Citat:
Ursprungligen postat av
MegaLomani
Hovrättens dom är enligt min mening mycket välskriven. Jag har svårt att se att det finns minsta utrymme för tveksamheter.
Jag håller inte med. Just i den centrala påföljdsfrågan är den påfallande torftig. Allt som står är:
Citat:
Ursprungligen postat av Göta Hovrätt, avd 3
Mordet som Jonna Henningsson ska dömas för utfördes med direkt uppsåt och föregicks av planering från hennes sida. Jonna Henningsson tog helt oprovocerat livet av Lovisa Lindh på ett synnerligen brutalt sätt. Händelseförloppet när Lovisa Lindh dödades var utdraget i tiden samt innebar ett svårt lidande och dödsångest för henne. Till detta ska läggas att Jonna Henningsson efter mordet skymfligt behandlade Lovisa Linds kropp med syfte att försvåra polisens utredning.
Av detta ingår det faktum att mordet utfördes med direkt uppsåt, föregicks av planering och att dödandet var oprovocerat i "normalmordet". Det är alltså bara brutaliteten, utdragenheten i tiden samt styckningen som utgör försvårande omständigheter. Det finns ingen som helst diskussion om de kriterier för livstid vid mord av en enda person som HD fastställde i NJA 2013 s 376, som inte till någon del är uppfyllda. (Man kan särskilt notera att hovrätten
inte har försökt göra gällande att offret dödades i sitt hem eller motsvarigheten därtill.)
När det gäller "knäppskallerabatt" skriver hovrätten sålunda:
Citat:
Det rättspsykiatriska utlåtandet får visserligen anses visa att Jonna Henningsson led av en maladaptiv stressreaktion vid gärningstillfället. Av detta får dock även anses framgå att hon inte hade så omfattande problem att de kan likställas med en personlighetsstörning. Ur straffrättslig synvinkel saknas därför tillräckliga skäl för att anse att hon till följd av psykisk störning, sinnesrörelse eller annan orsak hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (jfr Jareborg m.fl., Straffrättens påföljdslära, 4 uppl. 2014, s. 116 och Berggren m.fl., Brottsbalken [4 januari 2014, Zeteo], kommentaren till 29 kap. 3 §).
Inte heller här hänvisar man till NJA 2013 s 376, där en depression som absolut inte var någon personlighetsstörning föranledde att det straffvärde på livstid som HD fann blev till 18 år i det aktuella fallet.
Det är direkt anmärkningsvärt hur kortfattad hovrätten är vad gäller straffmätningen, när det är just denna som ändras. I all synnerhet i kontrast med tingsrätten, som lägger ner två och en halv sida i domen på detta, med flera hänvisningar till NJA 2013 sid 376.
Jag kan alltså, för att vara brutalt uppriktig, inte finna annat än att hovrättsråden Niklas Rundberg och Henrik Jonsson samt hovrättsassessorn Petra Schöniger har torkat sig i röven med NJA 2013 s 376 för att, rimligen på emotionella grunder, fläta till den tilltalade hårdare än vad en rätt enhetlig praxis bjuder. Om jag vore lagman Lindén i Örebro skulle jag vara skitförbannad.
Man kan i detta sammanhang besinna att det är just Örebro Tingsrätt som är förstainstans för tidsomvanling av livstidsstraff.