Citat:
Men ett visst sunt förnuft bör väl då få råda även om lagen ska följas? Om det finns starka misstankar om att de boende inte har lov av ägaren att bo där så borde väl ändå polisen kunna åka dit med en tolk och tala ordentligt med dem. Fråga exakt hur de fick lov att bo där, och så vidare. Uppstår det då under samtalet misstankar om att de inte alls har lov till det så kan man ju ta det problemet då; att fundera över hur man ska gå vidare.
Polisen måste ju få följa upp misstänkta brott.
Polisen måste ju få följa upp misstänkta brott.
I ett idealfall skall det naturligtvis gå till som du beskriver, men frågan är ju hur galet det gått till egentligen.
Förnuftet, i detta fall, ser nog ut ungefär så här:
Huset, ett känt ödehus är plötsligt bebott av romer. Detta kommer till polisens kännedom via grannarna, oklart efter hur lång tid. Polisen följer upp det hela med ett besök på platsen, där (en för romerna passande) språkförbistring gör det omöjligt att reda ut om man har tillstånd eller ej. Bosättningen verkar då vara hyfsat etablerad - tecken tyder på detta.
För att sköta saken till allas belåtenhet (det finns fler intressenter än ägaren i detta ärende - trist men sant och polisen har flera herrar i detta) eftersöker man ägaren, som inte är lätt att få tag på, samtidigt som man inte omgående kastar ut de boende. När ägaren inte går att spåra med enkla medel lägger man ärendet på sparlåga, vilket då hamnar i tidningen.
Nu kan man knappast ställa till med hallå i form av avhysningar, gripanden och liknande, eftersom husockupationen pågått under lång tid och man vet inte säkert hur ägaren ställer sig (veta, inte gissa).
Damned if you do (kritik från de som anser att social omsorg går före äganderätt - de "snälla", mediaexponering, JO-anmälningar, kritik för övergrepp och ifrågasättande av grund för ingripande etc) - damned if you don´t (kritik från äganderättsvännerna - de "elaka", mediaexponering, JO-anmälningar (minst en), kritik för handlingsförlamning etc etc)
Det hela kunde varit mycket annorlunda om ägaren givit sig tillkänna omgående och huset hade varit i ordning - då hade ju frågor om olaga intrång och (om huset är en bostad) hemfridsbrott blivit omedelbart aktuella. Nu handlar det om ett ödehus där ägaren inte är gripbar och där man därför inte kan reda ut (enkelt) om de som befinner sig där är där med tillstånd eller inte. Någon fara i dröjsmål torde inte föreligga i just detta fall (se bilder på ödehuset).
Att polisen har ett regelverk att följa då det gäller ingripanden i folks privatliv och bostäder är ju inte dåligt eller fel. Sedan blir ju gränsfallen alltid besvärliga att handskas med.
(grov ironi så ingen missförstår) enligt din mening.