Livet går i vågor

När jag har upplevt en period av värdslig uppgång, så tänker jag alltid "jaha, hur djup kommer nedgången att bli". Är det en taktik av Gud för att forma mig, eller inbillar jag mig bara? Livet kommer ju naturligtvis (?) att innehålla bra och dåliga partier. Eller skapar jag bergen och dalarna själv som en slags snuttefilt?

Jag tänker likadant. När man befinner sig i början av en nedgång så ser man alltid fram emot nästa uppgång vilket gör nedgången lättare att ta sig igenom

Ser det som ett sätt att ta sig igenom livet typ.

Djupt, aldrig funderat på om "gud" är en enkel tillflykt vid problematiska tankar, och något som egentligen skjuter upp problemen och flyttar sakfrågan längre från lösningen?

Så sant. Men det tråkiga är att jag nog inser att jag får hjälp under sämre tider, och därför vill betala tillbaka under bättre tider, för att bli kvitt skulden. Jag vill inte att Gud ska ha någon hållhake på mig.

Eller så är jag bara psykiskt sjuk.

Gud är både verklig och något jag skapar i min fantasi för att styra honom. Han verkar tycka att det är OK att fega ur ibland, tills man har modet att möta problemen. Jag lägger många ord i hans mun, men han lägger å andra sidan många i min.

Liite knasig är du nog Poesi är fint, men glöm inte den sakliga verklighet som finns runt dig!

Du kan ju TRO vad du vill, men vill du ha verklighets-relaterande svar kommer du inte särskild långt med ad hoc premisser som startpunkt.

Gud kan vara en tröst att ha till sig i nedgångar och en inspirationskälla i uppgångar oavsett om Gud finns eller är en fantasi.

Japp. Det är inget fel på privat (icke-pådyvlande) snuttefiltism.

(Ingen ironi insinuerat).

det beror på hur långt ner i bergen du vill gå.

vissa människor söker allt djupare och djupare ner sen kommer de inte upp...

Vad är det för skuld du skriver om ? Tacksamhet ?

Jo man kommer långt om man tror, det gjorde jag när jag ständigt bad till Gud och Han lyssnade och svarade men först år 2006 vid min 24 års ålder. Långt kommer man med TRO.