra sinnliga distorsioner trätt i kraft skulle upplevas som ett onödigt sidospår. Huruvida man kastas ut i ett parallellt universum eller helt förblir i den vardagliga sinnevärlden är inte något att fästa någon vikt vid för den som gjort sig vän med sig själv: med universum: med tomheten vi alla lever i och den bakomliggande eviga aspekten av varat, det som förblir orubbligt i alla situationer och som av många kallats vår sanna natur.

12g eller runt 1,2g torkat är inte mycket direkt. Visst att färsk är lite mer potent men låter lite...

Goddag yxskaft. Jag skrev ut doseringen just för att ge en alternativ syn på hallucinogener och trippande, där fokus inte är på innehållet i varseblivningen vilket såklart förvrängs i ökad grad proportionerligt med intag, utan på kärnan till existensen - medvetandet självt. Även om det nu inte framgår av texten så ser jag ändå inte poängen med att konstatera något uppenbart.

Jag har efter psykiska kriser faktiskt upplevt liknande saker som du beskriver helt opåverkad av intag av yttre substanser. Den direkta känslan av tomhet liknade för mig mest att hela världen var en glasruta, som plötsligt hade tvättats helt ren, så att det inte gick att inbilla sig något annat längre än att det var just en glasruta. Denna känsla kände jag för första gången för drygt femton år sedan.

Väl skriven rapport! Nu får det dröja inför nästa resa; fastän redan detta minne känns rätt så avlägset så känns det bäst att ta lite uppehåll. Dessutom har jag inga svampar kvar och min box verkar inte ge några nya skördar. En toppisera väntar till hösten.

Intressant. Fast det du beskriver låter mer som en känsla av att skärmas av från yttervärlden: att den blir platt och död, likt ett liks glasartade blick.

Detta var raka motsatsen: något som enbart kan liknas med en expansion av medvetandet, en förening med allt varande, en fullkomlig kärlek till allt sådant det är, samt en förståelse att uppdelning enbart existerar på det relativa planet - i sin verkliga beskaffenhet är alla objekt, all form, densamma: en flyktig gestaltning eller skepnad som det formlösa, tomheten, Självet, universum, Gud - valet av konceptuell term är inte så viktigt, då det jag försöker beskriva inte är greppbart för det konceptuella sinnet - tar på sig.

Med risk för att låta mesig, men jag skriver ändå! Rolig liten cirkus du bjöd på, borta en månad, saknad av många & Redox tänkte avgå, & det första jag läser ifrån dig efter en månad är i tråden: När var det senast du.. & något i stil med.. ´Under en egoupplösning på svamp/psilocybin för några veckor sedan.´ Så vidgades såklart mina pupiller extra mycket, dels för att just du bestämt dig för att egoupplösas på just svamp dels för att jag om någon har en mycket kraftig förkärlek till just svamp & är förmodligen, än idag, den hallucinogen som ligger mig varmast hjärtat.

& så (det här är helt sant) när jag precis bestämde mig för att citera ditt inlägg & fråga: När kommer det en tripprapport ifrån dig?, så hittar jag istället det här! Ödets ironi även här på Flashback?

Men har svårt att tro att du upplevt en, vad jag kallar, äkta egoupplösning på så små mängder, om du inte är mycket begåvad inom meditation vill säga.

Vackert skrivet!

det låter trevligt
förstår känslan
vackert skrivet

Det är mycket möjligt, men personligen är jag inte övertygad om att egoupplösning är något som enklast går att finna djupt nere i psykedeliska djungler: det finns ju en välkänd skala, eller gradering, med fem nivåer av psykedeliska upplevelser, där den sista nivån ofta är förknippad med upplösning av jaget - men samma upplevelse går att uppnå spiknykter, de andra psykedeliska effekterna som medföljer en hög dos av en hallucinogen åsido.

Ang. meditation: Veckorna innan trippen ägnade jag ungefär två timmar dagligen åt meditation, främst zazen, och i stort sett all annan vaken åt endera s.k. self-enquiry (eller koaner) och att lyssna på olika inspelningar med människor som upplevt olika transcendenta tillstånd antingen spontant eller genom att meditera på verkligheten. Detta är ju egentligen ingen tidsinvestering värd att tala om och jag blev själv förvånad när verklighetsuppfattningen slog över - och det helt utan några andra effekter av svampen, som kom först senare. Så i övrigt var jag till synes så gott som opåverkad.

Oavsett vad man ska kalla det jag beskrivit i trippen så var det hela så pass fulländat som upplevelse betraktat att jag är helt ointresserad av om det är den "riktiga" egodöden eller något annat - och, om en total avsaknad av personlig identitet sker, vad annat än en upplösning av jaget ska man kalla det?

I mina inlägg så har jag ju länkat till mycket forskning m.m. i ämnet på sistone och vad jag är är ute efter är ihållande icke-symboliskt medvetande, persistent non-symbolic consciousness, och inte en maffig temporär upplevelse. För att ta en metafor: mitt intresse ligger först och främst i att vakna upp och inte i drömtydning. Sinnevärlden såväl nykter som den under influens av perceptionsförändrande substanser, likväl som i sömnen (med drömmar och klardrömmar) är enbart innehåll av upplevelser: man kan uppehållas (och de flesta människor uppehålles) av dem hela livet utan att ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt medvetandet självt, i vilket allting uppstår.

Med det sagt så blir min tredje tripp (denna rapport var fragment från min andra) troligtvis på en högre dos för only a Sith deals in absolutes ( ) och jag har en viss nyfikenhet för sådant också, även sett till de strikt psykedeliska aspekterna.




Tackar ödmjukast.

only a Sith deals in absolutes.. I think I like you more and more.

Och jag är ganska övertygad om att det är just vad det gör, jag brukar se dom psykedeliska experimenten som genvägar till ett högre medvetande, som på mindre kontroversiellt vis tar en evinnerlig tid att uppnå, där enorm uppoffring ligger bakom i form av koncentration, tid & träning.

Nu kan jag inte direkt påstå att jag befunnit mig i en egoupplösning med hjälp av dessa medel, det trots att jag under många år både ägnat mig åt både Yoga & meditation & om jag mot förmodan gjort det så finns det enligt mig stora skillnader även fast det egna jaget är upplöst i båda fallen. Är man upplöst via en substans så tror jag intensiteten är ganska astronomisk i skillnad & man kan heller inte fly om man så skulle vilja, sitter man & mediterar så kan man ju i praktiken bara slå upp ögonen så är man hemma igen, inte lika enkelt via en substans, man är liksom fast, i varje fall på dom höga doserna. Sen är det skillnad på substanser & substanser också, jag tycker en kraftfull DMT/DPT upplösning är ungefär en miljon gånger starkare i karaktär än en mycket kraftfull upplösning med hjälp av svamp. -Men fortfarande så är det i sig detsamma, egot är upplöst!

Kanske är upplevelserna mera subjektiva än jag först trodde, om det var en total avsaknad av personlig identitet du kände så var det såklart så. För mig innebär en egupplösning att vara ett med allt, där tankar, känslor & minnen inte längre existerar.

Kul att du ägnade dig åt meditation, det är vad jag kallar ansvarsfull `set´ inför resan. Dock inte bekant med zazen.

Klart du skall, vem vill dö nyfiken liksom?

Ja, det var ju just detta jag upplevde. Däremot befann jag mig inte i ett psykedeliskt virrvarr av intryck utan "här" i den vardagliga perceptionen. Istället för tankar existerade det som "energier" i kroppen som ville ut, om jag hade något på hjärtat att berätta för Cykelnav (vilket jag ju hade!).

Huvudet upplevdes mest som en stor rymd. Helt fantastiskt tom och härlig - utan en tanke i sikte. Och - som redan beskrivet - jag befann mig lika mycket överallt: den här tomheten kan beskrivas som om jag genomsyrade alla ting och på sätt och vis omfamnade dem. Jag är i världen, jag är världen och jag är den vanligtvis icke förnimbara tomheten som omger världen. Framförallt så styr ju kroppen sig själv helt och hållet när (illusionen) om "jaget" i kontroll upphör. Dock inte på ett obehagligt vis eller med känslan av att "tappa kontroll", snarare raka motsatsen paradoxalt nog.

Snarare än att minnen (el. dyl. kognitiva tankebundna nödvändigheter) var icke-existerande så var upplevelsen att de inte var där (och störde fokuset från nuet) när de inte behövdes. Detsamma med tankar. Känslan som fanns var att allt fortlöper precis som det ska och att livet på så vis är ett skådespel med lika mycket skönhet och fulländning i sin fulhet och i sina brister som i det sköna/goda.

Det hela beskrivs nästan bäst i religiösa termer, även om jag tvärtom från att ha blivit troende snarare har förlorat bilden av att koncept och intellektualiseringar ö.h.t. kan leda till sanning eller att någon absolut sanning finns - en slags utökad nihilism - och med det klargörandet gjort kan man säga att mina transcendenta aspekter förblir lycksaliga oberoende skeenden/känslor/uppfattningar på det individuella/mänskliga/kroppsliga planet, helt utan att detta ska behöva ha några metafysiska implikationer (jag beskriver enbart fenomenologiskt innehåll).

Saken med döden är att den gör oss alla till likar - något vi inbillat oss hela livet att vi inte är. Att inte vilja dö nyfiken är en önskan som jag ser som en omöjlighet att ha om man verkligen inser detta. Detta är den ultimata friheten som gör alla strävanden fåfänga: att Intighet är allt som väntar, oavsett kroppens situation och dess förgängliga prestationer i livet.