Citat:
Ursprungligen postat av
Aroc
Är du fortfarande ingenting och allting?
Tyvärr inte. Däremot är det dit jag åter strävar - vad jag upplevde är det som traditionellt sett är förknippat med upplysning; d.v.s. att se genom slöjan av "själv" och "annat" för att därigenom leva helt fri från all dualism och lidandet som följer därur. I zenbuddhistisk språkdräkt kan man även säga att det var en
kenshō-upplevelse (och så vitt jag kan bedöma en tämligen djupgående sådan): ett uppvaknande till världens
Buddha- och
Dharmanatur: något som infinner sig när man ej längre betraktar universum ur ögonen hos en marionettdocka, d.v.s. genom vårat ego eller vårat jag, och istället gör det via Självet - som är ett med världen. Insikten om Medvetandets innersta natur är den enda sanna tillfredsställelsen.
Ur en materialistisk utgångspunkt kan man istället krasst säga: hallucinogener liksom meditation och genuina självbetraktelser leder hjärnan till att ej längre förmå sig identifiera sig med en enskild kropp, hjälplöst vacklande genom tid och rum, för att istället förena sig med Världsalltet vilket redan vilar i dess innanmäte via varseblivningen. Men detta är förstås en konstruktion som går via intellektet - vad den omedelbara förnimmelsen av existensen förtäljer är desto mer viktig, det är där - och inte i tanken - som allt, hos den upplyste, är Ett.
Detta är allt. Vägen till frigörelse, vägen till lycka och vägen till klanderfri medkänsla. Den rätta inställningen är därför: "Om så ingenting annat än min hud, mina senor och mina ben består och mitt blod och kött förtorkar och tynar bort, ska jag inte vika från denna fläck förrän jag nått full upplysning".