Varför vill människan tro?

Existensen är skenbart logisk men dess centrum utgörs av den mest absurda gåtan som dessvärre är omöjlig att formulera.

Om du själv måste fråga varför detta sker så besitter du inte själv grundläggande logik. Det är en barnsligt löjligt enkel fråga. Vadå varför? Människan är inte en varelse som tänker och agerar baserat på endast objektiva och logiska slutsatser. Vår hjärna är inte byggd för det. Vi tänker och agerar baserat på förvisso logik men också intuitiva tankar och känslor.

Jag kan dock inte tro att du är så pass blåst i huvudet så att du inte förstår dig på detta. Eller? Vad jag snarare tror att denna tråd handlar om är att du inte innehar någon inlevelseförmåga, samt så vill du stänka dig själv med din stolthet av att du är så ""logisk""" (relativt med religöst folk).

Redan när vi föds så är vi predisponerade för vad vår tro kommer att bli. Du råkar vara född i ett land med en hög agnostiker-/ateistmängd (procentuellt). Du vet hur det är att inte tro på dessa saker, för att du är inte kristen, muslim eller en hindu. Varför är du inte en hindu? För att du råkar vara född och uppvuxen i en miljö där det inte direkt utövas. Skulle du vara uppvuxen i Indien så skulle du säkerligen varit en hindu. Om du skulle födas i Danmark under medeltiden skulle du tro på Frej och Tor. Om du skulle vara uppvuxen i antikens grekland skulle du tro på Zeus. Om du skulle vara född i västra afrika idag skulle du tro på Ju-Ju-skit. Du säger att dessa saker inte är något du förstår dig på i dagsläget, men vad är skillnaden? Det finns ingen skillnad. Antingen så föds du upp med en biologi och miljö som gör dig predisponerad till att tro eller så gör man inte det.

Jag gissar att TS blandat ihop tro med religion.

Är inte religion i grund och botten att tro på något som ej är vetenskapligt bevisat?

Nej

Banalt enkelt. Trevliga lögner är alltid bekvämare än obehagliga sanningar. Sanningar är ofta just obehagliga. Att vara religiös är att berusa sig med behagliga lögner. Det är en sorts knark som man får av Bibeln, Koranen, Torahn, av prästen, imamen, rabbinen etc. Billigt, ses inte som knark utan accepteras tvärtom av samhället inom ganska stora gränser och delas av många, i vissa fall av miljarder andra. Det så mycket svårare att omfamna Veritatem, för hon är fårad av alla miljarder år av lidande som hon har beskådat. Hon är hemsk att se på fast hon inte har gjort något fel. Så folk i allmänhet omfamnar hellre den vackra men falska Mendacitatem.

Tron har nära samband med hoppet, man tror oftast på det man hoppas på. På det som ger just dig den förklaring du kan acceptera som din "sanning" eller som förmedlar den illusion av verkligheten som du känner dig trygg med att tro på .

Ju äldre man blir desto mer livserfarenhet, kunskap och insikt får man och det ersätter i sin tur mycket av ens tro med rationella och vetenskapliga förklaringar - om man känner sig trygg med att acceptera det.

Det är snarare så att äldre människor brukar bli mer "troende" med åldern.

"Rationella", här kom ordet igen. Du inser att det är ett subjektivt begrepp va?

Hur har vetenskapen förklarat något? Det är snarare så att vetenskapen inte har några svar, och det ser du som en förklaring? Hur var det nu med det rationella tänkandet?
Är helvetet och evigt liv en trevlig lögn? okej. Låter ju jättemysigt, verkligen. Vill du leva för evigt? Låter ju som något hemst skämt.

Det med helvetet och allt religionsmaterial som bringar ansvar för den troende är ju enbart påhittat för att kunna styra den troende. Det är så man styr får; man diktar ihop livsregler, skyldigheter och belöningar och får dem att tro på dessa.

Helvetet är ju för att skrämmas. Evigt liv låter bra för den som inte har funderat på vad det skulle innebära.

Precis. Hjärntvätta fårskocken till lydnad. Det går på olika sätt. Religion funkar ännu utmärkt i MENA och vissa delar av USA mm. I Sverige har vi skendemokrati istället. För härskarna är alla sätt bra som fungerar.

Vetenskapligt bevisat hit och dit. Man nöjer sig inte med vad som är vetenskapligt bevisat. Har du aldrig haft någon slags bakomliggande känsla som säger dig någonting? Som sträcker sig över vetenskap? En känsla som säger "det här är rätt". Jag känner själv att det måste finnas något efter döden, det är något i mig som säger det. Jag tror inte på total tystnad, noll existens i en evighet, det är liksom inte rimligt för mig.