Memento mori

Själv har jag en omvänd inställning mot livet och döden. Utdraget tvång till umgänge med medmänniskor som för det mesta är korkade, fåfänga, fega spån är inte en lockande tanke. Döden befriar dig från lidandet som oundvikligen uppkommer i livet, oavsett hur välbärgad, klipsk, snygg eller viljestark du är.

Ett evigt liv -- den rimligaste kontrasten till ett människoliv -- skulle bli outhärdligt i längden. Även om du inte skulle känna leda, törst, hunger etc vore det lika meningslöst som döden i det långa loppet. Vad tar man sig till i Guds Himmelrike om man blivit uttråkad? Självmord är ej möjligt och du är nu för evigt låst i en loop av medvetande. Ingen befrielse ur sinnesförnimningen. Är det ett bättre öde än att dö och slippa fysiskt och mentalt lidande i framtiden? Inte i mitt tycke.

Ärligt talat är båda alternativen usliga. Du kan inte "vinna", utan endast acceptera det mindre förfärliga alternativet.

Okej, så varför lägger inte du dig ner på marken och låter naturen ha sin gång utan att göra motstånd? Då undviker du ju allt som är jobbigt och man kan inte kalla det för en aktiv handling, för du gör ju ingenting.

Du är inte en individ. Du är en del av en art. En social art dessutom. Detta innebär att ditt liv som individ bara betyder något om du tillför något för artens fortsatta existens och utveckling.

Skulle vi alla tänka egoistiskt så skulle alla springa runt och våldta, stjäla och förstöra ända tills det inte längre finns något att förstöra. Det fungerar ju inte eftersom vi måste tänka på våra barns överlevnad och ge dessa bra förutsättningar för att leva i lugn och ro.

Att påstå att allt är meningslöst för att just du som individ ser ut från enbart dina egna ögon är just det.... meningslöst.

Gör något roligt, spännande och svårt som andra människor kan ta del av och bli hänförda av så känner du automagiskt en meningsfullhet.

Du har väl inget tvång att umgås med idioter? Men vad vet jag... Du kan ju alltid dra en Thoruea och flytta ut i skogen.

Ett evigt liv skulle jag, i nuläget faktiskt tacka ja till, eftersom att det enda alternativet är döden och det skrämmer mig ärligt talat ännu mer. Det är mest en orationell rädsla, som ni kanske har märkt, men ändå en rädsla. Ett evigt liv innebär oändligt många möjligheter, döden innebär inga möjligheter. Jag vet att optimism inte uppskattas här, men möjligheten att livet skulle bli bättre, ehm, exciterar mig. Men i slutändan håller jag med dig om att alla alternativ är dåliga, vilket troligen har lagt grunden till hur jag känner.

Sedan när är egoism synonymt med barbari? I vems egenintresse ligger mord, stöld och förstörelse? Inte i de flesta empatiska människors egenintresse, det är säkert, och då nästan alla människor är kapabla till att känna empati fallerar din tes.

PS. Vi alla är egoister och har alltid varit egoistiska. Hade vi inte varit egoistiska så skulle inte stater eller lagar finnas. Höjden av egoism är att med tvång underkasta medmänniskor till ett liv i träldom åt staten/feodalherren/stamhövdingen. Låt mig gissa, du hyllar demokrati och den illusion av frihet ni har i Sverige? Beklagar, du är tydligen en egoist.

Jag påminns indirekt av dessa idioter varje gång jag måste ha en av de otaliga korkade lagarna i åtanke när jag agerar i vardagssituationer. När jag läser nyheter, nätforum eller interagerar med människor i vardagen eller på jobbet sker samma sak. Endast i böcker kan man finna frid från omvärldens äcklighet.

Skattmasen når mig dessutom även i skogen. Inte ens i vildmarken är jag fredad från godtrogna idioter, vilket stödjarna av skatter och skatteapparaten är.

Thoreau levde i en för frihetliga individer bättre anpassad tidsålder. Skattemyndigheten i USA var på 1800-talet inte ännu effektiv nog för att uppbära skatter av eremiter som honom. Situationen idag är jämförelsevis bedrövlig.

Ett evigt liv skulle i praktiken innebära exakt samma sak som döden. När tiden blir oändlig blandas dagarna och sinnesförnimmelserna slutligen ihop till en oigenkännbar klump och allting du gör blir lika fåfängt och tarvligt som det var i ditt dödliga liv.

Min personliga privata lekmannateori:

Jag tror att rädsla för döden hänger ihop med hur "mycket" du "lever".
Ironiskt nog så har min rädsla för döden minskat i takt med att jag börja leva det liv jag vill leva.

Du måste alltså börja leva för att inte rädas döden. Eller tvärtom. När du inte längre är skrämd av döden, det är då du börjar "leva". Det sistnämnda stämmer nog bäst, trots allt.

Dessutom låter det som att du känner en skuld över att "åstadkomma någonting" innan du dör?
Vilket säkert ytterligare spär på dödsångesten.

- Ja den där "Vapenhandlaren". Han hade ett synnerligen tragiskt liv innan han gick och dog. Han åstadkom inte "någonting av värde".

Ja.. Men.. Vem bryr sig om 100 år?

För mig är döden snarare en tröst över att jag inte behöver åstadkomma någonting alls.

Välkomna tanken att "allt är förgäves" istället. Resignera och enjoy the ride.


"I despise wisdom and the blessings of this world. It is all worthless, fleeting, illusory, and deceptive, like a mirage. You may be proud, wise, and fine, but death will wipe you off the face of the earth as though you were no more than mice burrowing under the floor, and your posterity, your history, your immortal geniuses will burn or freeze together with the earthly globe.

-Anton Chekhov

Well, antagligen för att jag inte har några större problem med att leva....

Att göra saker som är "jobbiga" stör mig inte särskilt mycket. Dels för att de fungerar som "motpoler" och balanserar upp saker och ting så att jag kan njuta av det som inte är jobbigt och dels för att saker som är "jobbiga" ibland kan lära folk en hel del om dem själva och vad de klarar av; i varje fall har jag lärt mig en hel del om mig själv genom att göra saker som jag upplevt som riktigt "jobbiga".

Om man aldrig gör något "jobbigt" flyter allt samman till en slät och tråkig sörja utan några konkreta nivåskillnader, vilket antagligen skulle vara betydligt tråkigare i längden.


Fast nu var det ju du och inte jag som ville undvika det som är jobbigt...

Sanna ord. Det skulle faktiskt vara ohyggligt med ett evigt liv som liknar det som vi har nu, även om man tog bort allt lidande. Ledan skulle återstå. Det är tur att vi ska kola av med tanke på hur universums hårdvara är konfigurerad.

Antropocentrism. Trist. Jag tål inte folk annat än en och en korta stunder eller möjligen några få riktigt ovanliga personer ett tag.


Jag är mycket bättre ändå. Inget av mina knull har gjort någon gravid. Mina icke-existerande barn har alltså mig att tacka för att de slapp att alls existera.


Men hur många gånger ska vi behöva posta denna enkla förklaring. En kvart lång bara: The Ethics of Schopenhauer


En distraktion.

Den eviga återkomsten. Du upplever bara att tiden rör sig mot en sludestination, men från ett högre perspektiv så existerar alla tidpunkter samtidigt, det är bara ditt medvetande som arrangerar dem i en kronologisk ordning. Således kommer du inte att märka någon skillnad när du dör, du lever och gör samma sak för alltid.